Daniel Andersson om läget i Malmö FF: Kanske har vi inte haft rätt spelare
Roland Nilsson gav igår sin syn på situationen i MFF, med en plats i mittenland och med ett spel som inte får någon att hoppas på mirakel i år. Idag är det Malmö FF:s lagkapten Daniel Anderssons tur att försöka bringa lite klarhet i varför det faktiskt ser ut som det gör.
– Det är jävligt tufft för tillfället. Det känns som om vi har kommit in i en ond cirkel, där vi släpper in enkla mål och har rätt svårt att göra egna.
Orden är Daniel Anderssons. Säsongen som startade så bra med övertygande spel och häng på den absoluta toppen har förbytts till ett ingenmansland där kval till Superettan är poängmässigt närmare än ett guld. 2008 var tänkt som ett år för uppbyggnad, nötande av nytt spelsystem, en restaurering av Malmö FF:s spel efter att Sören Åkeby haft laget under sina vingar i två säsonger. Så har inte riktigt blivit fallet. Likheterna med de två senaste säsongerna är skrämmande. Jag undrar hur Daniel ser på sin roll som lagkapten när det går dåligt för laget.
– När man vinner behöver man egentligen inte göra någonting, då bara rullar det på. Nu gäller det för mig att hålla fasaden uppe och stötta de andra i laget så gott det går. Det är väldigt viktigt att jag inte viker ner mig. Jag måste intala mig själv och de andra att det är många poäng kvar att spela om och att vi inte kan lägga oss platt ner och ge upp.
Pressen på er som spelar i Malmö FF är alltid stor. Så har det alltid varit och så lär det förbli. Klarar alla i laget av den?
– Problemet just nu är att det inte finns någon glädje. Det är en sån press att vi ska vinna och vinner vi en match så känner man mer lättnad än glädje. Då blir det ängsligt när vi spelar, för vi är så rädda för att förlora. Helt klart påverkar detta en del spelare.
Jag gjorde en intervju med Andreas Yngvesson efter guldet 2004. Han menade att den största känslan efteråt var just lättnad. Alla hade krävt ett guld, och laget ordnade det. Glädjen försvann någonstans på vägen.
– Det är lite så nu också. Vinner vi så är det bara som det ska vara. Förlorar vi är det dåligt. Nu i år känner vi inte pressen att ta guld, men samtidigt är vi Malmö FF och vi ska vara med där uppe i toppen. Det tycker jag verkligen. Att ligga där vi ligger nu är inte värdigt.
Det här ser ut att bli det fjärde misslyckade året i rad, vad säger…
– Men det är redan ett misslyckat år. Det finns inget annat ord för det. Det enda vi kan hoppas på nu är att vi kan avsluta bra. Det gäller att bita ihop. Klarar vi det är det något positivt att ta med sig till nästa säsong.
Hade jag trott på förbannelser hade jag misstänkt att någon hade slängt en sådan över MFF. Det känns som att vad klubben än hittar på går det, om inte åt helvete, så i alla fall åt det hållet. Jag har suttit och diskuterat alldeles för många timmar med kompisar, familj och spelare varför det ser ut som det gör. Varför är det så svårt för Sveriges största fotbollsklubb att inte vara med och slåss om medaljer så många år i rad?
– Just nu har vi ett ungt lag, det spelar säkert in, säger han. Men viktigare ändå är att vi försöker spela en fotboll som går ut på att spela ut våra motståndare, men då kanske man glömmer av att det krävs ett väldigt hårt arbete också. Ser man på lag som Kalmar och IFK Göteborg så spelar de en rätt enkel fotboll. De slår ofta en lång boll upp mot anfallarna och satsar stenhårt på andrabollarna. De blir väldigt tunga att möta, och de vinner ibland poäng utan att spela särskilt bra. Spelar man med en sådan taktik riskerar man inte så mycket bakåt.
Jag frågar honom om det är värt risken att spela så som MFF har för intentioner att göra. Är det inte bättre att spela enkelt och vinna, än att hoppas på att komma dithän att man blir ett spelförande lag, som dessutom ska spela vackert?
– Det krävs att vi är mycket bättre än motståndarna plus att vi vågar spela det spel som vi tror på. När det väl stämmer så stämmer det väldigt bra. Samtidigt, med lagen som ligger och väntar på våra misstag, riskerar du att straffas hårt vid misstag. Men jag tycker helt klart att detta är den rätta vägen att gå, det är utvecklande för både enskilda spelare och för laget. Fast det gäller att vi har de spelarna som klarar av att prestera i match efter match, och det kanske vi inte har haft i de här matcherna.
Jag ber honom utveckla svaret. Det vill han inte. Naturligtvis. Vad trodde jag egentligen?
I början av säsongen spelade ni med en balansspelare och en offensiv mittfältare. Nu efter uppehållet har det oftast varit två balansspelare i stället. Vad är fördelen med det?
