Tankar efter MFF-DIF
Vad finns det egentligen att skriva efter en match av denna karaktär? Dom flesta har redan sett den, och dom som inte har gjort det borde inte, då det är självplågeri på högsta nivå.
Jag önskar att jag hade fått skriva att Malmö dödade matchen i 58 min, efter ett skott av Patrik Andersson vid en hörna. Nu får jag istället skriva att det var då Djurgården tog till vara på en kontring som gav Malmö en rejäl kalldusch.
Om Malmö hade punkterat matchen efter hörnan hade jag antagligen skrivit att gårdagens match var en av de bästa som spelats på stadion på ett bra tag. Även om MFF precis efter målet fortsatte rulla boll bra, märkte man ganska snabbt att spelarna blev stressade.
Även om jag är lite kritisk till att Malmö öste på så pass mycket direkt i inledningen i andra, måste man ändå få skylla på tillfälligheterna efter gårdagens match. Det är väldigt små marginaler som gör att de tre poängen hamnar Stockholm.
Direkt efter slutsignalen var jag verkligen knäckt, jag kunde knappt fatta att vi tappade matchen på det sättet.
Men så är morgonen efter kan man se på det hela lite mer nyanserat. Första halvlek bjöd på bra spel, med mycket kamp. Även om Djurgården stack upp med en del farligheter tyckte jag ändå att vi kontrollerade situationen bra. När vi sedan går till paus med en 1-0 ledning måste man vara nöjd.
I andra tog vi direkt tag i spelet och flyttade upp positionerna rejält. Även om det spelades bländande fotboll kan är jag lite tveksam till om det inte var lite friskt vågat.
Det som är lite ironiskt är att Djurgården igår vann på ungefär samma sätt som vi gjorde mot dem när dom var svenska mästare. Dom två sista målen är en salig blandning mellan individuella misstag och vilda chansningar. Det är jäkligt trist att gårdagens match slutade som den gjorde då den hade kunnat bli ett härligt minne. Men vi måste vara lite självkritiska också.
Att Malmö inte alls hängde med sista timmen tycker jag man kan härleda till att spelarna är trötta. Vi må ha en spetsad trupp men den skulle inte skadas av att breddas med ett par spelare. Nu vet jag att ledningen också anser detta men det är ändå ett faktum. Patrik börjar se lite långsam ut, han har inte full koll på alla situationer som innan. Att värva en högklassig mittback inför nästa säsong är nog ett måste. Fast det är klart man ska aldrig räkna ut någon från släkten Andersson.
Om Malmö ska spela det spelet man strävar efter, alltså mycket boll och bra passningsspel måste man verkligen ha väldigt skickliga spelare på alla positioner.
I övrigt vill jag säga att Malmö Stadion kanske inte är världens vackraste arena, men under match är det nog fan topp tio. Båda långsidorna ser ut som ljusblåa hav, med halsdukar, matchtröjor och flaggor. Jag vill passa på att ge cred den killen eller tjejen som stod uppe på södra läktarens högra hörn med en ”megaflagga” och viftade hela matchen.
Om vi nu bara får en ny arena ska vi nog kunna bygga vidare på vår läktarkultur så att den blir ännu mer fantastisk.
Nu skiter vi i att blicka bakåt och börjar ladda inför måndagens match, dags att börja tugga konstgräs.
Vi är Malmö FF, vi viker oss aldrig!
