Tålmodige Tords torsdagstankar
Detta har hänt: Arge Arnold stuvade ner Tålmodige Tord i en tvättkorg när denne var på väg att skriva sin tordagskrönika förra veckan. Arge Arnold ångrade sig helt enkelt att han gått med på att dela torsdagsutrymmet med en mer balanserad och tålmodig person. Nu befinner sig AA (ej att förväxla med spelaren AA) på sanatorium och TT (ej att förväxla med nyhetsorganet) får göra sin efterlängtade debut på Himmelriket.
Hej på er alla. Mysigt att vara här. Äntligen! Ni tror säkert att jag är arg på Arnold men så är inte fallet. Jag vet att hans liv inte är eller har varit så lätt och det är inte alla som nått en så hög grad av självbehärskan och kärlek till min nästa som jag.
Att som Arnold fullständigt gå över styr för att laget i hans hjärta inte motsvarar hans naiva och cyniska förväntningar tycker jag bara är tragiskt och tyder på ett stort behov av självhjälp.
Det tog lång tid för mig att trassla mig ut ur Kenneth Folkessons tvättkorg men även där i sällskap av svettiga strumpor och pungsvettshärskna sportbyxor kände jag ett sällsamt lugn och tillit.
Jag kan rentav tycka att det är bra att de Malmö FF-supporters med förvirrade ideal som Arge Arnold har fått en så tydlig galjonsfigur med ett forum att kunna uttrycka sig på. Där ska Himmelrikets redaktion ha en stor eloge.
Vem vet vad han annars skulle ta sig för? Nu vet vi ju åtminstone var vi har honom och han får chansen att känna någon form av gemenskap med andra. Han har ju inte så mycket annat umgänge den stackaren. I Malmö FF tar vi hand om varandra!
Den mesta av den kritik han framför faller ju på sin egen rimlighet och de ordslott han konstruerar kan synas rätt lustiga och tangera det vassa vid en första anblick men vid en närmare granskan känns det mest som Hötorgskonst sedd genom en smörpenslad lins.
Själv har jag följt MFF sedan sent 70-tal, liksom Arnold,och handen på hjärtat så har de senaste 3-4 åren varit de mest intressanta och inspirerande jag har varit med om.
Framförallt att varje morgon kunna cykla ner till Stadionområdet - ta en fika på Kulan och se de gamla standaren av europeiska torna upp sig mot en tänkt himmel, drömma sig bort mot svunna och kommande tider för att sedan kunna se den nya "himmaborgen" ta form och i dess cirkumexpanderande skugga se nya generationer MFF-stjärnor odlas och drillas av gamla MFF-stjärnor - ger mig en svåröverträffad vällustkänsla och ibland nästan ståhud.
Det var under några år jag inte kände igen mitt kära, gamla MFF och då jag kallades ömsom fubbick ömsom ålahue för att jag inte drogs med i den själlösa eufori när spelare från andra socknar och länder lade beslag på nästan alla platser i förstaelvan. Det värsta var nog den där burväktaren från Blekinge. Blekinge!?!
Visst kände jag glädje över guldet 2004 men när de flesta sprang in på planen för att fira kände jag mest en lättnad över att denna för MFF så onaturliga satsning äntligen hade nått sin kulmen. Jag kände, ja visste, att dagen skulle komma då Malmö FF åter var en inhemsk produkt. Och så rätt jag fick.
Tålamod är en dygd och att jaga guld som en torsk jagar luder är inte sånt vi i Malmö håller på med. Guld kommer till oss, inte tvärtom.
Jag är så oerhört glad och stolt över att Arge Arnold med sitt eget personliga exempel visar hur snett vi höll på att hamna. Hur nöjd jag är att se att gamla MFF:are i hårdast möjliga konkurrens gång efter gång visar att de är bäst lämpade för de tjänster vi utlyser i öppen och förutsättningslös anda, något som han så förvirrat attackerar och misstror.
Han skämtar också en hel del om "Nya Stadion" som han skriver lite postironiskt. Inte lätt för honom att förstå hela vidden av denna historiska satsning då han är så totalt renons på insikt i de mest basala matematiska principer.
Den enda gången jag kan förnimma en bris av tendens till irritation hos mig själv är när han dristar sig till att låta påskina att det inte bara är Malmö FF som har talanger och satsar hårt inför framtiden. Jag menar, hur ska de kunna konkurrera i längden med sina "hittepo-arenor" och mindre talangfulla ungtuppar?
Det räcker ju att ta cykeln med sig in i Rosengård och se hur de blivande världsstjärnorna knoppar på både grus och asfalt, Något sådant finns ingenstans annars i vårt avlånga land. Det sägs att de har förorter med hårt klimat i andra städer också men det ställer jag mig skeptisk till.
Angående hösten så kan det ju också tyckas tröstlöst att vi ligger i något slags Ingenmansland men personligen känner jag bara att jag kan gå till Malmö Stadion i allsköns ro och bara njuta av att se hur framtidens lag sakta men säkert tar form likt en kruka i drejarens säkra händer.
Helst skulle jag nog se att den där degerforsaren blev såld redan nu. Han verkar lite väl svårpetad inför 2009. Resten ska vi nog kunna ersätta med eget gods.
Nej, låt Arnold och hans gelikar bara gå på, vi klarar oss nog ändå. Vad vore framgångens sötma utan dess föregående tid av uppbyggnad, skapande och tålmodigt betraktande av dess fullbordan?
Ska vi lystra till skrikande profeter eller den stilla Buddhafiguren vid sitt flodnära kunskapsträd? Lägg er tillit i de erfarnas händer, inte i de sensationslystnas bränder....
Nästa vecka är det Arnold igen och det är med glädje och välvilja jag överräcker stafettpinnen.
