Lundqvist krönika: I nöden prövas vännerna
Så var vi där igen. Det tog drygt tre år innan avgå åter blev ett av de vanligaste orden på forumet. Mångas avgång krävs nu på en gång i svart text på gul botten. Norling, Nebo, Ola och Bystedt bär samtliga på ett huvud som många tycks vilja se på ett fat. Själv vet jag inte om avgångar eller avskedanden är rätt väg till framgång.
Redan i förra veckan konstaterade Nettelbladt att hans mailbox fyllts med missnöjesyttringar. I ett av de mail han citerade frågade sig avsändaren hur det kan komma sig att småstadsklubbar som Kalmar, Elfsborg och Halmstad lyckas etablera sig som framgångsrika klubbar med betydligt mindre medel än t ex AIK och Malmö FF förfogar över. Ifall svaret på den frågan vore känd för AIK-ledningen så skulle det inte se ut som det gör idag.
Nu är jag dock inte säker på att det finns ett svar, istället lutar jag åt att det inte finns något entydigt svar. Ifall de finns svar över huvud taget så är det nog snarare flera svar vilka är mer eller mindre beroende av varandra. En delförklaring kan vara storstadsrelaterad. Vi vet att det inte är helt enkelt att som född landsortskille acklimatisera sig i Stockholm. Mycket kan bli fel. Staden kan vara för stor och otrygg för en kille i tjugoårsåldern som vuxit upp i en mindre ortens trygghet. Att helt plötsligt vara väldigt liten i en stad som med förorter befolkas av närmare två miljoner människor kan nog te sig både otryggt, anonymt och ensamt.
Staden kan för en del istället vara lite väl lockande. Här finns helt plötsligt ett utbud av krogar och nöjen som man inte kunnat föreställa sig. Det kan i så fall bli lite väl mycket av det goda vilket naturligtvis lätt går ut över fotbollen samtidigt som det blir jobbigt att av lagkamrater och lagledning bli killen som har svårt att sköta sig.
Ett annat svar kan vara vår breda trupp. Varje vår konstaterar vi AIK:are att i år har vi tamejfan allsvenskans absolut bredaste trupp. Vem ska kunna rå på oss nu? Kolla bara vilken bänk vi har. Nå, den där bänken blir lätt ett ok att bära. Det brukar inte dröja mer än några omgångar in i serien innan vi kan läsa att någon av våra – ofta dyra – spelare som inte fått riktigt så mycket speltid som han hade tänkt sig vädrar sitt missnöje och säger saker som att ”jag måste tänka på min karriär”, ”jag blir inte bättre av att inte spela” och ”jag vet att det finns andra klubbar som är intresserade av mina tjänster”. Låter det så på den breda bänken vet jag inte hur mycket tillgång den kan anses vara.
Sämre tålamod är säkert också en del av förklaringen. Kalmar, Halmstad och Elfsborg vinner inte heller guldmedaljer i parti och minut men jag tror inte att det skriks på avgångar på samma sätt i de klubbarnas supporterled efter ett par förlorade matcher. När kom Nanne till Kalmar? På Gunnar Grens tid? Skämt åsido så har han i alla fall suttit sedan 2003 och det har ändå inte direkt regnat titlar över klubben.
För skojs skull kan vi också jämföra med Manchester United – en klubb med enorm press på sig - som anställde Alex Ferguson som tränare 1986. Det dröjde fyra år innan hans första titel erövrades – FA-cupen 1990. Sedan vanns den mindre ”fina” ligacupen 1992. Sin första ligaseger vann Sir Alex med ManUnited 1993 – sju år efter att han fick tränarjobbet. Tålamod är med andra ord inte alltid fel.
Jag tror därför inte att krav på avgångar eller avsked är rätta vägen att gå. När vi satt här för några år sedan efter Stuart Baxters sorti levde vi ett tag med ett tränarjobb som närmast liknade ett vandrarhem. In och ut checkade under fyra år Olle Nordin, Peter Larsson, Dusan Uhrin, Richard Money och Patrick Englund innan degraderingen var ett faktum och klev in i anslutning till årsskiftet 2004-05 och förvandlade vandrarhemmet till något som mer liknade ett permanent boende.
Att idag kräva Norlings avgång skulle mycket väl kunna leda till att vi snart hör ett missnöje med hans efterträdare då spelartruppen lär vara densamma i höst även om Norling skulle lämna och jag tror inte att någon annan skulle få ut så mycket mer ur spelarna än Rikard och hans stab. Låt därför tränarteamet sitta kvar. Vad de behöver mest nu är – förlåt klyschan – arbetsro. Ständiga spekulationer och avgångskrav får troligen inte varken laget eller ledningen att prestera bättre.
Som synes finns det flera tänkbara orsaker till att AIK idag ligger där de ligger. Då har jag ändå inte nämnt den kanske mest sannolika. Turen contra oturen. Fotboll är, som all idrott oberäknelig. Det svänger fort och tummen med fru Fortuna spelar in. Några segrar och ett par skitmål kan förvandla ett lag med sargat självförtroende till ett lag där spelarna får en osannolik övertro på sig själva vilket leder till att de vågar och med modet kommer ofta ännu mer framgång.
På samma sätt kan ett par snöpliga poängtapp, lite oflyt med några domslut få ett lag som tidigare spelat bra att bli ett lag fyllt av spelare som börjar tänka för mycket, börjar tvivla och tappa tron på sig själva. Sådan är fotbollen och det är nog just det här ovissa som gör att vi kommit att älska den.
Det även har snackats en del om det senaste årets misslyckade värvningar. Jag tror inte ett dugg på att AIK värvat spelare utan att göra en ordentlig research. Detta till trots har en del värvningar inte fallit ut på ett sätt som vi har önskat. Även när det gäller värvningar är det lite lotterivarning. Vi vet inte om en ny spelare kommer att innebära succé eller fiasko. Alla som någon gång varit med och anställt folk vet att även skickliga yrkesmän kan underprestera ifall förutsättningarna inte är de rätta. Dessa förutsättningar kan ofta bero på hur yrkesmannens liv kommer att te sig utanför arbetsplatsen. Därför kan man inte på förhand veta hur en ny spelare kommer att prestera i AIK. Det är ju omöjligt att sia om hur han kommer att anpassa sig till livet i Stockholm utanför planen.
Som supporter kan man därför inte kräva ständig framgång. Man kan tro, önska och hoppas. Man kan bli ilsken, ledsen och besviken när det inte går bra men att bara gnälla högt och ljudligt verkar i mina ögon destruktivt. I nöden prövas vännen. Var en vän.