Update på Bojkotten - DEL 1.
Första gången BajenGruppen gick ut med information om att vi fanns var någon gång efter årsskiftet tidigare i år. Vi presenterade då vårt Läktardokument där vi talade om att från och med säsongen 2008 så gäller vissa regler på våra läktare på Söderstadion, eller ”framför vår egen dörr”. Sedan dess har det i princip varit noll inkastade föremål, ingen som beträtt planen och inga bengaler. Det har inte varit något bråk på vår arena. Och Hammarby har fått 0 kronor i böter, inga avbrutna matcher och noll negativa rubriker.
Då ska man samtidigt veta att fotboll är en extrem passionssport, ”viktigare än liv och död”, och ”större än religion” enligt vissa. En sport som utspelas på en sluten arena, inför flera tusen testosteronstinna, och ibland alkoholpåverkade, män i 15-50-årsåldern, i en adrenalinhöjande tävlingssituation, i en tydlig vi-mot-ni-kamp. På måndagar. På undermåliga arenor, med bristande publikservice och bristande säkerhetsarrangemang. Övervakade av polis och ordningsmakt med felaktig attityd och arbetsmetoder som motverkar sitt syfte. Men framför allt med en publik som består av – människor. Och hur man än vrider och vänder på det så är människor bara – människor. Med fel och brister. Att det då inte inträffar större incidenter och mer våld än vad det gör i samband med fotbollsmatcher är närmast att beteckna som ett mirakel. Här skyndar jag mig att poängtera att jag självklart fördömer allt våld.
Men våld är en del av vårt samhälle, har alltid varit och kommer troligen alltid att vara. Vi är nämligen bara människor. Och fotbollen är en plats som speglar vårt samhälle. Dessutom råkar fotboll vara den ”arena” som frustrerade män med ett behov att uttrycka sig genom våld ser som den ultimata platsen för att få leva ut dessa behov. Det är inte fotbollen som har skapat detta våld, eller skapat dessa våldsamma män, utan de är helt enkelt en produkt av sin tid och det samhälle vi har. Skulle fotbollen förbjudas och försvinna så skulle det inte betyda att dessa män försvann samtidigt. De skulle istället hitta en annan ”arena” att leva ut sina behov på. Så hur löser man detta problem med våld inom fotbollen? Jag återkommer om detta.
Många röster har höjts mot medias sätt att rapportera om våldet runt fotbollen. Vilket har lett till populistiska politikers och inkompetenta förbundspampars häxjakt på fotbollens publik och betalande kunder. För media styr den uppfattning vi har av våld på olika ”arenor”. Efter det ökända derbyt på Söderstadion mot Djurgården 2006 så hade Aftonbladet en helsvart framsida på Sportbladet med rubriken ”Fotbollen Är Död”. Detta efter att det avfyrats pyroteknik, ett par personer beträtt planen och domaren avbrutit matchen. Dock utan personskador.
I Dagens Nyheter den 7 juli i år fanns en väldigt liten notis som berättade att på bilshowen ”Power Meet” i Västerås kom cirka 100 000 besökare. Det var stökigt, men inte värre än vanligt, enligt polisen. Detta trots följande anmälda brott: minst två våldtäkter; sexuellt ofredande; pistolhot; flera fall av misshandel; cirka 80 personer omhändertagna för fylleri; rattfylleri; narkotikabrott mm. 100 000 personer, det motsvarar 3-4 Råsundaderbyn. Men inte ens på 3-4 Råsundaderbyn får du ihop den statistiken. ”Stökigt, men inte värre än vanligt”. Varför inte istället en svart löpsedel med rubriken ”Bilen Är Död”?
”Polisen: Lugnaste festivalen på 22 år.” Detta är en halvsida i Aftonbladet och polisens betyg på Hultsfredsfestivalen 2007. Trots 243 anmälda brott. På 23 000 besökare. Mörkertalet på brott som inte anmälts har jag ingen uppfattning om, så vi håller oss till de anmälda, 243 stycken: flera våldtäkter; sexuellt ofredande; mordbrand; personrån; misshandel; olaga hot; brott mot knivlagen; narkotikabrott; inbrott/stöld; bedrägeri; fylleri.
