Att gå miste om en fest

Japp, det är så illa. Jag var inte på plats i går på Söderstadion. Istället befann jag mig, jävligt taskig tajming, på dryga 10 000 meters höjd i ett flygplan på väg hem från en vecka i solen.

Att åka på solsemester samtidigt som Bajen spelar årets match är idioti, jag vet. Det var ett ruggigt beslut att ta, men med facit i hand så gjorde jag rätt. Garanterat att djurgårdarna kvitterat där på övertid om jag stått och haft ångest. Förmodligen är jag jinxad och bör hålla mig borta från alla derbymatcher framöver med tanke på gårdagens fantastiska resultat.

Att inte kunna vara där på plats är inget jag rekommenderar. Att inte kunna följa matchen live på tv, radio eller andra moderniteter är etter värre. Men vi backar bandet. Jag åkte iväg med mamma till Tunisien. Min mamma och jag brukar fly vårens pollenattacker då hennes astma är riktigt vidrig. Pappa avskyr solen så jag har flera år i rad ryckt in som ressällskap och inte mig emot. Sol och bad är en lisa för själen. Detta år planerade vi redan i januari att vecka 20 skulle bli årets semestervecka. Mamma la upp hela sitt vårschema utifrån att vara ledig just denna vecka. Så dimper då SvFFs planering av säsongen ner och ridå: Onsdagen den 18/5 spelar Hammarby-DIF.

- Vi kan inte åka den där veckan morsan, vi måste byta.
- Byta? Jag kan inte vara ledig någon annan vecka, det funkar inte med möten och förhandlingar som är inplanerat.
- Ledsen, men då kan jag inte följa med. Det är hemmaderby och jag kan bara inte missa det.
- Vad trist, sa morsan med dämpad ton, då kommer vi alltså inte iväg i år.

Timmarna gick och prioriteringsångest dök upp hos dottern. Gör jag rätt? Kan man prioritera något före bajen? Hur gör jag nu? Efter en sömnlösnatt där jag ältat fram och tillbaka insåg jag att jag måste prioritera mamma. Trots allt, hur länge finns ens föräldrar nära en och mammas sviktande hälsa oroar mig. Hur länge kan man räkna med att de finns och orkar med resor till främmande länder?

- Mamma, vi åker. Självklart ska vi sticka till solen precis som vi brukar göra i maj.

Sagt och gjort. Iväg till sol och bad. Mitt bajenhjärta var dessutom rätt stukat efter en säsongsinledning som lämnat en hel del i övrigt att önska. När jag satte mig på planet tänkte jag tankar som "äsch, förlust och bråk på läktarna - det vill jag ändå inte uppleva". Så här i efterhand inser jag att de tankarna bara handlar om att mentalt överleva en frånvaro på match.

På plats i den lilla turistorten hittar jag inte ett enda internetcafé. Förstår ni så hemskt!? Att dessutom bara ha sporadisk täckning på mobilen underlättade sannerligen inte. Nåväl, första dagarna när solen sken och vårtröttheten rann av mig så var allt lugnt. När jag dessutom hörde att HTFF vunnit med ett sent 4-3 mål började jag repa mod. Men ju närmare matchdag vi kom, desto hemskare blev allt. Nu hade jag väl allt tagit mig vatten över huvudet? Kan man överleva detta?

Planet skulle lämna Monastir kl. 20.15. Fyra timmar i plan och noll möjligheter till någon matchrapport. Ångesten var nu total. Att i transferbussen få sms från vänner som laddade på Jägar´n gjorde inte min situation bättre. Laguppställningen trillade in och jag tyckte den lät bra. Satte en armbåge i sidan på morsan:
- Micke får starta, bra.
- Öh, va? Vilken Micke? Vad pratar du om?
- Just ja, det var ju du. Du gillar ju inte fotboll.. Sorry..

Ibland kan jag tycka synd om min mamma. Att hon skulle ha oturen att få en familj där idrotten genomsyrar det mesta. Själv skyr hon den som pesten. Morsan skakade på huvudet och muttrade något om att "du är fasen inte klok någonstans" och jag själv konstaterade bara att magknipen nu nått enorma höjder.

