Bäst i världen - nu längtar han efter SM-guld
Alltid Blåvitt gratulerade i vintras OS-guldmedaljören och blåvittsupportern Stefan Holm till bragdguldet. Samtidigt passade vi på att bjuda honom på guldfest i Göteborg i höst. "Det tar jag som ett löfte", blev svaret. I nedanstående krönika redogör Stefan själv för sin relation till Blåvitt.
Det är inte lätt att vara både värmlänning och fotbollssupporter, och lätt har det under min livstid aldrig varit heller. Visst har vi Degerfors som i skrivande stund spelar i SuperEttan och som för knappa tio år sedan hade Allsvensk status. Men även om detta Degerfors ligger i landskapet Värmland tillhör det också Örebro län, något som komplicerar situationen en aning. Som vän av ordning, och jag har alltid undrat vem vän av oordning är, måste dock tillstås att både Mallbacken och Qbik just detta nådens år 2005 faktiskt spelar i Allsvenskan.
Men på herrsidan är det alltså desto tunnare.
Karlstad är ju som alla idrottsintresserade vet en stad med hockeyprägel. Vi vill gärna hävda oss vara Sveriges hockeyhuvudstad med Färjestads fem raka SM-finaler, att fyra av dessa förlorats är dock inget vi vill låtsas om.
Men nu var det fotboll vi skulle hålla oss till och även om man bor i Värmland vill man förstås ha ett favoritlag på hög nivå. För min del kom detta lag att bli IFK Göteborg. Jag antar att jag började som medgångssupporter någon gång i sexårsåldern, det verkar logiskt eftersom Blåvitt det året gick och vann UEFA-cupen, och jag har sedan inte sett någon orsak att byta föremål för mina sympatier.
Det jag däremot sällan lyckats med genom åren är att se mina blåvita fotbollshjältar spela live. Det är lika pinsamt som det är sant, men jag har bara sett fyra matcher på plats i hela mitt liv. De första två avnjöts i relativt unga år på den arena som på den tiden fortfarande hette Nya Ullevi och vars gröna gräs omgavs av en speedwayoval. På senare år har den begåvats med namnet Ullevi och löparbanor medan det som förr hette så istället blivit Gamla Ullevi och tagit de flesta av Blåvitts matcher i anspråk. Jag vill minnas att de där två matcherna båda slutade 2-1 - en seger mot AIK och en förlust mot MFF - och arenan låg så där tråkigt betonggrå som knappt halvfulla fotbollsarenor ofta tycktes göra i den allsvenska publikkrisens 1980-tal.
Match nummer tre åsåg jag liggande på stavhoppsmadrassen på Sannerudsvallen i Kil. De som besökt denna min friidrottsliga hemmaarena på senare år förstår att också denna match måste ha spelats i en förfluten tid. Detta eftersom Kils AIK inte längre har någon stavhoppsmatta i sin ägo. Ja, ingen stavhoppare heller för den delen vilket kanske å andra sidan är tur med tanke på just den lilla omständigheten.
Matchen i fråga var i vilket fall som helst en tipscupmatch mot Lokomotiv Leipzig, som rimligtvis fortfarande var från det Östtyskland som snart skulle upphöra att finnas till ungefär som den ovan nämnda stavhoppsmattan, och ett bestående minne är att Thomas Ravelli släppte in en straff. Efter att bollen gått i mål vände han sig mot oss grabbar på madrassen och sa något i stil med: "Jag var väl nära att ta den." och log. Eller log och log, det var nog inte ofta Ravelli log efter att ha släppt in ett mål, men ni vet vad jag menar. Solen sken, Blåvitt vann matchen relativt enkelt och jag jagade autografer med hyfsad framgång.
Så här i efterhand kan man ju undra om jag ens betalade inträde eller om vi, som bara av en slump, råkade dröja oss kvar efter träningen. Det var i alla fall på det viset jag gjorde när jag såg min senaste match just där, då mitt grönvita favoritlag Östra Deje IK besegrade hemmalaget med 3-1 trots att de var mer eller mindre utspelade mest hela tiden i en medioker division V-match, men det hör nog egentligen inte riktigt hit.
Åter till ämnet: Efter ett uppehåll på närmare ett och ett halvt decennium kom jag så återigen att sitta på läktaren och se en allsvensk fotbollsmatch spelas. Faktum är att jag inte ens tog mig den relativt korta sträckan till Degerfors i mitten av nittiotalet och det närmaste allsvensk fotboll jag kom under alla dessa år var att se Hammarby vinna division I genom att i sista omgången krossa Karlstad BK med 6-0 på Tingvalla i Karlstad. Men efter femton långa år gjorde slumpen att jag kunde passa in en flygresa från Monaco till Karlstad via Köpenhamn med en avstickare till Malmös betonggrå stadion och se kamraterna från Göteborg tampas med de himmelsblå. Tack vare lite kontakter i den via bron med Danmark sammanbundna staden kom jag och en kompis att sitta på hedersläktaren under denna match.
Inte illa, och inte blev det sämre då vårt gemensamma favoritlag tryckte in 1-0 redan i matchens femte minut. Vi båda reste oss som en man, lika spontant som jublande, men insåg att vi just där och just då var ganska ensamma om våra glädjeyttringar. Å andra sidan fick vi denna glädje kastad i ansiktet på oss flera gånger om ju längre matchen led. För medan Malmö via en klar trepoängare jagade vidare i sin guldjakt fick Blåvitt tillslut kvala sig kvar i allsvenskan detta mörka år.
Fyra matcher under alla dessa år är inte mycket, men de har ändå gett mig mer eller mindre outplånliga minnen. Dessutom har jag sett raden seger - förlust - seger - förlust radas upp framför mina ögon och enligt den varannanprincip som byggts upp borde mitt nästa besök på en Blåvittmatch rendera i en seger. Så det kanske är läge att för sakens bästa vänta med att sitta på läktaren tills en seger verkligen är livsnödvändig, förslagsvis i jakten på ett SM-guld framåt höstkanten.
