IS Halmia i vårt liv
en artikel om en Halmia-intresserad familj.
Halmia i vårt liv
Min pappa Rune Alvbring föddes fyra år efter IS Halmia. Nu fyller Halmia 100 år (år 2007) och jag vill berätta om hur fotbollen och i synnerhet detta fotbollslag dominerat min och min familjs liv, särskilt under min uppväxttid. Där fanns glädje och sorg i med- och motgång. Men aldrig att vi fick överge Halmia. Middagstiden anpassades efter matchstart, utflykter planerades efter var Halmia spelade, nya spelare diskuterades. Men vi börjar väl från början.
Pappa föddes på Nyhem, som blev ett riktigt halmiafäste. Fast det fanns bollklubbare där också. Min farbror Verner Andersson spelade i Halmias A-lag redan som 17-åring 1933. På samma gård bodde Bertil Gabrielsson som var målvakt i HBK. Boije Svensson har i boken Nyhem Smedjegatan 4 beskrivit hur rivaliteten tog sig ut. När det var matchdags hördes deras mödrar högljutt kommentera utgången. ”Verner skjuter in två mål bakom din Bertil idag och avgör matchen, sa den något längre och vithåriga tant Andersson (=min farmor, förf. anm). Skulle din blekfis till pojk ha ork till att sparka en boll förbi Bertil, for den upptända mamma Gabrielsson ut under häftiga gester.”
Pappa spelade själv lite fotboll på den gamla Halmiaplanen vid Engelbrektsgatan, men han skadade sig i foten och gav upp sin karriär som spelare. Däremot engagerade han sig som ledare och i mitten av 1930-talet var han först lagledare för Halmias juniorlag och senare för B-laget. Han gjorde emellertid ett inhopp som spelare i en match i C-laget 1936, när man mötte Bollklubben i en seriefinal. Han kom till matchen som åskådare, men det fattade tre spelare så pappa och materialförvaltaren plus en man till fick dra på sig den rödvita dressen. Pappa spelade högerytter, fick en passning från vänster, klippte till och gjorde mål! I slutet av matchen råkade han sparka bollen på armen på en bollklubbare och Halmia fick straffspark, gjorde mål igen och vann serien.
Pappa har berättat om hur han även åkte utomlands för att se på fotboll. Det lär väl ha varit någon gång på 30-talet som han och hans gode vän Bertil Gullbrandsson satte sig på Bertils motorcykel, en Harley Davidson och körde den riktigt gamla riksvägen över Hallandåsen, den som gick förbi Östra Karups kyrka. Det var en riktigt brant backe och motorcykeln hackade sig upp. Man var tvungen att stanna och ta en sup på vägen! MC-hjälmar fanns inte, på huvudet hade de en skinnhjälm, och inte fanns det nykterhetskontroller heller. Så småningom kom de emellertid välbehållna till Helsingborg, tog färjan till Helsingör och styrde vidare mot Köpenhamn. Landskamperna mot Danmark var riktiga folkfester och det var en resa han ofta talade om. Matchresultatet har jag däremot glömt.
Halmia hade redan 1925 gjort sitt första allsvenska kvalförsök, men inte förrän 1932 blev man den första halländska förening som nådde storserien. Det blev tyvärr en kortvarig sejour till 1934. År 1940 var det dags för kval igen, utan framgång. Sedan kom 1943 med bättre lycka. Min farbror Verner spelade fortfarande i laget. I Halmias jubileumsskrift från 1967 beskriver pappa det så här: ”Den största glädjedag som jag hittills har som halmian var en vacker junikväll på gamla Ullevi i Göteborg 1943. Halmia spelade då en avgörande kvalmatch mot Örgryte och lyckades spela oavgjort 2-2 och då vi hade vunnit i Halmstad med 3-0 var Halmia klart för allsvenska serien. Matchens sista minuter var de längsta som jag upplevt och jag trodde faktiskt att matchuret hade stannat, så sakta gick visarna”. Han firade med sina kamrater på Liseberg och passade på att gå in i en fotoautomat med Halmiaflaggan väl synlig!
Halmia låg kvar i allsvenskan till 1950. Då hade pappa gift sig och fått barn och slutat som lagledare. Den kvinna, som skulle bli min mor, Inga Bergström, var emellertid bollklubbare, född på Väster. Hennes bror Hilding hade spelat back i HBK, först i juniorlaget 1926-27, i B-laget 1927-28
och till slut i A-laget 1929-1933. Han var med när HBK gick upp i allsvenskan 1933 men drabbades av sjukdom och det blev aldrig något allsvenskt spel för honom. Mamma hade också en kusin, Pelle Eriksson som spelade center i Bollklubben. Men hon hade också en styvsyster vars son, Bertil Lindkvist, blev lagledare i Halmia. Så fotbollen fanns i familjen på båda håll! Det var tydligen helt OK att en halmian gifte sig med bollklubbare. Mamma drogs så småningom med åt det rödvita hållet. Hon var lyckligtvis också fotbollsintresserad.
