Analyze this: Kräftgång i sankmark
Det var ett tag sen sist, men den analyserande krönikan har inte gett upp hoppet. Ännu. Vi tar oss en titt på varför Kamraternas spel hackar - och hur det ska rådas bot på.
Att någonting så svårt kan vara så lätt. Att någonting så lätt kan vara så svårt.
Elva mot elva, en boll, en domare och två mål. Bollen ska förpassas i det ena målet och samtidigt hållas ifrån det andra. Den gröna mattans logik är så fruktansvärt enkelt. Vilket gör det så fruktansvärt svårt.
Ni kan det hela redan. IFK Norrköping parkerar sist i tabellen, 7 pinnar på 14 matcher, 27 insläppta baljor och 13 gjorda, 3 poäng efter den tänkta slagpåsen Ljungskile och på 3 månader har det gjorts 2 tränarbyten.
Kamraterna är plötsligt hela Sveriges komedi och det tycks liksom aldrig ta slut. Fjolårets överlägsna vinnare av Superettan blir gjorda till åtlöje för varje Allsvensk omgång som läggs till tideräkningen.
Det är inte särskilt roligt att vara IFK-supporter längre, vilket de vikande publiksiffrorna vittnar om. Det budgeterade snittet på 11.000 håller på att ryka all världens väg.
Så, hur kan man råda bot på det enkla, som är så svårt att det blir enkelt, fast det är så svårt?
Well, skillnaden mot fjolåret går egentligen att stava med fem bokstäver. Ett ord.
Tempo.
Vi som såg IFK Norrköping anno 2007 minns nog laget bäst för dess frejdiga anfallsspel. Daniel Bambergs sagolika djupledslöpningar in centralt i banan, "Ploppen" Rönneklevs överlappningar på högerflanken, Eirik "Sergej" Dybendals underbara vänsterinlägg och Gardar Gunnlaugssons killer-instinkt i boxen. Allt det skapades av fart. Tempo.
Det vi sett av laget i år har stundtals varit långsammare än en division V-match. För damer. Spelare som värvats för att bidra med ett bättre bolltempo - Felix Magro och Kevin Amuneke, framför allt - har snarare stjälpt det som förra året var ett av Sveriges bästa anfallsspel. Halvsicilianaren Magro har ännu inte satt några spår i mitt IFK-hjärta, men jag är ganska säker på att han är den spelare i laget som i Sportbladet Zoom noteras för flest sekunder nära boll.
Han står nämligen och trampar på den, matcherna igenom.
Detsamma gäller - oftast, bör tilläggas - Kevin Amuneke, klubbens genom tiderna dyraste nyförvärv, som gjort 3 pyts på 14 matcher (2 inhopp). Varav 1 på straff. Naturligtvis alldeles för dåligt, men vi ska inte stirra oss blinda på statistik vad gäller målskyttet. Pinsamt nog är Kevin lagets bäste målskytt, med nästan halva serien spelad.
Nej, när det gäller herrar Magro och Amuneke vill jag peka på det som är hela lagets problem - eftersom det är deras problem. Tempot.
Felix Magro handplockades av den helgonförklarade Mats Jingblad, från Djurgården som bosman, för att ta rollen som nummer 10. Spelfördelaren som driver upp tempot och skickar bollarna till rätt adress. Kevin Amuneke värvades för ganska många miljoner, med IFK Norrköpings mått mätt, för att sticka snabbt i djupet, använda sin snabbhet för att ställa om kvickt.
Av detta har blivit. Intet. Marcin Burkhardt värvades när lagledningen insåg att Magro inte riktigt höll måttet, men polacken har varit ganska ensam. Det måste kännas meningslöst att mata bollar på forwards som ändå inte kan utnyttja sin fart till något vettigt, offensivt.
Om nu bristen på passningstempo är orsaken till att fallerat framåt, så är bristen på löptempot orsaken till raset defensivt. I de två senaste seriematcherna har man släppt in tre mål bakåt innan första halvleks slut. Utan att lyckas göra ett enda framåt. Totalt har man släppt in 11 mål på de 4 senaste matcherna. Det är nästan 3 mål i baken per match.
Och sanningen att säga är det fruktansvärt enkelt att göra mål på IFK Norrköping i dagsläget. Varje fast situation på motståndarnas offensiva planhalva, varje hörna, är en fet målchans. Kamraterna hänger inte med i markeringen. Superettan 2007's bästa mittbackspar Thomas Magnusson och Kristoffer Arvhage är fullkomligt bortgjorda såfort det blir en inläggssituation där de ska ta en löpning. Halmstad gjorde två identiska hörnmål på Parken (Peter Larsson), Hammarby gjorde två i princip identiska mål från frisparksinlägg förra måndagen.
Återigen är nyckeln tempo. Att vara på tå. Att ta löpningen. Att hänga med sin motståndare. Det spelar ingen roll om tränaren heter Sören Cratz, Mats Jingblad, Colin Toal eller José Mourinho. Inget lag kan lyckas på en nivå de inte har tempot för. Kalmar FF skulle få pisk i Premier League för att tempot skruvades upp. Italien hängde inte med i EM-slutspelet, för att anfalls- och bolltempot blev för högt.
Och IFK Norrköping ligger sist i Allsvenskan för att man spelar för långsam fotboll.
När spelare och ledare i klubben inser det och lyckas ändra på det, först då kommer tabellen se annorlunda ut.
Min förhoppning är att det sker innan säsongen 2008 är slut.
