Gästkrönika: Nu knyter vi näven!
Jag tänker på guldregn, jag tänker på ett oslagbart lag och jag tänker på en mittfältsdynamo som knyter näven. Vi lägger förlusten mot Basel bakom oss och blickar framåt – nu ska vi försvara SM-guldet!
Detta är en nostalgikers skildring, inte i ord och meningen en krönika. Jag är en nostalgiker, annars hade jag nog aldrig skrivit de här raderna. Det hela började egentligen när jag läste Tomas Ericssons krönika för några veckor sedan, efter Geflematchen på Ullevi ni vet, och efter det började jag fundera – vilka fler likheter finns det med det Blåvitt som blev mästare förra säsongen och årets upplaga av samma förening?
Vi kanske ska dra tillbaka klockan några veckor. Spelplats Ullevi och Robin Söder har precis slagit gjort sig ett namn efter att ha sänkt Djurgården med ett matchavgörande mål i slutminuterna och Blåvitt hade hemmamatch mot Gefle. Ett motstånd som Blåvitt ska slå alla dagar i veckan och det gör man även denna lördagen, efter mål av Robin Söder vem annars? Men det var inte det Tomas Ericsson fokuserade på sin krönika och det är inte det jag tänkte fokusera på heller.
Inte långt efter Söders mål började regnet ösa ner över Ullevi, visserligen bara en skur som drog över fort, men det var ett regn fyllt av symbolik. Vi alla som var på Ullevi den 28 oktober förra året vet att regnet höll i sig i åtminstone 90 minuter. Men det var ändå en magisk söndagseftermiddag. Regnet på Ullevi för några veckor sedan, mitt i den svenska sommaren, luktade guld precis som Tomas Ericsson skrev.
Sen har det mesta rullat på efter den matchen, Robin Söder har fortsatt göra mål och Niklas Bärkroth gjorde två mål på Murata, innan vi förra helgen kom fram till matchen mot Malmö. Då har Blåvitt spelat 1-1 mot Basel hemma på Ullevi tidigare i veckan och på nästkommande onsdagens returmatch nere i Schweiz. Utgången av den matchen vet vi redan och den återkommer vi till.
Av den anledningen att returen i Champions Leaguekvalet väntade så vilade också Stefan Rehn och Jonas Olsson stora delar av den ordinarie startelvan. Åtminstone kändes det så, för efter matchen mot Malmö vet jag inte riktigt längre. De killarna som kom in då, jag tänker först och främst på Sebastian Eriksson – som för övrigt gjorde mål i Geflematchen – gjorde en gedigen insats och Blåvitts ”reservlag” eliminerade ganska enkelt ut det skånska motståndet.
Nostalgiker som jag är, även Malmömatchen fick mig att tänka på fjolårssäsongen. Jag kan däremot inte peka ut någon direkt match, mer än att kanske Niclas Alexandersson saknades i fjolårssäsongens tre sista matcher, utan jag kom att tänka mer på ett citat. Jag kan i denna stund inte komma på vem som sa det, det kan ha varit just Niclas Alexandersson, eller kanske Gustav Svensson efter Halmstad borta. Det kan också ha varit en reporter på Kanal Lokal. Hur som, för mig spelar det mindre roll vem som sa det, det viktigaste är vad som sas.
”Det känns som om det inte spelar någon roll vem som spelar, Blåvitt vinner ändå”
Det var något i den stilen i alla fall och precis så kände jag efter 2-0 på Malmö FF. Niclas Alexandersson spelade inte, inte heller Gustav Svensson, Pontus Wernbloom eller Thomas Olsson. I stället spelade Jonas Wallerstedt, Stefan Selakovic – och i stället för firma Svensson/Olsson centralt på Blåvitts mittfält – fick vi se 18-årige Jakob Johansson och 19-årige Sebastian Eriksson. Utan fyra ordinarie spelare alltså, mot Malmö FF som på pappret bör vara ett utav Sveriges bästa fotbollslag. Återigen kändes det som om matchen inte vinns på ett A4-apper. Och återigen har jag hamnat på ett litet sidospår.
Känslan jag fick efter Malmömatchen att det inte spelade någon roll vilka vi spelar mot eller vilka som spelar – Blåvitt vinner ändå.
Nu förlorade vi visserligen mot Basel, efter två egna misstag i försvarsspelet och så domarens stora misstag som kostade oss avancemanget. Men förlusten mot Basel till trots, Blåvitt känns oövervinnliga och i morgon ska vi bevisa det. Tre nya poäng mot Örebro är ingen omöjligt, snarare tvärtom. Visst ska vi behålla ödmjukheten inför vår uppgift, men som Thomas Olsson sa efter cupförlusten mot Kalmar förra säsongen – ”nu knyter vi näven och tar guldet, det tar vi mycket hellre.”
Och precis så känns det, Champions League och Europaspel i alla ära, men jag försvarar hellre SM-guldet och tar revansch ute i Europa nästa säsong. Vi, eller spelarna ska jag väl säga, fick en stor lärdom av att åka ut på ett sådant brutalt sätt som vi gjorde. En erfarenhet som vi också tar med oss i ligaspelet medan både Kalmar och Elfsborg är kvar ute i Europa. Det kan mycket väl bli en fördel för Blåvitt. Och efter förlusten mot Basel, som får stå i symbolik med cupförlusten mot Kalmar, blir startpunkten på ett Blåvitt som inte ger sig förrän guldet är vunnet.
För övrigt, efter Pontus Wernblooms högst mediokra vår så får mitt nostalgiska jag ytterligare en liten godbit. Wernblooms form och kämparvilja de senaste matcherna får mig att tänka på den Pontus som charmade mig som anfallare förra hösten.
En pånyttfödd Pontus Wernbloom, ett oerhört starkt kollektiv och en Robin Söder som fortsätter göra mål – vad kan stoppa Blåvitt från att ta ett nittonde SM-guld? Jag bara undrar…
Till sist; Apropå Robin Söder och utan att skryta eller verka alldeles för självgod, så sa jag till farsan under matchen mot Djurgården att firma Rehn/Olsson skulle byta in Söder så att han kunde han avgöra. Tjugo minuter senare hade Söder kommit in på plan och plötsligt stod det 2-1 till Blåvitt. Jag trodde inte på fullaste allvar att jag skulle få rätt och varken då eller nu brydde jag mig ett skvatt. Då som nu är det viktigaste att Blåvitt tar guld!
