Highway to Helsingborg: En Olssonsk högtidsstund?
Derbydags mot Helsingborg. Dags för klassisk islossning nu, Thomas?
"Jag ber till Gud att han skänker dig evig hälsa. Med dig på mittfältet får begrepp som stabilitet, kontroll, trygghet och precision sin riktiga innebörd. Med dig på mittfältet kan det inte bli fel!"
Orden är min kollega Micke Möllers i matchrapporten efter förra årets ångvältsviktoria på Olympia. Thomas Olsson gick in på innermittfältet, hungrig som en lärjunge i öknen efter att ha petats av Chanko och Jönsson i de föregående matcherna, och tokdominerade.
Jag minns hur jag dagen efter matchen låg, face down, på en brits i Solna och diskuterade matchen med den fotbollsintresserade kvinnliga naprapaten från Åtvidaberg. Hon var typ jämnårig med Tomas, kände honom på förnamnsbasis sedan uppväxten (för i Åtvid är alla mer eller mindre släkt eller vänner) och jag öste så mycket lovord över honom att jag i all upphetsning var mer spänd när jag gick än när jag kom.
Egentligen minns jag inte när den här evighetslånga jakten på en kreativ innermittfältare tog sin början. Jag kommer ihåg att vi i gränslandet mellan säsongen i Superettan och återkomståret beklagade oss över att Preben och Jörgen visserligen var hårda som bly, men att ingen kunde slå någon enda smörpass. Och sedan, när danske landslagsstjärnan Brian Steen anlände med passningsfötter lena som sammet, så dröjde det inte länge förrän vi upptäckte att han var ömtålig som ett vinglas och behövde minst två sekunders betänketid innan bollen lämnade honom.
När anrika Norrköping försvann ut ur elitserien 2002, så måste jag erkänna att jag undrade om det verkligen var så himla smart att bygga våra framtida guldpretentioner på två spelare från ett nedflyttat lag. Och ska jag vara helt ärlig, så var det i så fall bara med Kristian Bergström jag kände att han fyllde någon egentlig funktion i lagbygget. Äntligen en vänsterfotad ytter! Men en porslinsgubbe centralt? Näe.
Thomas Olsson är ett mysterium. För det första: namnet. Jag behöver alltid, och då menar jag varje gång, jag skriver namnet, dubbelkolla om han stavar Thomas eller utan "h".
För det andra - och det är väl egentligen det mest relevanta: Thomas Olsson är definitionen av "på gränsen". Medan andra spelare som anses vara "på gränsen" istället ges detta begrepp genom att vara borderline-personligheter med fradgan hängande i mungipan (som, typ, BoIS Jonas Olsson och samtliga i KFF:s brassekollektiv), så är Thomas på gränsen genom att drälla med bollen på ett sätt som kan likna vid en sjuårings balansgång på ett balkongräcke högst upp i Kronprinsen.
Jag har, flera gånger, skrikit mig röd av vrede då Thomas tappat bollen i dödszonen och orsakat baklängesmål. Jag har, minst lika många gånger, jublat över en delikat Thernsk genomskärare från brukssonens fötter som resulterat i mål. Och bara genom volleyn på Ullevi, har han för alltid skrivit in sig i den historiska MFF-litteraturen.
I år har Thomas, vikarierande lagkapten då Patrik fått känningar i låret, haft en ganska blandad vår. Typiskt Olssonsk, kan man säga. Otippat fetpetad i premiären, avgörande målgivande passning mot BoIS, 90 minuter och mål mot Gefle, 74 minuters blek prestation på Söderstadion, lysande insats mot Assyriska osv. osv.
Men någonstans känns det som om summan av insatserna i år ändå ligger snäppet under det vi vet att han kan prestera. Kanske är det det faktum att Olsson inte haft en enda allvarlig skavank i år (nej, ett lite uppsvullet knä är som ett brustet nagelband för en sådan som Thomas - han käkar fan svullna knän till frukost) som gjort att han inte kommit upp i den där fjolårsstandarden som t.o.m. gjorde att stockholmstidningen City placerade honom i en Allsvensk drömelva? Eller har motståndarna lärt sig hur man stressar Olsson på rätt sätt?
Kanske kan ljuva minnen och klassiskt gräs som det Olympia bjuder på, skicka Thomas på annuell vårtändning? I rätt form finns det ingen i Malmö FF som kan mäta sig med Olssons rutinerade tvåvägsspel - och just därför är det värt att hålla en tumme extra.
Men visst har vi det på känn, Tomas? Förlåt, Thomas.
Fotnot: Himmelriket har förgäves bemödat sig om att försöka nå Thomas för en kommentar.