Var har du satt gränsen, Peter?
Allt är egentligen redan sagt om Peter Larssons makalösa säsongsinledning. Men det tål att sägas igen, och igen, och igen.
Kära blåsvarta vänner och kamrater, vad vi har bevittnat i vår är något utöver det vanliga. Något som det kommer att dröja länge tills vi får uppleva igen. Njut av det. Njut lite till. Och ännu lite till. Peter Larsson har slagit sig in i svensk toppfotboll med en kraft och beslutsamhet som går utanpå det mesta som åtminstone jag har upplevt.
Efter två raka matcher som målgörare så är det återigen Peter som träder fram. När han, efter Dusans precisa hörna, rusar mot första stolpen och går upp är det ingen som kan stoppa honom. De vet att han skall komma, de vet det så väl, men de kan ingenting göra. Peter är för stark. Han lyfter majestätiskt, möter bollen med sin Slangemöllska skalle och dundrar upp lädret i ribbans underkant och in.
Jag har talat om att Peter Larsson sätter sina egna gränser. Så för Guds skull, var har karln satt den? Återigen, kära vänner, njut och följ med på resan. Vart den bär vet bara Peter Larsson, men ett är säkert. Den slutar inte här.
- Jag har ett djävla flyt nu, skrattar Peter efter matchen.
- Klart att det är kul att göra mål! Jag är ju inte så van vid det. Tidigare har jag kanske gjort tre på en säsong. Nu har jag gjort tre efter sju matcher. Otroligt!
Men Peter är långt ifrån nöjd med spelet i första akten.
- Första halvlek är bara att glömma. Vi kom helt enkelt inte upp i normal standard med ett extremt dåligt passningsspel och alldeles för dåligt tempo. Janne var inte nöjd med oss i paus.
- I andra får vi fart på benen och börjar springa, och då kommer målen naturligt. Riktigt kul också att Gunnar får göra tre, avslutar måltjuven Peter Larsson.
