Stabil seger i vårderbyt

Som fotbollsmatch betraktat levde årets vårderby i ungefär 25 minuter. Örgryte hämtade sig aldrig efter Phiris fatala snespark.

Folkligt, festligt och fullsatt brukar det ju sägas om våra derbyn de senaste åren. Riktigt fullsatt var det nu inte utan en av de sämre derbypubliksiffrorna på ett par år. 33622 personer tog sig till Ullevi majkvällen. En siffra som förmodligen varit ett par tusen personer högre om inte underpresterat senaste matcherna och om inte ett rejält regnväder dragit över stan ett par timmar tidigare. Folkligt var det definitivt i äkta GotEvent-anda och festligt var det absolut sett ur ett blåvitt perspektiv.

Sittande på sektion A denna match fick man inte den perfekta överblicken över de numera obligatoriska inmarschtifona. ÖIS-klacken syntes dock visa upp en banderoll innehållande orden "Mackan är vår gud". Allbäck är utan tvivel en duktig spelare men med tanke på att Sveriges näst äldsta fotbollsklubb haft legendarer som Sven Rydell, Agne Simonson och Gunnar Gren i klubben så kändes den lite historielös.

Så blev det avspark och de första minuterna böljade spelet fram och tillbaka. Tränare Erlandsen hade valt att sedan sist plocka bort de unga spelarna, Wendt och Smedberg, från mittfältet och istället åter sätta ner Stefan Selakovic som ytter, denna gång dock till höger. Till vänster fick Samuel Wowoah chansen att spela från start. I backlinjen tog Hjalmar Jonsson den backplats en skadad Kalle Svensson tvingats lämna ifrån sig vilket ledde till att Ölme tog klivet över till Hjalmars normala vänsterbacksplats och i sin tur gav rum för Adam Johansson att starta till höger i den blåvita elvan.

Första riktiga målchansen fick Örgryte efter knappt tre minuter när man lyckas avsluta på en hörna och tvingar Stefan Selakovic att rensa undan strax utanför mållinjen.

Örgryte fortsätter att hålla lite i initiativet men även om man i detta läge har något mer av spelet än IFK så åstadkommer man inte så mycket mer än att man stressar den blåvita nykomponerade backlinjen till ett par rensningar utöver sidlinjen de gånger man inte hinner med att lösa det på ett enklare sätt. Medan Hjalmar öppnar lite darrigt, men inte i närheten av katastrofinledningen mot Helsingborg, för att sedan lyfta sig resten av matchen så börjar, fortsätter och avslutar Fredrik Risp matchen mycket stabilt.

Framåt så spelar åter George Mourad och Peter Ijeh tillsammans och den förste, som fått en hel del kritik det senaste, börjar matchen piggare än tidigare matcher. Efter tio minuter kommer en fin dribbling och får iväg ett skott som dock täcks. Strax därefter resulterar ett fint inlägg från Alexandersson, som inte Peter Ijeh riktigt får tag i, en Blåvitt en hörna från vänster. Fasta situationer är IFK Göteborg anno 2005 bra på, det visste Malmö FF utan att de hjälpte dem och nu var det Örgrytes tur att känna på detsamma. Hörnan går mot bortre delen av målområdet, Dick Last är täckt och kommer inte ut och högst av alla seglar Fredrik Risp som nickar in bollen i nätmaskorna. 1-0 är inte helt rättvist men desto mer välkommet.

Örgryte ger inte upp utan tar tag i spelet igen och har nu sin bästa period i matchen. Man pressar och kommer framåt ett par gånger om men den blåvita backlinjen anförd av målgöraren och lagkaptenen och Fredrik Risp är på tå. Man faller bakåt banan i rätt ögonblick och släpper inte igenom något särskilt med löpningar utan tvingar Öis-spelarna till att ta skott från distans, och de som går på mål plockar Bengt Andersson rätt lätt.

