ÄNTLIGEN FREDAG – Slå på trumman bondjävel
Dessa ljud. Dessa irriterande ljud. Från morgon till kväll måste vi stå ut med irriterande och oförsvarbara ljud. Det är skönt att det finns en plats där all uppsamlad ilska kan få utlopp. ”Slå på trumman bondjävel.”
Den sköna lugna sömnen varar ända tills klockans knivskarpa ringande ljud skär genom rummet. Jag vet inte varför jag fortfarande använder den värdelösa väckarklockan. Det är ett ljud som får den tungt sovande att med rak rygg, likt värsta Michael Johnson, att resa sig upp i sängen och med stora runda chockfyllda ögon upptäcka att ännu en rutinmässig arbetsdag bara är 40 minuter bort. Väckarklockan står kvar och väntar på att få upprepa sin livsmening igen. Tur att det i alla fall är fredag.
Jobbet, som för närvarande innebär ett skrivbord i en stor lokal med andra skrivbord, är egentligen ingenting att klaga på – om det då inte vore för den tickande väggklockan, som placerats i öronhöjd just vid mitt bord, och bordsgrannens mani i att försöka slå rekord i klickanden på hans nya kulspetspenna. Svensk som jag är ler jag lite brutalt och ger arga blicken i hopp om att fanskapet ska fatta – det gör han inte. Och jag pinas till klockan 17.15.
Fredag innebär hemresa. Jag ska äntligen tillbaka till Stockholm. Trött och svettig ramlar jag ner i ett av alla lediga säten på SJ:s tåg. Åååh, jag ska sova hela vägen, tänker jag och har nästan svårt att låta bli att le. Precis när tåget börjar rulla sätter sig en kille på ungefär 14 år, med kläder lika stora som stadions presenning, i stolen på andra sidan mittgången. Han ser ut som om han är hämtad direkt från gangsta’s paradise. Jag sluter ögonen med händerna på magen. Och just då, precis när leendet har börjat sprida sig igen, hörs ett regelbundet dunkande med vissa oregelbundna skränande ljud från andra sidan mittgången. Va fan, är han döv? Ipodens volym står på max och förortshjältens huvudgungande följer samma regelbundenhet som mina trötthetsprovocerade spyreflexer.
55 minuter senare, vilket naturligtvis inte påskyndades av sömn, står jag på centralens McDonald’s för att köpa fredagens middag. Kön rör sig inte. En blondin som inte kan vara äldre än 16 och inte väga mer än 35 stressar mellan burgarhyllan och pommesgropen. Med hennes vita uppsatta hår och smala kropp liknar hon inget annat än en tops. Det börjar pipa. Ett regelbundet pipande som få min väckarklocka att framstå som rena rama Mozart. Ingen av personalen hör pipandet. Kön står stilla och pipandet fortsätter. Topstjejen hämtar pommes till en mamma och hennes 10:åriga son utan att notera blinkandet och pipandet från fritösen bredvid. Pipandet måste ju betyda något? Det är det som är hela idén med att det ska pipa. När det piper är pommesen färdiga. Slutsats: stäng av fritösen. Pipandet fortsätter. Personalen agerar ovetande.
Lördag och sovmorgon. Fotboll och publik. Djurgården och Göteborg. Det tar inte lång tid förrän änglarna går upp i givakt och arméorkestern släpps fram. Alibiklackmedlemmens bästa vän – trumman låter ju så varför ska jag? Tjockisbamse med rem runt nacken ler brett – det är jag som står i centrum – bang bang bang bang bang.
Det regelbundna dunkandet från tjockisbamses trumma ekar mellan stolsraderna samtidigt som änglarnas sång inte hörs på hela matchen. Trummans eviga dunkande fyller samma funktion som väggklockans onödiga tickande och får samma respons som pommesfritösens tinnitusframkallande pipande. Nu stöttar vi spelarna – spring i takt Hysén!
Grannen ställer sig upp och skriker. Jag reser mig snabbt och stämmer in. Alla dessa ogenomtänkta och irriterande ljud.
”Slå på trumman bondjävel!”
