Måndag morgon: Vid ett vägskäl
"Det är inte årtiondets viktigaste match ikväll. Kanske inte ens årets, när vi summerar säsongen. Men det känns som om vi står vid ett vägskäl. Kommer laget att visa sina belackare att det var en tillfällig svacka kanske beroende av skador som gjorde att de senaste matcherna inte har varit fullt så bra?"
Häromdagen råkade jag stå i vägen för en kille på 12-13 år. Flytta dig gubbe, sa han med den där fåniga rösten killar har några månader just mellan pojke och man. Jag gav honom en sådan örfil att tänderna lossnade på honom.
Nej, det gjorde jag inte. Även om jag kände för det.
Jag satte krokben för honom så han föll in i godisstället.
Nej, inte heller detta gjorde jag. Jag flyttade mig till vänster av pur förvåning och släppte förbi skitungen. Och svor inombords över hans fräckhet, över hans säkert psykopatiska föräldrar och över min tafatthet. Gubbe? Jag är tre år yngre än Roland Nilsson. Och det var om honom den här texten var tänkt att handla, delvis.
Roland Nilsson är född 1963 och är således 45 år. Han betraktas som en ung tränare. Relativt oerfaren. När Sören Åkeby äntligen försvann och Roland med sin vapendragare Hans kom till Malmö var det tålamod och långsiktighet som skulle gälla. Malmö FF skulle satsa ungt och spännande, även om en åldrig Jeffrey Aubynn också kom till klubben. Vi supportrar var nästan rörande överens om att det skulle få ta lite tid innan framgångarna skulle komma. Roland och Hans skulle börja om från början med ett spelarmaterial som misslyckats tre år i rad.
Men nu börjar det vina lite lätt runt öronen på dem, även om de där vansinnigt iskalla vindarna som är berömda för Malmö ännu uteblir. Smekmånaden är på väg att ta slut och optimismen som fanns för ett halvår sedan har tappat fart.
Efter stundtals riktigt bra spel under de första 9 omgångarna kom matcherna mot Gais och AIK. Allt positivt, verkligen allt, verkade bortblåst. Vi var tillbaka i Sören-fotbollens land, med tillkortakommanden och osäkerhet som signum. Ett nervöst EM-uppehåll avlöstes av en ytterst pinsam förlust mot Hammarby i Svenska cupen (skäms! skäms! skäms!) och mindre bra spel mot Ljungskile och Sundsvall (trots 4 poäng).
Det är inte årtiondets viktigaste match ikväll. Kanske inte ens årets, när vi summerar säsongen. Men det känns som om vi står vid ett vägskäl. Kommer laget att visa sina belackare att det var en tillfällig svacka kanske beroende av skador som har gjort att de senaste matcherna inte har varit fullt så bra? Eller kommer det att visa sig att Sören-fotbollen med osäkerhet, tillkortakommanden och uppgivenhet har satt djupare spår än vad vi ens i våra värsta mardrömmar kunde tro?
Den närmaste framtiden är viktig. Punkt. Laget måste visa att man har med toppen att göra, och även om man inte vinner alla matcher, så måste inställningen att man vill vinna varje match finnas där. Det måste till ett slut med uppgivenhet och osäkerhet, som dessvärre har visat sina fula trynen emellanåt.
De som hörs mest och högst på Himmelrikets forum och bloggar är förvissade om att framtiden inte är himmelsblå. Inte utan ny målvakt, nya backar, innermittfältare och anfallare. Samt ny sportchef. Kanske har de rätt, de högljudda.
Fast om vi ska stanna kvar i landet Verklighet ett tag till (för några värvningar av hög kvalitet ska vi nog inte våga räkna med; det tycks som om pengarna har tagit slut och allt ska satsas på de unga och framtiden, och nuet inte verkar betyda så mycket) och slutar hoppas på Petter Andersson, att Pontus Farnerud är Guds gåva till fotbollen och att Santin köper ut sig själv från sitt kontrakt med Kalmar för glädjen att få spela med MFF, då kanske det är bättre att hoppas på att våra nyckelspelare håller sig friska och hela.
Att possession sätter sig i allas ben och huvuden.
Att ingen blir rädd om man ligger under utan verkligen vågar vinna (som mot HBK borta).
Att de unga spelarna tar några steg framåt ytterligare i sin utveckling.
Och att tålamodet (detta ord som så många spyr över när man vill ha omedelbar tillfredsställelse) hos oss supportrar inte tryter riktigt än. Det är vad vi kan bidra med, att vi inte ger upp utan fortsätter tro på laget, kommer till Stadion och sjunger och hejar tills vi kan säga att åtminstone vi gjorde allt. Verkligen allt. Det är inga problem att vara supporter i medgång; betydligt svårare i motvind. Och nu är det viss motvind.
************
I en intervju med fotbolldirekt.se säger Hasse Borg följande:
”Vi ska förhoppningsvis vara med och stöka till det för vissa lag. Men att prata om guld, det gör vi inte.”
Egentligen är det inget märkvärdigt som han säger i den andra meningen. Han, liksom majoriteten av MFF:s supportrar, anser inte att truppen håller för att spela hem ett guld (och på vems axlar vilar detta ansvar för att så borde vara fallet om inte till stor del sportchefens). Det har varit uttalat från första början av säsongen, och kan inte komma som en överraskning för någon. Han försöker hålla nere förväntningarna och inte sätta onödig press på ett lag som har det tufft med både skador och spel för närvarande. Skulle han sagt att vi går för guldet hade det tolkats som hybris. Så inget märkvärdigt med det.
Men jisses, vad menar han med att ”vi ska förhoppningsvis vara med och stöka till det för vissa lag”? Jag köper att laget inte har guld som målsättning i år, men det uttalandet luktar Gefle och GIF Sundsvall lång väg. Malmö FF kan inte ha en annan målsättning än att vara med i toppen, om än inte i guldtoppen, inte med den ekonomin, med de spelarna som värvats dyrt, med sin publik och hela jävla Malmö bakom sig. Och är man med i toppen så stökar man inte till det (framför allt inte förhoppningsvis), man är med på banan. I match efter match.
Har det gått så långt att vår egen sportchef ser oss som ett mittenlag? På annat sätt kan man inte tolka den första meningen här ovan. Jag hoppas verkligen att han har blivit felciterad.
