KRÖNIKA: När pojkarna blev män
I takt med att Janne Anderssons mannar återhämtar sig från chocken på Strömvallen så tuggar jag fortfarande i mig orden från förr.
Det hela började när jag kommer in på Strömvallen och ser att Johannes Ericsson ska spela från start idag igen. Varför, o varför, låter dom han spela match efter match, undrar jag. Det var ju knappast någon tillfällighet att Gefle visade upp sitt bästa mittfältspel för säsongen mot GIF Sundsvall, när "Jossa" inte var med.
Jag har även dömt ut Johannes i de spelarbetyg som sattes i torsdags, som ska spegla insatserna under säsongsupptakten.
"Vart har den bollvinnande, modige Johannes Ericsson tagit vägen? Jag har inga siffror på det här, men jag tror inte att någon annan defensiv mittfältare i allsvenskan har vunnit så pass få närkamper som Jossa. Det verkar som att Ericsson har börjat blivit rädd om tårna och det håller verkligen inte på den här nivån!"
Ojoj, ingen pardon! Men det ska sägas direkt; "Jossa" HAR inte glänst hittills i årets allsvenska.
Fram tills igår. Igår så glänste han inte bara, han formligen lyste. Lyste av spelsug, vinnarinstinkt och glädje. Och när vi ändå är inne på optiska strålningsmedel så var det glöden i ögonen hos Kapten Ericsson som fick mig att inse att poängskörden skulle stanna kvar hos Gefle. Karln var tammefan överallt igår. Lika mycket det smärtar att ha så pass jättefel som jag hade angående "Jossa", lika glad är jag att han har kommit igång.
När Gefle har en defensiv mittfältsmotor som Ericsson i det slag han var i igår så kommer man plocka nog med poäng för att säkra ett allsvenskt kontrakt för säsongen 2006. När vi nu vet vart den bollvinnande, modige Johannes Ericsson har tagit vägen så är det bara för Mathias Woxlin att skatta sig lycklig. Med ett sådant understöd kan "Woxa" lägga mera krut på det offensiva spelet, våga ta de initiativ som blev avgörande igår.
Skönt för Mathias att få göra sitt första allsvenska mål igår också, kanske lossnade det för ett av vårt skarpaste anfallsvapen när Daniel Westlins skarvnick nådde fram till bortre delen av straffområdet och Woxlin kunde raka in 2-0 bakom en skogstokig Conny Johansson i bollklubbsmålet.
Efter tio minuter så hade alltså Gefle gjort två mål på fjolårets silvermedaljörer. Ok, man har tappat Markus Rosenberg och Sharbel Touma, Magnus Svensson har blivit ett år äldre och "underdog-stämpeln" finns inte där i år.
Å andra sidan så kom man till Gävle stärkta med en rejäl dos självförtroende i och med tolv mål på de tre senaste matcherna. Och kanske var det självförtroendet som hade övergått i högmod, kanske var det överdos av Per Gessle innan matchen, men hallänningarna såg mer än lovligt loja ut genom hela matchen. Till Halmstads försvar kan man titta på vad Per Olsson säger om matchen angående närkampsspel och löpvilja:
" - Nu hoppas jag att det för alltid är begravt att vi är för snälla. I dag gick vi verkligen in rätt i närkamperna och förhoppningsvis fortsätter vi också med det.
- När det är två lag med vanlig 4-4-2-uppställning som möts, handlar det mycket om att springa. Enda gången våra spelare inte var på gång att gå i djupled, var när de var på väg ut ur offside."
Gefle gick in rejält i varenda närkamp, satsade allt och kom ut med bollen. Så såg det ut hela första halvlek och större delen av andra.
Innan matchen så hade jag, och många med mig, klagat på Geflespelarnas vilja och mod. Man har levt kvar i superettans närkamper och inte vågat ta för sig. I jämförelse med övriga allsvenska lag har man sett ut som pojkspolingar med överdriven respekt för vuxenheten.
Igår var dagen då pojkspolingarna från superettan blev allsvenska män. Män som kan, som vill och som framförallt vågar. Män som tar för sig och som det gör ont att möta. För nog vaknar både Dusan Djuric och han dom kallar för "Turbo" upp med ett och annat blåmärke idag.
"Gefle IF - Ditt bästa blåmärke."
Som den obotlige pessimist undertecknad är, vågade jag inte riktigt tro på seger förrän en incident halvvägs in på Halmstads planhalva tio minuter från slutet övertygade mig.
Emil Jensen hade efter ett motlägg med Daniel Westlin slagit ut bollen till inkast för Gefle.
Nämnde Jensen tar upp bollen och ska ta kastet när domaren viftar att det är Gefles boll. Högerbacken klagar sedvanligt på domslutet, och när "Sulan" hör detta spänner han ögonen i Johns grabb och frågar, i en inte alltför trevlig (men påtagligt manlig) ton, hur i helvete han kan få den bollen till mörkblå. Då släpper Jensen bollen och går vettskrämd därifrån.
Då visste jag att vi skulle plocka hem vinsten.
En kvart senare så står de nyfödda männen i Gefle och skiner ikapp med solen på Strömvallen efter en vinst grundat på hårt, uppoffrande spel hänfört av Johannes Ericsson.
En vinst av många, även på bortaplan, får man hoppas.
