Tappad fart och mark

En bortamatch mot Djurgården. Som är ett par rejäla steg i rätt riktning jämfört med de senaste matcherna. Men, vilken skillnad det är jämfört med förra säsongens match borta mot samma lag.

Abgar Barsom var ett orosmoment till en början, från sin högerposition. Daniel Sjölund var det genomgående under matchen till vänster. Genomgående hade Blåvitt problem med ytan vid hörnen längst upp i eget straffområde. Gång på gång lyfte Djurgården bollen dit - Sjölund och Barsom fann bollen där och det var egentligen bara på det viset som hemmalaget skapade sina chanser.

Det kunde gett resultat redan efter tre minuter då Sjölund skar in i mitten och sköt i stolpen. Bengt Andersson stod stilla och så förvånad ut när bollen dunkade till höger om honom - Blåvitt vaknade till och kom in i matchen efter det.

Peter Ijeh sköt tätt utanför men DIF var kvar i matchen och fick jätteläge när Jones Kusi-Asare hoppade upp mitt framför Bengt och nickade över (oförmåga efter ett exemplariskt "övat-tusentals-gånger-med-hjälp-av-tre-koner-på-träning-anfall" utan att Blåvitt kunde hänga med eller göra något åt det).

George Mourad sköt ett par minuter senare en riktigt bra frispark som Tourray styrde till hörna och det kändes trots Djurgårdens chanser att Blåvitt var på gång att trampa igång mot det spel som visats upp mot topplagen den här säsongen, i Royal League och som mot Djurgården borta förra säsongen.

Arneng slog många hörnor - resultatlösa och ofarliga. Risp var uppe på ett par hörnor och nickade över innan Tobias Hysén fick stå helt ren i straffområdet efter inspel på just den ytan uppe vid straffområdeshörnet, genombrott och inspel snett bakåt - Hysén avslutade utanför.

Andra halvlek så - där Blåvitt den här säsongen lyft spelet. Och visst, Alexandersson startar bra med en hård Alex-insida över ribban. Men det var en markant skillnad mot höstens, vinterns lagmaskin - även om Blåvitt skapar flest chanser i andra halvlek. För det var en sådan match, en toppmatch där Blåvitt borde gått segrande ur för att hänga på och visa styrka. Istället tog Djurgården över stundtals i ren hemmalagsinspiration och mer än stundtals är Peter Ijeh och George Mourad steget efter. Även om de skapar chanserna. Efter sextio minuter skjuter George ett tungt skott som Ijeh nästintill hinner fram på efter boll-mot-vägg på Tourray. Tio minuter senare kommer jättechansen. Mourad får efter några sega vändningar till ett inlägg från vänster som Ijeh och Tourray går upp på. Peter går halvt segrande ur duellen och får läge i straffområdet att bara smälla dit den innan målvakt och backlinje hämtat sig. Halvöppet mål - och skott i ribban istället. Wowoah på returen - hårt, rakt på Tourray.

Gnäll på sega anfallare som trots allt skapar en del chanser i ett lag som ryckt upp sig något. Men farten som symboliserar och ger sken av vilja många gånger fattas helt och hållet. Om Blåvitt vill vara med längst upp utan en rekordhöst är det dags att växla upp nu. I matcher mot topplag som Djurgården - där Blåvitt tidigare visat spets - måste Ijeh-Mourad-Sella prestera längst fram. Två av tre på plan och konkurrens. Eller läge att ta ner Peter ett steg (i första gör han allt rätt de få gånger han har bollen). Eller bara lite mer jävlaranamma. Niclas Alexandersson visar allt det där sista och kan vända matcher helt och hållet på egen hand. Mot topplagen krävs det dock lite hjälp. Det krävs att fler hittar farten, då kommer maskinen som tidigare slukat topplag igång igen. Tills dess väntar Sundsvall hemma på torsdag. En helt annan match, bild. En mardröm med fem poäng upp till Malmö.

0 kommentarer