Krönika: Svensk mentalitet räddar kvar Lagerbäck -
...men står i vägen för ny framgång.
Ännu ett stort fotbollsmästerskap är till ända och sommarens överraskningslag hette Turkiet, Ryssland och delvis Kroatien. Turkarna kom med en ny tränare från senast de var med i en turnering och satsade på 21-årige Arda Turan som spelfördelare. I Kroatien återfanns bara ett inslag från bronslaget 98 och det var Slaven Bilic som nu var tränare. Ryssland hade aldrig tagit sig vidare från ett gruppspel men bestämde sig för ett par år sedan för att låta Guus Hiddink ta över laget och nådde semifinal.
I Sverige däremot var det mesta precis som vanligt. Lars Lagerbäck var fientlig mot media, sedan länge landslagspensionerade Henrik Larsson spelade nästan samtliga minuter och Zlatan spelade halvskadad. Kim Källströms EM bestod i att studera österrikiska avbytarbänkar och Sverige åkte ut i första slutspelsomgången.
Eller, vänta lite nu – det gjorde vi ju inte alls. Samtidigt som Lagerbäck försökte lära sig namnen på motståndarna sprangs den svenska försvarsorganisationen sönder och samman. Sverige missade avancemang från gruppspelet vilket i sig inte är någon katastrof. Men – trots att Lagerbäck alltså försämrade Sveriges resultat gentemot sina föregående turneringar sitter han ohotad kvar som svensk förbundskapten. I vilket annat land hade det varit acceptabelt?
Förändring nödvändig
Kroatien spelade sitt första slutspel som egen nation 1996 och gick till kvartsfinal. Två år senare tog sig en fantastisk generation med Davor Suker i spetsen hela vägen till Paris och hämtade ut bronsmedaljer i VM. Sedan kom baksmällan men lagom till årets EM hade kroaterna byggt upp något nytt och bra igen. Turkiet var bedrövligt i EM 1996 men tog ett sensationellt brons i Japan/Sydkorea 2002. Sedan försvann man från två mästerskap men var i somras en hårsmån från en EM-final. Tjeckien är ett annat land som har haft liknande pendlingar mellan topp och botten.
Så vad är poängen med det hela? Jo, att förändringar är nödvändiga för att mindre länder ska nå framgångar internationellt. Om Sverige ska bryta mönstret med att allt som oftast spela oavgjort eller förlora i stora mästerskap krävs det att vi får in nya influenser. Det kan innebära en sommar utan EM-låtar från Markoolio men det kan vara priset vi måste betala om vi någon gång ska lyckas.
Kontrasterna är det som folk minns. VM 1990 var uselt för svensk del medan det 94 blev minnesvärt för all framtid. 2004 firade svenskar och danskar som aldrig förr när de slog ut italienarna ur EM. Ursinniga italienare sparkade sin tränare och tog VM guld två år senare. Att tro att Sverige skulle göra det bara för att vi byter tränare är naivt, men sanningen är att en ledare som varken förändrar eller förbättrar sina resultat bör bytas ut. Speciellt efter tio år på posten.
Lurar svenska fansen
Att låta Lagerbäck sitta kvar trots sommarens bakslag säger tyvärr alldeles för mycket om den svenska mentaliteten. Här handlar det inte om att hälften vågat är hälften vunnet – här handlar det om att så länge Sverige deltar i EM och VM så ska vi vara nöjda.
Jag kan någonstans känna att det är en skenföreställning att lura ner tusentals svenskar ut i Europa för att bjuda dem på halvdan fotboll och sedan påstå sig vara nöjda med vad man har presterat.
Mindre länder som vill lyckas slå sig in bland de stora under en hektisk sommar måste hitta på något exceptionellt för att lyckas. Såsom att byta spelare, spelsystem eller tränare när det traditionella kört fast. I nästan alla världens fotbollsländer fungerar det så. I nästan alla världens idrottsförbund fungerar det så. En av idrottens äldsta sanningar säger att man måste våga för att vinna.
Hade det inte varit för en elak stolpe i Oita 02 och en sur målram i Faro 04 så hade Lagerbäcks status i stugorna kunnat vara annorlunda. Men man måsta faktiskt fråga sig varför en ledare som försämrar sitt lags resultat jämfört med föregående turneringar får vara kvar? Det rimmar inte bra att säga att ”vi har gjort ett bra EM” när statistiken visar motsatsen. Men det är klart. Att komma sist är ju fördjävla dåligt, och att försöka vinna är ju nästan lite oförskämt och fult. Det är väl trots allt så – att lagom är bäst. Eller?