Pappa var skoarbetare fram till 1952 och extraknäckte då även som biljettförsäljare och vakt vid matcher på Örjans Vall. På det sättet fick hela familjen gå in gratis genom vändkorsen. När matchen började kom han och förenade sig med oss som väntade i Kolagården. Namnet kommer enligt uppgift från det faktum att det bland de rödvita supportrarna fanns många som arbetade i kolgårdar i hamnen. Många av dessa bodde på Nyhem, där det fanns ett hus som kallades Kolagården. Och så kallades den plats där ”rötopparna” samlades bortom den täckta delen av ståplatsläktaren. Då passerade man silvergranen där bollklubbarna, ”kvastarna”, samlades. Man kunde kasta gliringar åt varandra men det var lyckligtvis ont om fotbollshuliganer. I pauserna köpte vi en kokt varmkorv som presenterades med senap i ett tunt papper. Vi hade ofta senap på kläderna efter matchen. Runt arenan gick pojkar och drog kärror med backar innehållande läsk och pilsner som de sålde med utropet: ”Läskedrycker, ljusa!”
Vi barn fick följa med på fotbollsmatcher redan från början, så vi kan väl sägas ha insupit fotbollsintresset redan med modermjölken. Som 7-åring spelade jag fotboll med pojkarna på skolgården och på gamla flygfältet på Söder där vi bodde. I realskolan på 1950-talet blev det dock vissa problem med lagtillhörigheten. Dels bodde Sylve Bengtsson på andra våningen i vår villa och dels hade HBK stora framgångar i allsvenskan medan Halmia harvade på i lägre serier. Så bland fotbollsintresserade flickor i min klass var HBK favoriter. Till pappas förtvivlan föll jag för grupptrycket, eller var det kanske tonårstrots? I alla fall döpte vi flickor varandra efter bollklubbs-
spelare, Östen Ståhl, Olle Ericsson, Rune Ludvigsson, etc. Själv blev jag förstås Sylve Bengtsson! Och när HBK tog silvermedaljer 1955 satt jag med kompisar bakom målet och hejade på fel lag! Och 1956 blev Sylve skyttekung i allsvenskan och jag hängde med. Men avfällingen återbördades så småningom till det rätta lägret!
Under dessa år på 50-talet åkte vi på matcher i stort sett varje helg under fotbollssäsongen. Var det hemmamatch så måste vi äta middag klockan 12 på söndagarna så att vi hann till Örjans Vall när det var avspark 13.30. På bortamatcherna åkte vi på heldagsutflykter till Vaggeryd, Värnamo, Gislaved och allt vad orterna hette som motståndarna kom ifrån. En särskilt minnesvärd resa var när jag fick följa med pappa och några andra supportrar till Uddevalla och se Oddevold-Halmia. Vi bodde på hotell och i korridoren mötte vi Bill Nilsson, som var superkänd speedwayåkare på den tiden. Det var nästan mer spännande än matchen!
Vi lärde oss Halmiasången utantill: ”I denna stund vi kunna se tillbaka på gångna segrar och bittra nederlag...” och den sitter där fortfarande. Vi deltog i alla möjliga aktiviteter som anordnades. När Halmstad fick sin första färjeförbindelse till Danmark sommaren 1960 dröjde det inte länge förrän det ordnades en särskild Halmiatripp. Resan ägde rum med färjan Prins Bertil till Århus påskdagen
den 2 april 1961 och kostade 19:50 per person. Man serverade ett stort smörgåsbord till ett pris av 7:50. Underhållningen stod Lolle och Kurt från Harplingereyvn för och det ordnades dans på flera ställen ombord samt allsång. Man tryckte ett fint allsångshäfte och särskilt högt sjöng all rödvita supportrar med i sången När det blir vår:
”Halmianer, då får vi åter gå
till de planer, där vi väl alla få
se röda och vita laget
som aldrig släpper taget
som sagt min vän vi träffs igen
när det grönskar i Kolgården”
Det var stor uppslutning på färjeresan och arrangemang av det här slaget var säkert mycket betydelsefulla för sammanhållningen och gemenskapen inom föreningen.
Det hände förstås att vi inte kunde åka på alla bortamatcher och då var det Klammerdammsgatan som gällde för pappa. Han cyklade dit och stod bland alla andra fotbollsentusiaster nedanför Hallandspostens anslagstavla där resultaten sattes upp. Jublet steg och sjönk i takt med gjorda eller insläppta mål. Det var en fullkomlig folkfest där på gatan, långt före TV och mobiltelefonernas tid. Folkhavet trängde långt in på Nygatan. Pappa såg också alla träningsmatcher och även på lagets träningar var han ofta närvarande. Hans fotbollsintresse var verkligen genuint. Vid dessa tillfällen slapp dock familjen följa med.