Riktigt farligt blir det inte förän efter 24:a minuter då matchen avgörs. Via ett par fina passningar tar sig Paulinho förbi Ölme och Hjalmar och får på ett fint skott ungefär i höjd med straffområdeslinjen, men skottet tar i stolpen och studsar ut. Bengan är nere där någonstans men hade knappast tagit en boll som snikit precis innanför stolproten. Istället studsar den ut och så kommer en av de snabba omställningarna som Arne talat om men som vi inte alltid fått se i praktiken.

Bollen mestadels på backen, snabb kontring och Selakovic avancerar på högerkanten ner mot kortlinjen. Sella riktar ett inlägg men ingen når det utan det går mot bortre delen av straffområdet där Öis-försvararen Edwin Phiri tämligen oattackerad bara har att rensa undan bollen. Det gör han dock inte utan med en sneträff som får våra ytterbackars kritiserade uppspelstifon att se ut som precisionsskott så serverar han istället bollen i sidled in till Samuel Wowoah som ensam rakt framför Dick Last inte har några som helst problem att trycka in bollen.

2-0 innebär ridå för Örgryte. Visst försöker man men att lyfta spelet när man släppt in fyra mål de bägge de tidigare matcherna låter sig inte göras så enkelt. Blåvitt tar istället över och spelar nu stundtals riktigt kul. Man skapar ytterligare ett par hörnor och behåller ofta bollen även efter dem. Wowoah är pigg och på innermittfältet vinner är plötsligt Seb och Alex både etta och tvåa på bollarna. I sista minuten av halvleken är det nära 3-0 men Last reflexräddar ett skott från Mourad.

I halvtid byter Örgryte-tränaren Zoran Lukick ut den varnade mittfältaren Robin Garnemyr. Andra halvlek är inte mycket att säga om. Örgryte försöker nog men är märkbart impotenta framåt och kommer ingenvart mot IFK-försvaret. Det sägs att IFK har problem med kreativiteten men det är nog än värre om man är Örgryte-fan. De som envist hävdar att Örgryte lirar samba med sina utländska inslag och Blåvitt tjongar med sin norska (=drillo-inspirerade) tränare bör ha fått sig en rejäl tankeställare. Det är givetvis inte lätt i underläge med två bollar men medan de blåvita mittfältarna och anfallarna försöker skapa något när de kliver upp så är hela Öis anfallspel uppbygt på att slå riktigt långa bollar över den blåvita backlinjen mot snabblöpande brasilianare Ailton, Mwila, Paulinho, o.s.v. och lita på att får fritt fram mot mål. Nu får de inte fritt fram och då får de problem och samspelet dem emellan var igår näst intill obefintligt.

Öis har en riktigt vass chans i andra halvlek med. En hörna som inbytte Mwila får tag i och drar ett skott, som tar i ribban innan Paulinho blir offside-avblåst när han måttar returen. Nästa farlighet är också från Mwila men Bengt Andersson visar med sina reflexer varför han fortfarande är förstevalet på målvaktspositionen.

Riktigt bra i blåvitt i andra halvlek är Peter Ijeh. Han gör inget mål men speluppfattningen och passningspelet är inget annat än utmärkt. Likaså bör i backlinjen, utöver redan nämnde kapten Risp, även U21-landslagsmannen Adam Johansson få en guldsstjärna. Han visar att han vill behålla högerbacksplatsen och ger inte Ailton mycket utrymme.

En stabil laginsats avslutas med dubbla läckra framspelnignar från Ijeh. På den första, en crossboll från vänster, träffar inte Selakovic mål. Men strax före slutsignalen hinner Ijeh upp en djupledsboll vid kortlinjen, klackar den till en fri Selakovic som istället för att skjuta direkt drar en gubbe och chippar över en hjälplös Dick Last. Elegant och definitivt välförtjänt.

Imorgon är det Royal League-final. Avspark är 20.35 och vet ni vad? Man kan gå två för en om man behåller derbybiljetten...

0 kommentarer