IFK Göteborg - IF Elfsborg - som att se målarfärg torka
Gammalt mot nytt. Förutsägbart mot innovativt. Fiffel och båg mot konstruktivitet. IFK Göteborg mot Elfsborg kan bli duellernas match, men också en olidligt trist tillställning tror inför-rapportören Matts Olsson.
När IFK Göteborg tar emot IF Elfsborg i Svenska Cupens åttondelsfinal på Gamla Ullevi så är har mycket hänt sen sist, trots att det bara var en dryg vecka sedan de möttes. Vi fotbollsälskare ser givetvis fram emot en underhållande och förhoppningsvis välspelad match men även om man kanske inte kommer märka det på ytan så blir det som en symbolisk överlämning mellan gammalt och nytt.
På ena sidan står det av skattefifflandet befläckade IFK Göteborg och mot sig har de IF Elfsborg som med värvningarna av Svensson Svensson fått ny luft under vingarna och som oomtvistligen är inte bara västsveriges utan hela Allsvenskans hetaste lag för tillfället. Det gamla är också det blåvita spelet. Från Lilleström värvade man en norsk slavdrivare. Resultatet har vi sett i ett antal matcher nu. Sega spelare som inte slår en passning rätt och ett evinnerligt långbollande mot forwards som inte lyckas nypa till bollen. Den taktiken är gammal och förlegad, och Blåvitt av i år har ingen mästarlyster över sig. Något som jag, utan att vilja förhäva mig, ändå vill påpeka att jag skrev redan när Drillo-kopian kom hit i vintras.
Elfsborg däremot är desto roligare att titta på. I knalleland har gladfotbollen och det effektiva kortpassningsspelet blivit en vägvisare och en filosofi som man inte tummar på även om det inte alltid ger den utdelning man önskar. Därför återfinns man för tillfället längre ner i tabellen än blåvitt, men man ger samtidigt underhållning åt publiken på nya Borås Arena. Att man satsar offensivt visar man självklart med hjälp av värvningarna av bröderna Anders och Mathias Svensson som kommer ge det unga och talangfulla laget både den spetskompetens och rutin de behöver för att ta det sista klivet upp i toppen. Det är många omgångar kvar av allsvenskan och med Rosenberg såld och Skoog skadad skulle åtminstone inte jag bli förvånad om Elfsborg är uppe och nosar på de ädlaste medaljerna redan i höst.
Det allsvenska mötet i måndags befäster min teori. Första halvleken var generellt sett lika medryckande som att se målarfärg torka. Nåt tristare är det länge sedan jag upplevde. Efter paus blir det lite mer action. Efter mycket om och men får till slut Elfsborg utdelning efter en genialisk passning från Mobaeck till den yngre, och för dagen bättre, av bröderna Alexandersson. Ensam mot Bengt Andersson gjorde Daniel inget misstag. Ett tröttkört blåvitt har sen riktig bonnrôta och räddar poängen efter att målvakt Andersson varit uppe och flaxat på en hörna i slutminuten. Enbart denna slutminut räddar matchen från att kvittera ut ett underkänt betyg som underhållning denna gråtrista måndagkväll.
Försvarsmässigt har IFK Göteborg visat att laget håller all-svensk toppklass. Sex insläppta på åtta matcher bör man inte gnälla över. Däremot är åtta mål framåt för dåligt och det är inte bara Peter Ijeh som svikit. Framförallt låser det sig inför hemmapubliken på Gamla Ullevi. På fyra framträdanden där har de blåvita skrapat ihop ynka två mål framåt. Borta bra men hemma sämst är vårens Blåvita devis.
Inget lag med den utvecklingen är någon medaljaspirant fram i oktober. Oavsett vad PR-folket totar ihop för annonsbudskap...
Samtidigt går Elfsborgssupportrarna i väntans tider. Det är bara att lite avundsjukt konstatera att det är drag kring fotbollen i Borås just nu. Och i Göteborg? Det är inte utan att man längtar bort ibland. Till hösten och vinterns indiandanser i Scandinavium.
Göteborgskamraternas trupp:
Truppen: Bengt Andersson, John Alvbåge, Dennis Jonsson, Fredrik Risp, Magnus "Ölme" Johansson, Kalle Svensson, Adam Johansson, Mattias Bjärsmyr, Sebastian Johansson, Ozcar Wendt, Martin Smedberg, Samuel Wowoah, Niclas Alexandersson, Peter Ijeh, George Mourad, Marcus Berg.
