Måndag morgon: Riv fabriksväggarna…
Kanske är det så att svensk fotboll behöver kasta ut fabriksledningen, riva fabriksväggarna och stänga av de löpande banden.
De senaste dagarna har jag stått i bluestältet på Malmöfestivalen och hört blues på längden och på längden.
Bluesmänniskorna är trogna. De kommer varje år, tar ett par pilsner, lyssnar på sin blues, köper CD från några av alla de band som spelar i bluestältet på Hamngatan i Malmö. Dom är glada, nöjda och tillfreds trots att i stort sett samma band lirar år från år.
Jag tror att det handlar om trygghet. Blues ska vara på ett visst sätt för så har det alltid varit. Människorna som kommer till tältet är inte där för att uppleva något utöver det vanliga. De är där för att de vet vad de får och är glada för det.
De band som tänjer ramarna uppfattas som udda, konstiga och extrema. När det i själva verket handlar om att utveckla en genre som sedan länge håller på att gå under av kraven på att det ska låta som det alltid gjort.
Känns det inte väldigt mycket som svensk fotboll?
Vi ska spela som vi gjort sedan Bob Houghton kom till Malmö, tydliga roller, väl kommunicerade uppgifter, press och understöd, minska ytorna, attackera högt upp och löp mycket. Ett utmärkt exempel på det är IFK Göteborg. Deras filosofi bygger på att alla spelare i laget är fullständigt utbytbara mot någon annan, en fotbollens löpande bandprincip.
Det fungerar, ger titlar men är förbannat tråkigt att titta på.
När Bob kom till Sverige var han en revolutionär, så också hans efterföljare. Idag är det barrikadens män som sitter i fabriksledningen.
Draget mot lag som IFK Göteborg och andra av den typen är ju inte spelare som kan springa rätt i sina positioner i första hand. Nej, det är spelare som kan dribbla sin gubbe, slå en smart genomskärare, spela en hårt trängd medspelare på fötterna eller ta emot en passning även om han har två man i ryggen. Spelare som kan slå en 50-meters crosspass över backlinjen, där bollen landar framför fötterna på medspelaren som löper framåt i full fart eller som kan hålla bollen i laget genom att spela med snabba pass på trånga ytor.
Även om det sett mörkt ut de senaste åren så hoppas jag att Malmö FF och Rollegren siktar dit. Till en typ av fotboll som inte kräver likformiga och utbytbara spelare. Till en fotboll som kastar ut stämpelklockorna, stänger av de löpande banden, slänger ut ledningen, river fabrikerna och andas in den friska luften utanför väggarna.
