Måndag morgon: Tog inte Sören med sig tombolan?
Trygghet och kontinuitet - kan det vara något för Malmö FF?
Det är 15 dagar sedan Malmö FF spelade i Allsvenskan senast. Alltså blir det något av en nystart för laget när man i kväll tar emot Trelleborg hemma på Stadion. Det hade varit trevligt om MFF tycker likadant och tar chansen att starta om från noll. Tack vare det ofrivilliga speluppehållet kan man således se det som om man nu går in i del tre av säsongen. Där vårsäsongen får godkänt, var sommarsäsongen, hur ska jag uttrycka det, usel (undantaget är naturligtvis hemmamatchen mot Kalmar). Nu väntar höstsäsongen.
Guldchanserna är borta, men alla verkar överens om att i år skulle det ändå inte bli något guld, så varför sitter jag trots det och är besviken? Men om vi då glömmer guldet och ser framåt, mot resten av säsongen och nästa år, då vi inte bara ska stöka till det för topplagen, utan de facto vara ett topplag igen, är det då rimligt att hoppas på något annat än varannandagsspel?
Svaret, som jag ser det, är att det på nytt är kontinuitet som blir ledordet. Även om det har varit en del skador i år har det ändå blivit lite för många tombola-uttagningar den senaste tiden för att det ska kännas bekvämt. Jag förstår till viss del våra tränares tankar; fungerar det inte i en match måste det säkert kännas frestande att pröva nytt. Truppen är stor med alla hela. En spelare ut och en annan in är helt naturligt; form och småskavanker ställer alltid till det och de som är strax utanför de elvas gäng ska naturligtvis känna att de har en rimlig chans till spel.
Men när det blir både tre och fyra nya spelare på olika positioner från en match till en annan, då förstår jag om det blir oro i leden. Roland Nilsson och Hans Gren håller på och lär ut ett nytt sätt att spela, och alla är överens om att det är mycket kvar att göra. Att jobba på. Då är det i högsta väsentligt med kontinuitet. Har man en av Sveriges bästa innermittfältare i Daniel kanske man inte ska sätta ner honom som back, bara för att han kan lösa även den uppgiften med den äran? Har man en av Sveriges bästa anfallare i Ola Toivonen kanske man inte ska flytta ner honom som offensiv mittfältare bara för att han kan lösa även den uppgiften med den äran? Har man tre mittbackar kanske man borde satsa på två av dem kontinuerligt?
I en intervju med Daniel här på Himmelriket förra veckan efterlyste han just kontinuitet. Han menade att det är dags att MFF bestämmer sig för hur man ska spela och sen köra på det. Även om han inte sa det rakt ut fick jag känslan av att han inte gillar hattandet med laget. Önskvärt är att nå dit Kalmar och Elfsborg (framför allt) har nått, med en spelmodell som alla kan i sömnen, där alla spelare känner trygghet.
Förhoppningsvis når Malmö FF under våra tränares vingars skydd dit snart. Jag hyser stora förhoppningar om det, fortfarande. Då kan man säkert börja experimentera med Gabriel som vänsterback, Jeffrey Aubynn som högermittfältare och Markus Halsti som högerback. Men tills dess bör man nog spela ihop en elva så snart som möjligt, och inte göra för många ändringar åt gången.
David Eberhard har skrivit en bok som heter I trygghetsnarkomanernas land. Hans tes är att vi svenskar omedvetet håller på att kvävas under alla lagar och restriktioner där Staten vill skydda oss från allt, till och med döden. Boken har, vill jag påstå, förändrat mitt sätt att se på livet. När det kommer till Malmö FF ser jag emellertid att det så fort det bara är möjligt blir så mycket trygghet i spelet att det kan te sig överbeskyddande. Alltför mycket trygghet kanske inte är så utvecklande för den enskilda människan, men för ett fotbollslag som Malmö FF tror jag att det är den enda vägen att gå. Då krävs det kontinuitet, inte en tombola. Den hade jag hoppats att Sören Åkeby tog med sig till Norge.