-

Djurgården – Göteborg 1-2: Varför blåser han inte straff!!?

Dagens match mellan Djurgården och Göteborg såg två lag som underpresterat hittills i år och nu hade sista chansen att haka på guldtåget. Ett av lagen tog den chansen, det andra blev för andra matchen i rad bortdömda och bestulna på segern av vad som allt mer börjar likna en konspiration.

- Varför blåser han inte straff!!? Jag och kollega Jonson tittade oförstående på varandra sedan domaren undvikit att uppmärksamma Ragnar Sigurdssons hands i eget straffområde. Av reaktionerna på läktaren att dömma var vi inte ensamma om att tycka att straffen var given. Publiken, som redan sedan länge varit kraftigt uppretade av den orättvisa domarnivån, övergick nu till fullständigt raseri och även på planen var förståelsen låg. Andrej Komac, till exempel, blev så förtvivlad att han föll till marken och slog sina händer i gräset i ren desperation. Liggandes på marken kunde han, om han vänt sig om, spä på sin ilska genom att se IFK Göteborg i en flygande kontring frispela inbytte Robin Söder så att denna (ur misstänkt offsideläge kan tilläggas) kunde sparka samtliga tre poäng till västkusten.

Senast mot Trelleborg var det domaren som blåste Djurgården på segern när han valde att falla när Andreas Drugge föll, idag var det istället just det faktum att han inte blåste som snuvade Djurgården på poäng och det blir allt svårare att värja sig för konspirationsteorierna. Nu tror jag visserligen inte att det föreligger någon domarkonspiration mot Djurgården utan att de misstag som begåtts varit just misstag. Dessutom tycker jag nog att Djurgården just nu har större problem att fokusera på än hur domarna dömmer, hur man själva spelar till exempel.

Siggi Jonson hävdade på presskonferensen efter matchen att Djurgården spelade bra nog för att vinna idag, men det vet jag inte om jag håller med om. Visserligen var matchen spelmässigt ett fall framåt jämfört med tidigare matcher, men att spela bättre än vad Djurgården gjort på senare tid säger inte så mycket. Bättre betyder långt ifrån alltid bra.

I första halvlek såg vi, som Stefan Rehn påpekade, två ganska nervösa lag. Djurgården såg dock ut att hantera nervositeten bäst och kunde tidigt ta viss kontroll över tillställningen och skapa ett tryck mot göteborgarnas backlinje. Under halvleken fic vi se Djurgårdens mittfält vinna fler andrabollar än vad de gjort tidigare under säsongen sammantaget. Forwards och yttermittfältare vågade lyfta upp och låg aggressivt i sin press mot göteborgsbackarna vars uppspel kunde tas om hand av blårandiga spelare. Med tiden lyckades dock Göteborg få tag på fler andrabollar och därifrån sätta in giftiga kontringsstötar mot Djurgården som därför sjönk djupare och till viss del lämnade över taktpinnen till Thomas Olsson på göteborgsmittfältet.

Efter som fotboll är så fullständigt ologiskt var det ändå kanske just logiskt att det var sedan övertaget tappats som Djurgården tog ledningen i matchen. Efter en fin, lång hörna av Andrej Komac, tillkommen just av den höga djurgårdspressen, kunde Allsvenskans gladaste målskytt någonsin presentera sig. Vänsterbacken Jan Tauer tycks ha en speciell förmåga att göra mål mot Göteborg och hans firande efteråt var av en helt egen klass.

Tauers glädje blev dock kortvarig. Blott en minut efter ledningsmålet kom kvitteringen. På grund av dålig kommunikation i djurgårdsförsvaret gick Toni Kuivasto och Pa Dembo Touray ihop och djurgårdsmålvakten blev liggande. Liggande blev också Göteborgs anfallare Daniel Alexandersson som tycktes klämma sig mellan de två kolosserna i Djurgården. Med Dembo utslagen var det sen en smal sak för den andre Alexanderssonen att kvittera i öppet mål efter att bollen retfullt rullat längs Dembos rygg. Den dåliga kommunikationen och fokuseringen kom att återkomma i Djurgården under matchen.

Till den andra halveleken vred Göteborg upp intensiteten ett par snäpp. Spelet blev hårdare, snabbare och mer fysiskt vilket tydligt störde Djurgården som inte klarar av att besvara detta spel med lagliga medel. Frisparkarna duggade därför tätt vilket vidare bidrog till att öka djurgårdsdesperationen. När Mattias Jonson sedan tvingades utgå med vad som verkade vara en skada blev de fysiska förhållandena mellan lagen allt mer ojämna och Göteborg kunde ta över än mer. Djurgårdarna, som med Quirino och Dahlberg inbytta fick ett längre spel, var inte utan lägen, men dessa tillkom främst på kontringar och fasta situationer och blev aldrig farliga nog för att höja göteborgarnas puls nämnvärt.

Inte heller IFK skapade särskilt mycket och vi såg ut att gå mot en match vars avslutning blev som det så ofta blir när två lag som inte har råd att inte vinna möts; ängsligt och oavgjort. Men plötsligt tycktes djurgårdarna komma in i en andra andning, sedan Stefan Batan bytt av den allt mer mattade Sebastian Rajalakso och Jones Kusi-Asare gått ut på den andra kanten kunde Djurgården tack vare sin snabbhet börja etablera ett visst sluttryck.

Eftersom fotbollen är så fullständigt ologisk är det därför just logiskt att det som hände hände. Det som hände känner alla till vid det här laget; en utebliven straff, ofokuserade spelare som inte hanterar kontringen tillräckligt bra, göteborgsmål och noll poäng för Djurgården.

Och jag som tyckte att det var en jobbig trend att släppa in tidiga mål...

Sebastian Björk2008-07-12 20:30:00
Author

Fler artiklar om Djurgården