Krönika: Vägval vinstmaximering
Idealism eller proffessionalism? Föreningarna har gjort eller måste göra ett vägva. Men det är de inte ensamma om. Alltid Blåvitts fasta medarbetare Petter Lundgren reflekterar över vägvalens betydelse och konsekvenser.
Den här krönikan handlar egentligen om två aspekter om Sportsverige som varit uppenbara sedan tidigare, men som aktualiserats på ett ganska brutalt sett under den senaste veckan.
Mitt namn är Petter Lundgren, jag är göteborgare och håller på Blåvitt. Således har jag ingen insyn i den pågående förundersökningen som ekobrottsmyndigheten genomför angående Peter Ijehs övergång från Malmö FF till IFK Göteborg. Dock sätter jag större delen av mina besparade medel på att man letar efter ett dokument eller annat bevis på att Blåvitt tänkt kompensera Janne Plånbok för sin gåva till Peter, för att på så sätt styrka sina misstankar om grovt skattebrott. Antagligen har ekobrottsmyndigheten fått in ett tips om att så skulle vara fallet. Om det ovan nämnda stämmer har ett brott begåtts, antingen skattebrott eller förtal och båda kan ge upp till 2 års fängelse om jag inte är helt ute och cyklar.
Sakfrågan är dock tämligen ointressant ety den allmänna opinionens dom har redan fallit. Blåvitt är fula typer som fifflar med skatten. Hur länge stämpeln sitter i, vet vi inte och beror mycket på hur Blåvitts ledning väljer att hantera den.
Hela affären och debatten som omgärdar den är dock intressant ur en annan aspekt. Vari ligger en svensk storklubbs likt Blåvitts primära ansvar? Svenska elitklubbar tvingas leva i en dualistisk verklighet, där man å ena sidan skall göra bra sportsliga och ekonomiska resultat. Men å andra sidan har man yttre krav på sig att vara flaggskeppen för folkrörelserna med viktiga karaktärsdanande uppgifter för samhället i stort och skall främja nykterhet, laglydighet, solidaritet, demokratiska värderingar etc. Grundproblematiken handlar om idealism vs proffessionalism, Blåvitt är både en ideell och en proffessionell förening.
Således kommer problemen som ett brev på posten. Frågan för mig är först och främst till vem Blåvitts primära ansvar riktar sig. Är det till medlemmar och anställda, eller är det till samhället i stort? För klubbens medlemmar och supportrar är det viktigt att föreningens fortlevnad säkerställs, för de anställda i klubben är det även av ytterst viktigt att föreningen går bra ekonomiskt, så att deras anställningar kan säkras, löner betalas ut samt för de som har resultatbaserade kontrakt och tjänar personligen på att föreningen går med vinst. I det avseendet borde det vara klubbens förbannade skyldighet att maximera vinsten och just i detta fallet, betala så lite skatt som möjligt inom lagens råmärken. Men hela den här historien hade ju inte blivit en "affär" om det inte vore för att vi även har ett yttre krav på oss föregå med gott föredöme inför allmänheten och inte försöka betala så lite skatt som möjligt.
Det vägval Blåvitt nu tagit är det förstnämnda, nämligen det om vinstmaximering. Det togs förmodligen för länge sedan och jag tror att samtliga svenska storklubbar har gjort samma vägval. Dock har samtliga hållt käften om det och fortsatt använda sig av sin lite luddiga folkrörelseimage. Frågan man nu måste ställa sig är också om en stor svensk elitklubb även i fortsättningen skall ha ideella inslag i sin organisation eller om alla ideella ledare, skall börja ta betalt för sitt arbete. Att barn och ungdomar engagerar sig i en idrottsklubb har många positiva effekter på folkhälsan och demokratin. Om ledare tar betalt, vem skall betala och vem skall betala för deras utbildning? Klubben eller stat och kommun?
Detta är frågor man måste ställa sig och jag sitter inte på svaren. Avslutningsvis vill jag ändå irritera mig på att det samhälleliga yttre kraven på elitklubbar inte alltid gäller andra kulturella institutioner i samhället t.ex. den så kallade finkulturen. Jag har varit på opera, musikal, teater, kammarkörkonserter och konstutställningar. Alltid serveras det vin. Hör alkohol och konst ihop? Hur många ideella pianolärare finns det?
En annan institution som ställts inför ett vägval är kvällstidningarnas sportredaktioner. Som ett brev på posten i samband affären likt den som nu är aktuell, kommer ilskan och vreden från supporterhåll riktat mot sportjournalisterna på GT, Kvp, Expressen och Aftonbladet. "Skjut inte budbärarna" säger dom och att det alltid är dom som får skäll när något händer i en klubb. Jag köper inte den ganska patetiska offermentaliteten. Det var längesedan dom var budbärare nämligen. De bud de numera bär på, är inte samma bud de förmedlar. För under resans gång, ändrar dom i budet för att kunna tjäna pengar på det. Sportredaktionerna på Aftonbladet och Expressensfären har också ställts inför ett vägval. Om dom skall bedriva seriös och undersökande journalistik eller om dom skall bedriva showbiz- influerad sensationsjournalistik likt Se och Hör, Hänt Extra och allt vad de heter.
Vad de valde står väl klart, de blir allt mer lika de engelska tabloider som båda parterna av någon anledning intar en snobbigt nedlåtande attityd gentemot, trots att de verkar ha folk som på heltid sysslar med att läsa nämnda tabloider för att använda dem som källa när de skall skriva om Svennis privatliv. Resultatet har blivit att de säljer fler lösnummer, ökar annonsintäkterna och tjänar således mer pengar.
Det är ett fritt land och de får väl göra som de vill. Men kom då för fan inte och vifta med press-kortet om den samhälleliga nyttan av fria och kritiskt granskande tidningar för den svenska demokratin så fort ni utsätts för kritik. Och kom inte med några präktiga moralpredikningar mot oss supportrar eller våra klubbar och spelare. Er trovärdighet är körd. Om Mats Olsson och Simon Bank skriver en helsidas kritik mot Josefin Öqvists beslut att visa sig i bikini i tidningen Slitz, så är det bara ord så länge man några sidor längre bak finner reklam för grov hårdporr. Era ord betyder i sammanhanget nada så länge era feta löner till viss del betalas genom exploatering av unga kvinnokroppar.
Detta är bara ett av många exempel på kvällstidningars hyckleri och är grogrunden till supportrar motvilja till dem och antagligen huvudanledningen till att ingen stor, svensk supporterklubb stöder kampanjen med de rosa armbanden.
Till sist.
Förföljelse är en del av det kristna lidandet, sa Peter Ijeh i gårdagens intervju i SVT. Som supporter behöver man inte vara religiös (också ett ord Mackan), för att kunna relatera till det. I nio fall av tio, får en supporterklubbs ordförande utrymme i media i samband med negativa nyheter/rubriker om deras klubbar. Oftast om våldsamheter eller i alla fall påstådda/förväntade våldsamheter. Häromdagen blev Andreas Toll uppringd av en reporter som suktade efter kritiska citat om Blåvitt sålt Rispen för billigt. Svaret blev att han inte ville ha med den skittidningen att göra.
Fortsätt så Tollan.
Petter Lundgren - Mer Blåvit än någonsin.