Så småningom engagerade sig pappa i Halmias supporterförening, där han var ordförande i många år. Där handlade mycket om att få in pengar till föreningen. På 60-talet var bingo mycket populärt och supporterföreningen anordnade välbesökta bingokvällar i Folkets Hus källare med Folke Andreasson som utropare. Det gällde att komma i tid så man fick plats. Vi var där hela familjen och vann kaffe och lampor och en massa andra prylar. Det var inte spel om pengar på den tiden. Ibland anordnade man konserter med artister som Ingeborg Nyberg och Lars Lönndahl och vi barn var så lyckliga när vi fick deras autografer. Supporterföreningen anordnade också luciafester som var mycket populära. Förutom luciatåg förekom det framträdanden av Palles revygäng och diverse lokala artister. Alla dessa aktiviteter gav mycket viktiga ekonomiska bidrag till moderföreningen. Längre fram i tiden var pappa också ordförande i Sällskapet Gamla Halmianer som hade till uppgift att sammanlänka äldre och intresserade medlemmar med moderföreningen. Man anordnade klubbaftnar och studiebesök och stiftade även fonder för halmianer.
Fotbollsintresset omfattade förstås också det svenska landslaget. När VM i fotboll spelades i Sverige 1958 var det en stor händelse i vår familj. En fin kväll i juni fick jag, då 12 år gammal, åka med pappa och min farbror Verner och kusin Jan till Göteborg och se Sovjetunionen med den legendariske målvakten i keps (Jasjin) mot England på Nya Ullevi. Vi såg förstås Nordirlands matcher på Örjans Vall också, liksom Nordirlands träning (!) på en plan vid Tylösandsvägen nära Karlstorp. När Sverige gick till final köpte pappa TV så att familjen skulle kunna se matchen. Många av våra grannar kom också och tittade medan pappa själv satt på läktaren på Råsunda. När VM i fotboll gick i England 1966 var jag med familjen på resa i USA, och vi ägnade sista dagen hos pappas kusin Carl Youngberg på Long Island utanför New York åt att se finalen på TV mellan England och Tyskland. Den passade lämpligt in mellan flygturerna! Carls hustru Sophie hade tyskt ursprung och höll förstås på Tyskland medan vi höll på England, så det blev skilda läger.
1962 var det dags igen för allsvenskt kval för Halmia. (se bild) Jag såg matchen på Örjans Vall bland 20381 åskådare och Halmia slog Landskrona med 3-0. Sedan följde en match mot Holmsund i Västerbotten och pappa var så klart på plats. Han åkte bil hela vägen upp, drygt 200 mil tur och retur, tillsammans med sin bror Verner Andersson, skrothandlaren Olle Pålsson samt Kalle Lundkvist. Lyckligtvis fick de lön för mödan, Halmia vann åter med 3-0 och gick upp i allsvenskan igen.
I början av 1970-talet hade det börjat bildas damlag i fotboll och självklart blev det ett sådant även i Halmia. Sommaren 1970 var jag med och spelade några matcher med Halmias damlag på Örjans Valls C-plan. Vår målvakt hette Elisabeth Ljung och hon var syster till HBK:s målvakt Lennart Ljung. Pappa var mycket stolt när jag uppträdde i den vackra rödvita dräkten! Fast min karriär i Halmias färger var kortvarig. Jag studerade i Göteborg och var i stället med om att starta GAIS damlag. Men det är en annan historia.
Fotbollsintresset har medfört en stor kunskap om geografi och namnkunskap i södra Sverige och särskilt i Halmstad. Alla namnen på spelarna finns kvar i minnet, från de äldsta som Yngve ”Japan” Johansson via Herbert Samuelsson, Gösta Krusberg, Nisse och Åke Tvilling, Thure Grahn, Smen Andersson till Håkan Sjööh, Sten Olsson, Åke Hallström, Kola Bengtsson, Kenneth Sjöblom och många, många fler. Jag har träffat många av dem och det faktum att någon var halmian bidrog förstås till andra slags kontakter. Vi köpte radio av Sven Cronvall, vi var kunder i Föreningsbanken där flera halmianer arbetade, vi gick till tandläkare Egon Ydén etc. Vi besökte en massa orter och såg på fotboll, beroende på vilken serie Halmia låg i. Vi var i Smålandstenar och Växjö, Jönköping och Göteborg, Kinna och Borås.
När pappa gick bort i februari 1986 låg Halmia till hans stora sorg tyvärr i div II. Sista gången jag såg honom var han på väg ut till bilen för att köra iväg och titta på en träningsmatch. Under några år
därefter gick Halmia ännu mera kräftgång, seriesystemet lades om och Halmias bottennapp blev till och med så långt ner som div 5. Men sedan segade man sig upp igen och när vi vakade vi mammas dödsbädd den 9 november 1997 fick vi beskedet att Halmia gått upp i div 1, Söderettan, dagen före. Vi bad mamma berätta det för pappa när hon träffade honom igen! Så följde Halmia med från vaggan till graven.
Under senare år har kontakterna med Halmia bleknat bort, mest beroende på att jag bott på andra orter än Halmstad. Men när jag får frågan av fotbollsintresserade bekanta som hör att jag kommer från Halmstad: ”Jaha, då håller du på Halmstad BK?”, så blir svaret fortfarande:”Nej, jag är halmian!”
Ingegerd Alvbring
Göteborg
Den här artikeln publicerades i Föreningens Gamla Halmstads Årsbok 2006, sidorna 99-109, jag återger den här med stor glädje efter tillstånd av författaren.
