Försäsongen är över
Det är dags för Blåvitt att på allvar beträda det allsvenska gräset.
Fredrik Risp höjer näven - likt kaptenen han vikarierar för gjorde i Sundsvall när han trodde han sköt sin förening mot mästerskapsguld i höstas. Han skriker ut viljan, viljan att vinna, viljan och kämpa för vinsten - rakt i ansiktet på supportrarna i kurvan. I kulisserna står en vit och tusentalig samling danskar vars hopp tillfälligt skjuts lite i sank. Lite till vänster om dem, inne på Ullevi, jublar hemmalaget på det där nervkittlande sättet som följt alla idrottstokar sedan innebandyturneringen på lågstadiet. Kapten Risp trodde att han var på väg att skjuta sin förening mot mästerskapsguld, i alla fall hade han hållit chansen vid liv.
Ett drygt halvår tidigare. FC Köpenhamn stod på andra sidan planhalvan även då, på Ullevi. På bänken hade laget en tränare som kritiserade turneringen som bara skulle innebära träningsmatcher, på dåliga planer, med skadedrabbade spelare, allt inför fåtalet supportrar. Det var i och för sig inte Hasse Backe som argsint rabblade upp de flesta av motargumenten, det klarade den svenska pressen galant på egen hand. IFK Göteborg hade precis förlorat guldet, först i en match mot Malmö där Kapten Håkan Mild saknats och sedan i svart på vitt i Halmstad när Magnus "Ölme" Johansson sköt guldet söderut. Laget förlorade inte bara det allsvenska guldet utan också cupguldet på Råsunda innan man veckan efter blev utspelade av Köpenhamn.
Royal League var igång. Turneringen räddades, och tog fart med supportrarna närmst laget. De som åker oavsett om det är träningsmatch i Fredrikstad eller en obetydlig Royal Leaguedrabbning i Köpenhamn en torsdag (de kallas visst "s.k. hardcore", alternativt "slagsmålsklubbar" i diverse kvällspress och deras förbannat tråkiga hängflaggor syntes senast på derbyt och fick mindre getingar än öisarnas dito). Turneringen tog också fart med hjälp av spelarna som ju längre turneringen gick upptäckte att detta faktiskt var roligare än träningsmatch på Ruddalen mot Trollhättan. Inställningen trummades upp och Blåvitt gjorde, framåt summeringarnas timmar strålande matcher, varvade med bra och hyfsade resultat. Tre-nollviktorian mot Bröndby, arenorna i och utanför Köpenhamn samt i Oslo och prispengar som rasslade till på kontot lika intensivt som under Champions League fast i något mindre valörer gjorde att turneringen minst sagt överlevde ur blåvit synvinkel. Den samlade pressen skrev, trots att man inte gillade turneringen - även om det oftast handlade om de dåliga planerna, vilket gav fart i arenadebatten (ytterligare gott som fördes med längs vägen).
Och trots all debatt inför turneringen. Trots att supportrarna, även de som gick på matcherna, inte tagit turneringen på särskilt stort allvar. Trots att spelarna innerst inne sett matcherna som en krydda prestige, högre tempo och en gnutta mer allvar än träningsmatcher - men inget mer. Trots att allsvenskan drog igång innan finalspelet var avgjort - så stod spelarna där. De stod i samlad halvcirkel, med armarna runt varandras axlar. Supportrarna stod på liknande sätt i kurvan, ivrigt bankande på stolarna, en del med huvudvärk, när Köpenhamnsspelarna tog ansats. Varken Bengt Andersson eller Benny Gall dansade likt Jerzy Dudek på mållinjen men det fanns en liten, liten nerv av det som utspelade sig i Istanbul dagen innan straffdramat tog plats på Ullevi. Jag tror att det var den sista pusselbiten som räddade turneringen vidare framöver.
Bengt Andersson räddade inget efter ordinarie nittio minuter. Sebastian Johansson förmådde inte ta vara på chansen att gå fram och dunka dit ett avgörande, George Mourad förmådde att dunka måstestraffen hårt i virket och Fredrik Risps viljevrål blev inte mer guld än vad Håkan Milds rop i Sundsvall blev. Blåvitt förlorade igen och det kändes faktiskt lite tomt att stå där i linje med stolprotarna. Men sedan sa någon något klokt - att matchen mot Elfsborg idag är så mycket viktigare. Och visst är det så. Sebastian Johansson kommer aldrig slå en straff - lika lamt som i torsdags igen. Däremot kommer Fredrik Risp, Adam Johanssons och alla de andras vilja som visade sig under straffläggningen att spinna vidare. Blåvitt förlorade igen och jag tror att man börjar bli less på det. Men inte så att man tröttnar, utan så att man fortsätter mala. Matchen mot Köpenhamn var en otrolig spelmässig skillnad jämfört med vinterns möte lagen emellan. Blåvitt styrde matchen stora stunder och påminde om att laget det senaste året styrt liknande mot de flesta topplag här uppe i norr. Vinterturneringen har tagit hårt på spelarna, nu är den över. Orken är tillbaka, det visade finalen. Men finalen kommer att leva kvar - det kommer Elfsborg erfara.
