Arge Arnolds Torsdagstankar
Frihet. Fick idag ta min första promenad i parken sedan jag kom hit till sanatoriumet för en dryg vecka sedan. Nu har jag övermannat Dr Arena och sitter i hans arbetsrum och skriver det här. Tålmodige Tord, det är bäst att du gömmer dig för snart är jag ute. Bakom din godmodigt falska mask döljer sig ett bakslugt och gement avskum även om du försökte få det att framstå som om min lilla kupp inte alls rörde dig i ryggen!
Jag kunde av naturliga skäl inte se "derbyt" i måndags men jag är glad att "Bulldozern från Lagos", Eddie Ofere, äntligen fick måla i allsvenskan igen.Han brukar ofta göra mål i stim och trivas på plast så minst en strut mot Gefle är ett säkert tips från mig.Ha ha.
Det gör lite ont precis innanför pannloben och jag tror att de har försökt genomföra en lobotomering som lyckligtvis inte lyckades medan jag var nersövd. Dock låter jag ge sken av att så är fallet och bara håller med om allt de sägermed ett imbecillt leende på läpparna.
En liten, skämtsam psykiater med pipskägg och monokel fick mig till exempel att säga att "tålamod är en dygd" och "de saktfärdiga skola ärva jorden" flera gånger och både jag och han skrattade så att vi kiknade.
De är helt övertygade om att jag är "botad" men det kan de ju få tro. Jag sitter här i doktor Arenas sjukhusrock med ryggen mot korridoren så ingen kan se att det är jag. Det var vid ett enkelt puzzeltest som jag övermannade honom och nu ligger han och sussar så sött under bordet.
Även om lobotomeringen inte lyckades fullt ut så erfar jag just nu en märklig känsla av likgiltighet. Inte den där härligt blodvärmande ilskan utan mer ett långt, sladdrigt "jaha?".
Fyra år av mitt MFF-liv har gått till spillo. Ändlösa höstar utan varken spänning eller mening glider in i varandra. Jag vet inte längre vilken säsong jag följer. Är det 2005 eller 2008 eller rentav 2010? I min inre syn ser jag massa tränare med suddiga och ledsna miner. Vem de är har jag ingen aning om.
Det enda som är konstant i min drömliknande MFF-värld är ett gäng ryggklappande alfahannar och deras tankebulvaner inne på forum och dylikt som inte förstår oss ur "de vredas gäng". Vi gås åt som vore vi femtekolonnare eller kollaboratörer med fienden.
Kritik leder ofelbart till uppmaning om "konstruktivt engagemang" och "sluta gnälla". Det som vederbörande inte riktigt förstår är hur många besvikelser vi varit med om de sista tjugo åren.
Det som jag funderat mer och mer över är om man som idrottsledare har speciella managementkonsulter till sin hjälp för att kunna säga absolut ingenting på ett häftigt och medryckande vis?
Alltså medryckande för människor helt utan eget kritiskt tänkande, typ såna som alltid röstar på samma parti eller block bara för att ens pappa eller släkt alltid gjort så eller för att man på ren pin kiv ska visa sig lite mer "stabil", lite mindre "känslomässig".
Hur många gånger orkar man knyta näven i fickan och låtsas att man "tar en match taget" i den nedre mittens rike? Nu såg jag, Arnold, inte matchen mot TFF men jag är glad att jag slapp, liksom jag är glad att jag slipper se resten av säsongens matcher.
Jag hade tänkt rymma efter att jag skrivit ner det här men nu börjar ilskan pumpa i mina vener igen och jag har tydligen lyckats bibehålla så pass mycket självinsikt att jag finner det för bäst att stanna kvar här och bli botad på riktigt. Det är ta mig tusan osunt att bli så arg som jag blir.
Förmodligen väntar en ännu hårdare behandling efter mitt övermannande av Dr Arena, kanske gör de till och med om lobotomeringen, men jag tror att jag föredrar det framför att behöva se ännu en match med denna sorgliga spillra av det som under några år på 2000-talet faktiskt både var en stolthetsframkallande förening och som hade en förstaelva som ingav respekt och fruktan hos motståndarna.
Jag går nu....
