Bort från jumboplatsen
Med lite distans till måndagens seger mot Hamamrby kommer lite tankar kring matchen och en blick på nästa omgång.
Elfsborg, jumbo i allsvenskan, tog emot ett Hammarby med en nyvunnen derbyvinst mot Djurgården från förra omgången i bagaget. Efter två förluster och oavgjort mot BK Häcken lutade oddsen mot Hammarby.
Elfsborg ville annorlunda. Det kändes på atmosfären innan matchstart att det var något på gång. En vänsterslägga i nättaket bakom Ante Covic signerad Samuel Holmén i femte minuten, efter en snygg variant av Daniel Mobaeck lade ribban för kvällens match. Roligt att en fast situation gav avkastning. Hammarby drog sitt strå till stacken genom Pablo Piñones-Arces kvittering efter sjutton minuter. Målet var identiskt med Daniel Alexanderssons från ledningsmål mot BK Häcken i förra omgången. Genast smög sig tvivlet på. Skulle Hammarby ta över, vända och vinna som Landskrona och Djurgården tidigare gjort på arenan. Skulle Elfsborg inkassera ytterligare en förlust och öka på krisstämplen hos landets alla "TV-experter"?
Elfsborg ville annorlunda. Hasse Berggren satte både 2-1 och 3-1 innan första halvlek var slut, underbart framspelad av Daniel Alexandersson respektive Joakim Sjöhage.
Anders Linderoth försökte genom diverse byten förändra matchbilden i andra halvlek. Ett skott utanför Johan Wilands burgavel var det närmaste Hammarby kom en kvittering. Elfsborg däremot fortsatte sitt fina spel från första halvlek och det var allt tur för Hammarby att dem hade Ante Covic - trots tre redan insläppta mål. Runt sextionde minuten etablerade Elfsborg en hård press mot Covic. Bollen for likt ett flipperspel mellan Covic och hammarbyspelarna som desperat ville undvika mer förnedring och elfsborgsspelarna som ville utöka ledningen. Covic lyckades med flertalet snygga räddningar hålla siffrorna nere den gången men när Daniel Alexandersson kom loss sex minuter från slutet och fastställde slutresultatet till 4-1 var förnedringen total. Den här gången höll det ända in i mål.
Lyckan var total hos elfsborgarna och Guliganerna. Glädjeämnena var flera denna härliga kväll på Borås Arena. Det ny komponerade anfallsparet Hasse Berggren/Joakim Sjöhage fungerade utmärkt. Berggren visade med sina två mål att den gamle skyttekungen är tillbaka och vad skall man då säga om Joakim Sjöhage? En ruskigt snabb spelare - ren mardröm för motståndarna att hålla koll på. Egenskaper som vilken tränare som helst skulle vilja ha sitt lag. Han var dessutom riktigt nära att själv bli målskytt. Covic räddade och Sjöhages första mål får vänta men det gör vi så gärna. Joakim Sjöhage har kommit till Elfsborgs startelva för att stanna, hoppas verkligen han får fortsatt förtroende hos tränare Magnus Haglund.
Daniel Alexandersson fortsätter glädja med sitt spel. Han nätade även i den här matchen. Tredje matchen på rad, må han fortsätta hålla den sviten vid liv. Att punktera Bengt Anderssons nolla i nästa match mot IFK Göteborg 30 maj vore väl utmärkt tillfälle om någon frågar mig.
Lyckan var så stor att Elfsborgsklacken efter matchen stod kvar inne på Borås Arena och sjöng för full hals "In med Elfsborg, vi vägrar och gå hem, vi vägrar och gå hem, vi vägrar och gå hem". Efter några minuters skönsång kom laget ut och till stora applådåskor, busvisslingar och ännu mer skönsång. Ett underbart ögonblick.
Före matchen varnade jag för Björn Runström en varning som visade sig vara helt obefogad. Runström ställde inte varken Elfsborgs backlinje eller Johan Wiland på några större prov innan han byttes ut i till andra halvlek.
På tal om IFK vill jag varna för följande.
Deras forwards. Peter Ijeh och George Mourad. Båda mycket giftiga och målfarliga.
Det krävs max bevakning av dessa båda herrar för att Elfsborg inte skall bjuda på några fler skitmål den här säsongen. Jag hoppas verkligen att det är slut på sådana bjudningar nu.
Stefan Selakovic och Adam Johansson. Selakovic är liksom firma Ijeh/Mourad
målfarlig så fort han kommer i närheten av ett straffområde. Adam Johansson slår inlägg av Andreas Nilsson-klass - bra inlägg underförstått.
Jag har tidigare skrivit att fasta situationer inte längre är någon fara för Elfsborg. Efter
att ha sett derbyt mellan IFK Göteborg och Örgryte IS måste jag varna för IFK:s fasta situationer. Det var på en sådan som Fredrik Risp gav sitt IFK ledningen.
Må alla varningsklockor. Må firma Berggren/Sjöhage få fortsatt förtroende som anfallspar hos tränare Haglund, må Martin Andersson kunna spela trots den fula sparken han fick av en hammarbyare.
Inför drabbningen mot IFK vill jag se exakt samma startelva som mot Hammarby - uppenbarligen fungerade det - med tre undantag. Är Jari Ilola och Andreas Nilsson i spelbart skick vill jag se dem båda i startelva. Om inte Nilssons ljumskar blir bättre vill jag se Jesper Arvidsson som vänsterback. Inget ont om Johan Karlsson men om Elfsborg har en vänsterfot så varför inte använda den?
Jag är försiktigt optimistisk inför derbyt mot IFK Göteborg.
Hoppas verkligen att laget återvänder till Borås med ytterligare tre friska poäng och säsongens första bortaseger.
