Söndagsdepp
Nu kanske jag svär i kyrkan men vad är egentligen Himmelriket? Jag har skrivit här i några veckor och det är trevligt men har vi inte kommit laget, ledningen, spelarna lite FÖR nära? Är det inte lite väl mycket konsensus och okritiskt betraktande av det som sker innanför Malmö Stadionfortets murar? Till råga på allt var vi aldrig ens när att hota Göteborg på deras monstertrucksplan igår tack vare usla försvarsinsatser och ett veligt tränarpar.
Efter matchen mot Kalmar FF befann vi oss alla i en kollektiv euforibubbla. Vi visste redan att guldchansen var borta men kunde ändå glädjas åt Ola Tovonens glimrande spel, Agon Mehmetis efterlängtade genombrott, Jimmy Toumas trolleriinhopp, Robert Åhman-Perssons tunga mittfältsinsats, Christian Järdlers mål och nyvunna självförtroende, Ulrich Vinzents höga lägstanivå och Daniel Anderssons efterlängtade comeback och stadiga insats.
Veckan gick och obotlig optimist som jag och många andra är började jag/vi måla upp ett scenario där pusselbitarna börjar falla på plats och där vi smygande i ingenmansland sakta men säkert skulle kunna börja ta in på topplagen för att med några omgångar kvar kunna vara med i åtminstone ett medaljrace.
Efter den ena mer spektakulära startelvaindikationsvanten efter den andra mot ett tröttkört Göteborg så bidde det till slut bara en tumme om ens det.
Jeffrey Aubynn hade helt plötsligt tagit sig in i laget på högerkanten. Borta var alla drömmar om tiqui-taqa utan nu skulle den ytter som inte ens lyckats komma förbi motståndarförsvarare på golfgreener de senaste månaderna på sin rätta kant, försöka göra det på en böljande åker istället där han sällan tidgare skördat.
Det blev också som det blev. NADA! som Weiron i Ottan skulle ha sagt samtidigt som han eldade upp ett MFF-standar.
Som jordnötssmör på riskakan visade sig också vår akilleshä,: mittförsvar + målvakt, också ha vaknat på fel sida eller i deras fall: den rätta. De förstnämnda samspelade fint vid baklängesmålen och den tredje visade sig vara helt i obalans och då kom också en olycklig skada på köpet.
Tränarparet Roland Nilsson/ Hans Gren visade upp märkliga startelvor vid båda halvlekarnas början och skepsisen stiger både inne på/i himmelriken och ute i stugor.
TÅLAMOD och KONTINUITET hörs självsäkert från hammockskrivande förnöjdsamhetsstrupar men det som var så positivt från matchen mot Kalmar är nu återigen som bortblåst.
* Vi kan inte räkna med att Agon kommer in och frälser oss varje match.
* Avsaknaden av TVÅ bra yttrar är slående.
* Om målvaktsplatsen kämpar en ständig talang som inte har haft självförtroende sedan 2005 samt en halvgammal tjeck som känns lite som en Milan Simeunovic mycket light.
En seger mot Göteborg hade kunnat skapa ett slags positivt momentum och en framgångscykel men nu är vi tillbaka på ruta 1 igen. Tålamodets och Kontinuitetens förnöjsamma Ah vadå-ruta.
Jag skulle kunna köpa båda dessa slitna begrepp om det var så att tränarparet själv hade stått för det.
Nu var iofs Guillermo Molins skadad men det hade varit att föredra att någon av dem som varit med och skapat bra vibbar (/Touma) och resultat (Labbe) tidigare under säsongen
fått starta istället för den evigt besvikelsegörande Aubynn?
---
Jag förstår inte hur en organisation som innehåller en hel gammal landslagsfyrbackslinje ( Nilsson-Borg-Kristensson-Erlandsson) kan vara så usel på att hitta bra mittbackar och/eller göra sig av med dem som har någorlunda talang.
---
Låt oss för ett ögonblick tänka bort Den Nya Stadion som köper den befintliga klubbledningen så oförtjänt mycket tid. Hur skulle tongångarna gå då?
---
Det hade varit intressant att höra frågan ställas till Labinot Harbuzi:
"Är det fel att köpa in spelare som konkurrerar om din plats när du nästan aldrig är i speldugligt skick?"
Är vi på Himmelriket för mesiga eller ska vi fortsätta vara ett "feelgood-projekt"?
Vems är Himmelriket? Som ny skribent ställer jag mig den frågan automatiskt. Som gammal utflipprad bloggare inser jag att den stilen inte är önskvärd här men var ska ribban sättas?
Hur kritiska kan vi vara mot den förening/klubb/lag vi älskar?
I medgång är det väldigt lätt att hylla, skriva poetiska texter och lovsjunga supporterskapet till klubben med världens vackraste färger och emblem men hur gör vi när saker och ting uppenbarligen inte är som dom ska eller borde vara?
Nu sätter jag en enorm press på mig själv men borde det inte vara slut på dessa "välvilliga" intervjuer från MFF-ledningens sida snart där flosklerna haglar och man säger mycket utan att egentligen säga något?
Hur länge ska vi MFF-supporters vara tacksamma för att de som sköter vår klubb ens förärar oss tid?
Frågorna är många och givetvis kan Himmelrikets mål och meningen inte vara att bli något slags "Uppdrag Granskning" men visst vill vi väl ha svar på frågor som varför vi aldrig lyckas få fram en viss sorts spelare från våra ungdomled, varför våra tre senaste målvakter visat uppenbara brister vad gäller fundamentala egenskaper, varför det mesta verkar gå på en höft när det gäller nyförvärv, varför vår klubb verkar ha så svårt att hitta en röd tråd vad det än må gälla förutom att anställa gamla MFF-spelare i organisationen.
Kommer VD Pelle Svensson detektera detta problem och göra något åt det? Jag frågade honom om det i en intervju på Himmelsblåggen innan seriestart men fick ett undandglidande svar.
Vågar Pelle Svensson såga sina gamla idolers idéer eller kommer han att "spela safe"?
Jag frågar igen, denna gång öppet; Är det bra att ha en organisation där alla känner varandra utan och innan? Är det inte bra eller till och med önskvärt att ta in personer med diametralt motsatta tankesätt? Varför denna närmast patologiska strävan efter att omge sig med människor som man vet exakt var man har i alla slags frågor?
Det var ingen katastrof rent allmänt att förlora borta mot Göteborg igår. De må ha haft ett reservbetonat lag men planen gynnade dem maxmalt samt att de i princip spelat på samma sätt sedan 2005 då Arne Erlandsen tog över. Det är lite som gamla MFF där man under många år var ett självspelande piano.
Det "katastrofala" var att vi återigen fick stryk av vår ärkerival, att det inte verkade finnas någon geist hos varken spelare eller tränare och att sedan länge inringade problem aldrig tycks få någon lösning i det heliga TÅLAMODETS och KONTINUITETENS förlovade namn.
Amen.