Vad hände med den svarta löpsedeln med ”Musiken Är Död”?
Jag anser att det finns en obalanserad medierapportering som framställer fotbollen och dess publik på ett sätt som inte överensstämmer med verkligheten. Utan att vilja förminska eller ursäkta det faktum att varje person som utövar våld är en för mycket, i vilket sammanhang det än sker. När det drabbar oskyldiga så är det helt avskyvärt. Men våld sker överallt: inom hemmets fyra väggar, det sker på ställen där folk går ut för att ”roa sig”, det sker i regelrätta krig.
Anledningen till denna text med fokus på våld är för att debatten på detta forum om bojkotten delvis handlar om personer som anser att bojkotten tappar trovärdighet så länge det finns personer inom våra egna led som använder våld och ordningsstörning i samband med våra matcher. Och så länge vi (jag förutsätter att man menar BajenGruppen) inte ”bojkottar” dessa bråkstakar.
För att återigen testa min egen åsikt om hur dessa saker ska hanteras så kontaktade jag ett par socionomer och en fältassistent för att förklara problematiken och redogjorde för det sättet som jag och BajenGruppen valt att tackla dessa frågor på. Det som är ett återkommande tema i dessa sammanhang är vikten av att inte stöta bort de som vi kan kalla för ”bråkstakarna” och på så sätt skapa ett utanförskap och en vi-mot-ni-känsla. Det var väldigt mycket den attityden och det arbetssättet från dåvarande Hammarbys ledning och dåvarande Hammarby Säk för några år sedan som lade grunden för den firmakultur som nu existerar inom Hammarby. Avståndsskapande, ”bojkott” och avstängningar skapar större problem än tidigare, så säger statistiken och så säger fältarna på gatan.
När jag bildade BajenGruppen var det viktigt att alla, verkligen ALLA, grupperingar inom Hammarby skulle känna sig välkomna och känna att deras röst fick göra sig hörd inom Gruppen. Ultras och huliganer och Bamsingar och Gubbar. Alla. Framför allt ville jag visa de yngre att det fanns ett demokratisk sätt att arbete på som fungerar, som verkligen ger resultat, som är bestående och som får kraft av att man försöker få alla med sig. Och det fungerade. Med det menar jag inte att allt är perfekt och smärtfritt i vårt arbete, men faktiskt näst intill. Sedan är det fortfarande bara människor vi pratar om, inte robotar, och i slutändan så är det upp till var och en att ta sitt eget ansvar, på och utanför våra läktare. Och grupperingarna inom BajenGruppen når inte ut till alla, alltid. Men vi försöker. Det finns ingen knapp som vi bara kan trycka på så är alla problem lösta.
Men de flesta på matcherna, den stora majoriteten av supportrarna, vill inte ha våld och bråk på eller utanför läktarna. Men det finns de som ser på det annorlunda. I deras värld så är våld ett spänningsmoment, en tillfredställelse, en adrenalinkick. Det sker uppgjort i organiserad form, långt borta från arenan och oftast på annan dag än matchdag. Utan obehörigas insyn och utan att oskyldiga kommer till skada. Två gäng pangar på varandra med uppgjorda regler i 5-10 minuter, sedan är det över. De här killarna vill slåss, de gillar det och det är inte mer med det. Vi kan tycka vad vi vill om det.
Sedan finns det de som hanterar sin våldsamhet mer vårdslöst. Oavsett vad så tror jag, och de med kompetens på området, att man ska ta till sig dessa människor för att skapa en annan gemenskap, ett annat alternativ, istället för att stöta bort dem. För det har bevisligen aldrig någonsin fungerat. Så är det bara, dessa problem försvinner inte utan förstärks när man försöker stänga ute dem. Så nej, BajenGruppen kommer inte att bojkotta dessa personer, vi kommer att ta avstånd från deras handlingar men alltid försöka få dem med i vårt arbete på ett positivt sätt. Och hittills tycker vi att vi har lyckats bra, det har varit minimalt med våld i våra led i samband med våra matcher.
