Ljungskile - Assyriska FF1 - 1
Lite mål hade ju varit trevligt..
Det blev mållöst mot Helsingborg i en match som hade två olika ansikten. I första halvlek spelade Blåvitt uselt och skall vara glada att de undkom baklängesmål. Andra halvlek var klasser bättre men laget har fortfarande förtvivlat svårt att göra mål.
Första halvlek i den här matchen var bland det tamaste jag sett IFK göra på hemmaplan på många år, visst det finns säkert många matcher man förträngt där de släppt in mängder av mål men jag kan sällan påminna mig om att Blåvitt skapat så lite på en halvlek i en hemmamatch. När halvleken summerades så stod det i statistiken att vi hade haft två avslut (inget av dem på mål), det ena tror jag var att man snällt räknade ett helt missriktat inlägg från Smedberg och det andra kan möjligen ha varit ett ofarligt inlägg från Hjalmar på andra kanten.
Kort sagt, det fanns inget anfallsspel alls. I vanliga fall kan skylla på att forwards löper fel eller att backarna slår dåliga bollar etc men här var snarare den sorgliga sanningen att offensivt sett så lyckades ingen med något, riktigt dåligt är bara förnamnet. Ingen rörlighet, inget bra passningsspel och ingen fantasi.
Det blir istället några HIF-lägen man får lyfta fram när det gäller farligheter första fyrtiofem. Typiskt nog fick de lite hjälp av tafflig försvarsspel från Blåvitts sida för att skapa sitt första läge. I den 5:e matchminuten slår HIF en djupledsboll från egen planhalva som Hjalmar gör en hårresande miss på, bollen går istället till den pigge Eldin Karisik som bryter inåt och sedan spelar över till andra sidan av straffområdet där Järdler har löpt sig helt fri. Lyckligtvis är avslutet riktigt dåligt och går rakt på Bengt och sedan via en back till en resultatlös hörna.
Några minuter senare är det återigen Hjalmar som hamnar i problem mot Karasik, han blir helt uppsnurrad i kanten av straffområde och Eldin får ett väldigt bra skottläge men Bengt gör en bra parad och avvärjer. Kanske gjorde dessa två tidiga jättelägen för HIF Blåvitt extra stirriga för som sagt ovan så fungerade inte alls spelet och HIF kändes rappare, mer tekniska och helt enkelt hetare.
Det skall sägas att det efterhand blev något bättre defensivt sett för IFK och HIF kunde inte skapa lika bra lägen men det såg aldrig riktigt stabilt ut och det var HIF som fortsatte att skapa de chanser som fanns i halvleken. Det kändes inte heller långt ifrån ett baklängesmål när Gustaf Andersson och Atiba Hutchison kombinerar i straffområdet i den 25:e matchminuten eller när HIF kommer fram till dubbla skottlägen några minuter senare.
Nåväl, halvleken slutar trots allt mållös och det var inte svårt att uppfatta missnöjet från läktarna när lagen gick ut till omklädningsrummen. Arne hade valt att satsa på unga yttermittfältare i första halvlek och med första halvlek som facit såg det helt misslyckat ut, Smedberg hade knappt kommit med i spelet och när han väl gjorde det såg det segt ut medan Ozcar på vänsterkanten hade varit mer delaktig men knappast mer framgångsrik. Nu var inte de precis de enda som hade fallit ur ramen för det var tamt och segt hos de flesta och förutom Bengt och möjligen mittbackarna samt "Alex" svårt att hitta några som förtjänade ens godkänt.
Till andra halvlek hade man kunnat förvänta sig stora förändringar i laguppställningen men så blev det inte riktigt, ett byte skedde dock, Adam Johansson kom in i stället för "Ölme". Nu kan ju tänka att om anfallsspelet är helt icke-existerande så är det kanske inte just på högerbacksplatsen man skall byta och jag tror inte heller att det var bytet som sådant som låg bakom förändringen i spelbilden (och tydligen byttes "Ölem" ut på grund av skadekänning). Det var dock ett helt annat lag som kom in till spel i andra halvlek, visst allt stämde verkligen inte nu heller men nu såg man iaf genomtänkta anfall, löpningar, passningar som gick fram och lite vettiga intentioner.
Redan efter fem minuter av halvleken hade Blåvitt skapat två lägen som var mycket bättre än något man hade sett skymten av första fyrtiofem. Först hade Risp ett tungt skott strax över i den 48:e minuten och några minuter senare sköt Kalle strax utanför efter en hörna.
Tyvärr tvingades Kalle utgå efter en lårskadad något senare och Wowoah kom in, vilket i sin tur medförde att Hjalmar blev mittback och "Ozzy" vänsterback. Första kvarten - tjugo minuterna av andra halvlek var faktiskt riktigt bra och nu hade Blåvitt inte bara bollen, de lyckades också skapa något med den. Bästa läget fick Ijeh som från nära håll nickade över på ett riktigt bra inlägg från "Alex" i den 57:e minuten men Risp var också nära med en nick efter en hörna några minuter senare.
Blåvitt fortsätter att föra matchen men efterhand börjar det också synas att det fanns en hel del ytor för HIF att kontra på och det känns inte helt säkert bakåt nu heller. Det absolut bästa läget för ett Helsingsborgsmål kommer i den 77:e minuten när Gustaf kan avsluta från kanten av straffområdet, Bengt gör en räddning men bollen går ut till Karasik som ser ut att ha i stort sett öppet mål men Hjalmar lyckades blockera bollbanan.
I den 79:e minuten får Selakovic göra entré på topp när Ijeh byts ut men han lyckas inte åstadkomma så mycket på den korta speltiden som var kvar, det bästa läget i matchens slutskede får i stället Wowoah som två gånger om måttar skott inifrån straffområdet men en back lyckas täcka båda tillfällena.
Matchen slutar därmed mållös och oavgjort var nog trots allt rätt logiskt, lagen hade varsin halvlek och totalt sett skapade IFK fler chanser men HIF:s var farligare. Det som däremot är rätt ologiskt för mig är hur det kan skilja så mycket på Blåvitts prestation i de två halvlekarna. I den första halvleken är det alldeles för många som faller igenom totalt, den andra är kanske ingen enorm topprestation precis men man känner ju iaf igen laget då.
En stor nyckel är rörligheten (eller brist på den), i första halvlek står alla blåvita stilla och HIF:s långa mittbackar Ljung och Granqvist kan glänsa med sitt huvudspel, i andra halvleken när anfallspelet är snabbare och mer varierat ser man samma mittbackar (främst då Ljung) tvingas rensa i halv panik. De främsta spelarna hos motståndarna var väl annars den offensivt inriktade duon Gustaf och Thando Mngomeni som oroade framför Bengt flera gånger samt Atiba Hutchinson, i övrigt kan nämnas Eldin Karasik som var väldigt framgångsrik i början av matchen men sedan försvann och Järdler som ständigt var på språng på kanten.
Bäst betyg i Blåvitt totalt sett förtjänar tre rutinerade spelare, Bengt stod för ett antal bra räddningar och inga egentliga missar, Risp höll klassen i första halvlek och var riktigt bra i andra och "Alex" var den som gjorde något rätt på mittfältet i första halvlek och sedan låg bakom mycket av offensiven i andra. I stort sett alla övriga spelare var i min bok underkända i första halvlek och godkända eller bättre i andra. I derbyt nästa vecka skulle det dock vara trevligt att se ett IFK som visar klassen i nittio minuter och förhoppningsvis också kan få igång målskyttet.