Flygplansresan var en mardröm. Adrenalinet rusade genom kroppen och fantasin skenade. Ena stunden ledde vi, andra stunden var det stortorsk. När klockan var tio var jag ytterst nära att ödmjukt be flygvärdinnan fråga kaptenen om att kontakta Stockholm för att fråga om resultatet men mamma stoppade mig:

- Det gör du inte! Skärp dig - det är en fotbollsmatch vi pratar om!!
- Ja, det är ju just det, muttrade jag.

När klockan närmade sig halv tolv slumrade jag in. Ni vet, det där drömlika tillståndet då man inte vet om man är vaken eller inte. Plötsligt dyker en bild av Micke Andersson upp! Jag ser den så tydligt ska ni veta. Jag rycker till, drar tag i mamma och väser:
-Jag slår vad om att Micke Andersson blir matchhjälte!
-Det var ett himla tjatande om den där Micke, suckade mamma och återgick till sin bok.

I samma sekund som kapten släckt skylten med säkerhetsbälten drog jag igång telefonen. Söker, söker, söker visade displayen. Kom igen! Ge mig info! Första smset som dyker upp är inte ett dugg fotbollsrelaterat, bort med det kvickt. Därefter dök det upp ett "Grattis" från en god AIK-vän. Där började jag hoppas. Sekunden efter rasslade det till. Sju nya meddelanden som alla skrek: Jaaaaaa! När det därefter gick upp för mig att det var just Micke Andersson som frälst oss spred sig ett leende som jag inte upplevt sen den där dagen i oktober 2001. Jag skrek rakt ut av glädje där på planet och därefter fullkomligt studsade jag ut till svensk mark.

Klockan var nu strax före ett och jag bara måste prata med någon som varit där. Pappa kanske? Han står ju där bredvid mig match efter match, men risken är stor att han sover. Jag ringer Christian. Han sover förstås inte utan har sett matchen på repris:
- Jävlar vad skönt det är Pernilla, fattar du hur underbart! Vetskapen om att han dessutom spelat in matchen på DVD gör mig nöjd. Den ska lånas, och det kvickt.

Bilresan hem till mina föräldrar gick oerhört lätt trots den sena timmen. Efter någon timme framför datorn somnade jag med ett leende på läpparna. Sista gången jag tittade på klockan var hon strax efter 04.00.

På väg ut till bilen i morse gick jag förbi morsans tulpanodling. Skulle jag plocka ett tjugotal och hänga på Linderoths dörr kanske? Jag passerar ju trots allt hans hus på väg in mot stan. Jag var bra nära att göra det men två saker fick mig att avstå. Dels hade nog Anders undrat vad det är för idiot som susar förbi på hans grusgård strax före sju på morgonen men framförallt så vågar jag inte utsätta mig för morsans vrede när hon ser det skövlade tulpanlandet. Jag får överlämna en derbykvast vid ett annat tillfälle.

Väl på skolan möttes jag av ett gäng glada barn som dragit på klassrummets tv-apparat:
- Det är snart sporten Pernilla, du vill väl se målen?
- Mmm, det vill jag, log jag och insåg att det där breda leendet fortfarande satt kvar. Och där, tillsammans med mina 22 elever, fick jag se Peturs magnifika nick och Mickes magiska segermål. Vilken start på en arbetsdag!

Behöver jag nämna att jag inte sett en enda av arbetsplatsen djurgårdare än? Äsch, de håller sig undan idag och jag förstår dem.

Tack Bajen - jag älskar er!

Pernilla Olsson2005-05-19 14:00:00

Fler artiklar om Hammarby

Projektet Hammarby Fotboll - Nya tider, del 9
Inför: Hammarby möter Västerås i Allsvenskans sista omgång
Intervjuer efter Hammarby-MFF 2 november 
Spelarbetyg efter Hammarbys kryss mot Malmö
Inför Hammarby - Malmö