Matchrapport: IFK Göteborg-Malmö FF 2-0
IFK Göteborg tog på lördagseftermiddagen emot Malmö FF. Blåvitt vann en tämligen enkel seger efter två psykologiskt tunga mål, båda i den första halvleken. Malmö var aldrig riktigt nära att hota de regerande mästarna.
Någon som behöver veta mer?
Okej… Det började bra. Mörka moln hängde över Göteborg på förmiddagen, ett regn sköljde över staden strax efter lunch och sommarvädret var inte alls så härligt längre. Men en timme innan avspark sprack himlen upp och visade upp sin klarblå lyster. Solen sken igen, precis som den ska göra, dagar då Malmö spelar boll.
Malmö ja. Malmö, som för en vecka sedan vände och vann mot oövervinneliga Kalmar. Malmö, som inför matchen kunde skryta med landets kaxigaste bänk. Malmö, som hade chansen att förlänga en positiv trend mot ett lag med trötthet från och fokus på Champions League-kval.
Det tog bara en minut. Jag hann inte ens avsluta tanken som bara innehöll en svordom och efternamnet Dixon innan Sveriges nye barnstjärna, Robin Söder, nickat bollen i mål. Var låg laddningen, var fanns koncentrationen, var fanns respekten, Malmö?
Det var det andra laget som precis spelat lika mot internationellt motstånd. Det var det andra laget som borde ha tankarna på annat håll. Det var det andra laget som förväntades vara slitet och urladdat. Inte ni, Malmö!
När chocken lagt sig kämpade sig de himmelsblå in i matchen. Daniel Andersson var tillbaka på mittfältet tillsammans med Robert Åhman-Persson. Mike Jensen tog hand om vänsterkanten medan Aubynn fick förtroendet ute till höger. Dixon och Halsti bildade mittlås och Toivonen spelade på topp tillsammans med Ofere.
Vid flera tillfällen under den första halvtimmen visade Malmö upp ett kvickt och effektivt passningsspel. Oftast hamnade bollarna hos Ofere, via Toivonen eller Andersson. ”Eddie” visade i vanlig ordning prov på styrka och rörlighet och drog på sig bevakning, tilldelades frisparkar och orsakade hörnor. Men nära mål var det aldrig, dessvärre. Symptomatiskt nog, när han faktiskt satte bollen i nät hade domaren blåst för länge sedan och istället för jubel och kramar belönades han med ett gult kort. Om det en dag lossnar lär han göra sju-åtta mål samma match, om inte… Ja, då är det nog så här det kommer att fortsätta.
Jonas Sandqvist stod i händelsernas centrum i mitten av den första halvleken. Först fick han större delen av Ullevi-publiken emot sig, när han i en ganska enkel situation såg ut att rikta en spark och träffa målskytten Söder. Domaren såg ingen ojusthet, men från min plats såg det märkligt ut. Ögonblicket därpå leddes målvakten ut, kraftigt blödande efter en kollision. Spelet satte inte igång förrän nästan tio minuter senare, med en om pannan lindad Malmö-keeper på banan. Senare byttes Sankan ut, och ersattes av Dusan Melicharek.
Matchen trevade sig tillbaka i tempo och intensitet efter det långa avbrottet. Sista kvarten var Malmös. Aubynn och Jensen bytte kant med varandra och det var åtminstone ett litet lyft för Jeffrey. Toivonen kom längre ner och ner i banan för att hämta boll och få igång anfallsspelet. Strax innan paus hade han ett bra samarbete med Vinzents, men den sista djupa passningen blev för svår. I ytan som uppstod på kanten stormar Söder fram, kämpar sig förbi den ditrusande Halsti, får vidare bollen till Tobias Hysén som lägger den lätt inåt till en obevakad Jonas Wallerstedt som lika lätt rullar bollen i mål. Det återstod sekunder kvar till halvtidsvilan när underläget fördubblades. Gonatt, Malmö!
Matchen var död, men när Mattias Bjärsmyr fick rött kort i inledningen av den andra halvleken vågade man åtminstone hoppas. Både Ofere och Jensen utgick i paus. Agon Mehmeti kom in, liksom Labinot Harbuzi som gick in centralt och förpassade därmed Daniel Andersson till högerkanten.
Med Labinot på plan tillfördes en dimension i Malmös spel. Det gick fortare, alternativen blev fler och anfallen farligare. Agon var kvick, ettrig och respektlös. Han sökte boll och gjorde sig spelbar. Tillsammans med Toivonen bildade de två inhopparna en riktigt spännande trio.
Detta behövde tyvärr IFK Göteborg inte bry sig om. Med två mål mer och en man mindre kunde de ganska bekvämt dra sig tillbaka, dra ner på tempot och unna sig en kontring då och då. Toivonen satt en boll i stolpen, men annars pressades Malmöavsluten längre och längre ut och mot slutet var det bara långskott från Ola och Labinot som gav änglavakten Kim Christenssen anledning att inte smita tidigare från jobbet.
Att förlora borta mot ett formstarkt IFK Göteborg är inte skamligt. Malmö kämpade väl, men räckte inte till. Flera av dagens spelare har spelat färre än fem matcher tillsammans, och många gånger under matchen ser det lovande ut. För att hota Göteborg idag måste man ha alla tillfälligheter på sin sida och det hade man inte idag.
Ola Toivonen utmärker sig matchen igenom som Malmös viktigaste spelare. Halsti känns som den säkraste mittbacken och Ulrich är stabil åt båda hållen. Dusan fick stå i nästan en halvlek och höll nollan. Att Labinots egenskaper är ovärderliga för Malmös spel står också klart. Vågar man hoppas på noll skador eller att han och Rick Kruys ska kunna avlösa varandra på ett fungerande sätt under hösten?
Tyvärr hänger fortfarande det första intrycket kvar som det största från matchen. Varför släpper man in ett sådant skitmål det första man gör? Det var ett snyggt anfall visserligen, men ändå… Jag bryr mig inte om vems fel det var, vem som slarvade, eller vem som hade otur. Det får helt enkelt inte hända.
