Sagan om Pinnlunds nya hus
För länge sedan i det lilla skånska samhället, vi kan kalla det Örkelljunga, bodde familjen Pinnlund. De hette egentligen Persson, men hade sedan länge fått byta namn i folkmun.
Anledningen till att de kallades Pinnlund var lika dum som enkel. Perssons hade nämligen för vana att försöka visa upp en fasad som var lite förmer än de andras. Slips på barnen på skolavslutningarna, köpesprit i glasen på kalasen och aldrig en bil som var mer än tre år gammal.
Ja, det var en alltså tjänstebil, en Volvo, så den byttes automatiskt vart tredje år av företaget där Pappa Persson jobbade. (Han sålde buljonger och soppor på påse till affärerna runt om i trakten.) Men Pappa Persson gjorde sig lika märkvärdig varje gång han rullade hem med den nya bilen. Han samlade grannarna och förevisade den nyuthämtade ögonstenen med ett oproportionerligt antal ”utomordentligt” insprängda i sina omdömen om en det ena och en det andra.
- 5 växlar. Utomordentligt bra när man som jag kör mycket i tjänsten, pöste han viktigt.
Fast pengarna Pappa Persson tjänade på att kränga buljonger räckte inte riktigt till den livsföring han ansåg att han själv förtjänade. Huset var för gammalt och slitet och var inte representativt längre. Han var tvungen att hitta en alternativ inkomstkälla, som han uttryckt det till familjen.
Det braskade mot påsk och Pappa Persson fick en idé. Runt tomten växte mycket björk och al och han beordrade barnen att gå ut och skära till grenar, och mamma Persson att binda dem till påskris. Själv åkte han till Kristianstad för att handla dekorationer. Och dricka grogg.
De följande veckorna skar och band familjen Persson påskris så det stod härliga till. Barnen fick förklara för sina kompisar varför de inte kunde leka längre och det väckte en hel del munterhet.
- Nå, muttrade Pappa Persson när hans barn beklagade sig, de retas nog så lagom när de ser vårt nya hus.
Barnen var inte helt övertygade om det resultatet, men fann sig i situationen och skar vidare sina pinnar, och så täljde de sig själva sitt nya efternamn – Pinnlunds.
- Har du inte fått nog med pinnar, Pinnlund? smädade en av grannarna.
Pappa Pinnlund frustade något ohörbart till svar men tänkte i sitt stilla sinne att grannen nog skulle tystna när han såg det nya huset. Pappa Pinnlund hade börjat rita på huset. Han hade talat med en arkitekt för att försäkra sig om att få professionella ritningar på sitt drömprojekt. Han skulle bygga på höjden, som de gjorde i Amerika. Han skulle bygga det enda trevåningshuset i hela trakten.
Så kom påskveckan och med den lov och marknader. Tidigt på morgonen packade Pappa Pinnlund in sin familj i bilen och påskriset i den rymliga bagageluckan och drog ut på säljarstråt. De sålde sitt ris med bra förtjänst och kom inte hem förrän det mörknat.
Samma sak upprepade sig hela veckan och från att tälja trä började Pinnlunds tälja guld.
- Det borde vara påsk året runt, muttrade Pappa Pinnlund, men sken upp när han kom att tänka på högtiderna pingst, midsommar, Halloween och jul.
- Det behövs ju pinnar både här och där. Så utomordentligt trevligt, bullrade han glatt och slog upp en stadig grogg.
Och när påsken var över började familjen Pinnlund skära till pingstrisen. Därefter gjorde de färdiga midsommarstänger, under hösten skar man till Halloweenris och till julen stod man på torget och sålde kransar och julgransris. Pappa Pinnlund bestämde sig för att det var dag att börja bygga på det nya huset så fort snön smälte undan.
Fast barnen var inte lika odelat positiva. Från att ha ständigt fått tacka nej till att leka fick de nu tacka nej till helt andra inviter.
- Ska du ha en sittopp, din stroppiga pinnlundajävel?
Barnen sprang hellre än att ta reda på exakt vad som menades med sittopp, men det var inte alltid de hann undan.
- Nå, muttrade Pappa Persson när hans barn beklagade sig, de bråkas nog så lagom när de ser vårt nya hus.
Våren kom och bygget tog fart. I takt med att pålarna restes fick barnen stryk. Och för varje gång se kom hem tillplattade tröstade Pappa Pinnlund:
- Ja, men nästa år barn, då är det ni som bor i amerikahuset.
Till sommaren for de andra familjerna på semester utomlands. De åkte ned i Europa och kom hem med nya erfarenheter och spännande berättelser. Barnen Pinnlund åkte ingenstans. De skar grillpinnar, kräftpinnar, sillpinnar, whiskeypinnar (ja Pappa Pinnlund hade bokat bord på kiviks marknad och såg ett nytt badrum i sina nyuppfunna whiskeypinnar) och alla andra möjliga pinnar. Till hösten kom de andra barnen tillbaks och ungarna Pinnlund fick träna ännu mer på kortdistanslöpning. Det vill säga flykt.
Så stod Amerikahuset äntligen klart, stort och ståtligt. Ja, namnet hade såklart spritt sig och det gladde folk i trakten att de själva slapp hitta på ett öknamn.
- Jaha, och vem skrattar nu då, bullrade Pappa Pinnlund?
Ja, inte var det barnen Pinnlund. De grät. För det gjorde lika ont att få klasstryk när de bodde i Amerikahuset, som innan.