– Den uppenbara fördelen med det är ju att vi har två mittfältare som täcker upp bakåt. Att vi har ett bra centralblock. Det blir tuffare för motståndarna att skapa målchanser, är det tänkt.
Var det matcherna mot Gais och AIK i slutet av vårsäsongen som skrämde Roland så pass att han ändrade spelsystem, tror du?
– Ja, det kan ha varit så kanske. De körde ju med 4-2-3-1 i Gais. Vi får se vad det blir av det. Personligen tyckte jag att det fungerade väldigt bra med 4-1-3-2. Vi har många duktiga offensiva spelare. Vi kan ju spela bägge systemen, men jag hoppas framöver att det blir en konsekvent linje hur vi ska spela.
De två lag i Allsvenskan som just har den mest konsekventa linjen är Elfsborg och Kalmar. Skadas en eller flera spelare finns det andra som bara går rakt in i elvan och för en utomstående märks det inga större förändringar i spelet. Det ligger naturligtvis mycket hård träning bakom detta, liksom (det så utskällda ordet) tålamod. Det är ett nötande som har gett resultat, i kombination med att en trupp har tillräckligt många bra spelare. Daniel anser trots allt att MFF är på väg åt det hållet.
– Vi tränar på samma sätt ideligen, hur tränarna vill att vi ska röra oss, hur de ser på speluppbyggnad. Jag tycker att det börjar sitta allt mer. Man kan se att vi har gjort framsteg; när de på bänken kommer in så vet de hur de ska springa och så vidare. Jag tycker att inte minst Agon och Jimmy visar detta när de hoppar in. Men samtidigt är vi ännu inte i närheten av Elfsborgs och Kalmars grundtrygghet.
Vad krävs för att vända den negativa trenden MFF befinner sig i?
– Just nu känns det lite som de två senaste åren. Vi bara spelar på. Vi är med i matcherna och så förlorar vi. Ett enkelt svar för att vända trenden är mycket mer skärpa och koncentration under matcherna, och så lite spelglädje där ute på planen. Vi skulle behöva några enkla mål och segrar för att få upp vårt självförtroende.
Talar något för att detta kommer att hända?
– Jag tycker ändå att vi har bra spelare. Vi har kanske inget guldlag än, men vi har visat i många matcher att vi verkligen kan spela en bra fotboll. Åtminstone periodvis. Vi måste få till kontinuitet och trygghet i spelet, så kommer poängen att komma.
Nu är väl snart alla utom Babis och Anders tillbaka från skador. Är det inte dags att sätta en startelva så som man gjorde i början av säsongen?
– Jo, precis. Att vi bestämmer oss för att så här ska vi spela och så kör vi på det.
Sedan får de som inte platsar hålla käften och gilla läget?
– Absolut, så är det ju. Så är det överallt.
Supportrar till Malmö FF får ibland kritik för att vi är otåliga, att vi överreagerar vid dåliga resultat och att vi har orimligt höga krav. Kanske inte så konstigt med tanke på MFF:s historia, men å andra sidan var det ett tag sedan vi hade något att glädjas över, om man undantar guldet 2004. Med MFF-mått mätt har det i stort sett varit en enda lång ökenvandring de senaste 20 åren. Ja, frånsett 2004 då.
Har vi för höga krav på laget, på föreningen? Borde vi vara glada bara över att få gå på fotboll och hälsa på kompisar och därefter ta oss hem och inte ägna den allsvenska tabellen så mycket mer kraft? Jag frågar Daniel vilken roll vi supportrar egentligen spelar.
– Självklart ingår supportrarna i det trycket som skapas, men det är ju bara positivt att man har bra supportrar. Det är det man vill ha; spela matcher med mycket folk och känna kittlingen. Veta att folk bryr sig hur det går. Som jag sa tidigare så är vi Malmö FF och vi ska vara med där uppe. Jag tycker inte supportrarna har några orimliga krav på oss.
Han förklarar vidare att ett guld i år inte var ett mål, även om det naturligtvis var ett önskemål. Jag påpekar att det knappast var något uttalat mål från de flesta supportrarna heller, men i ordet tålamod, som vi skulle ha med laget, fanns inte en mittenplacering och pinsamma förluster på hemmaplan.
– Men jag håller med, det är inte acceptabelt. Malmö FF ska alltid vara topp 4, och helst topp 2. Även om supportrarna tillsammans med media skapar mycket tryck på laget så är det inget negativt. Jämför vi med vissa länder nere i Europa där de har våldsamma protester när det går dåligt för det egna laget, när de spikar upp kors med spelarnas namn, så är vi ju inte i närheten av det.
Så orkar man inte av kraven i MFF är det nog svårt att flytta till ett lag i Italien för att ta ett exempel?
– Då är man nog inte riktigt mogen för det, nej.
I morgon: Hasse Borg om läget i Malmö FF.
