- -
Djurgården – John Alvbåge 0-0: Så nära men ändå så långt borta
I matchprogrammet stod det att Djurgården skulle möta Örebro, här på Forum1891 hade vi pushat för en match mot Örebro, men redan i den första halvlek blev det tydligt att det hade varit ett missförstånd. Djurgården mötte inte Örebro utan man mötte John Alvbåge, i en mållös men ganska underhållande batalj.
Kanske var det Lars Lagerbäcks blickar från läktarhåll som fick den forne landslagsmålvakten att höja sig, kanske var det bara glädjen över att vara tillbaka i sin gamla klubb. Vad det än var kan man inte undvika att inleda en matchrapport från denna match med att hylla örebroarnas målvakt. Reflexräddningarna på de många närskotten var imponerande att se och lär väga tungt i Johns kamp med Johan Wiland om landslagets tredjehandskar.
Djurgården hade redan från början ett visst grepp om matchen. Efterhand som Daniel Sjölund blev varm i sina nya backkläder och vågade fylla på i anfallen mer och mer blev greppet också allt hårdare. Örebro vaskade fram en rad chanser, främst efter Nordin Gerzics fina fasta situationer, och kanske är det orättvist att beskriva matchen som en kamp mot ett mål, men intrycket av ett ganska massivt djurgårdstryck består och hade det inte varit för John Alvbåges många bragdräddningar hade det här blivit en bra mycket trevligare kväll. Lite bittert kanske det kan låta, men det var bra nära, det var det.
Första halvlek utspelades främst på Djurgårdens högerkant och det var Patrik Haginge som drog igång det mesta, i pararbete med Jones Kusi-Asare. Daniel Sjölund och Sebastian Rajalakso hittade varandra vid två tillfällen kort inpå varandra mot halvlekens slut och kanske var det de lägena som blev startskottet för deras fina sammarbete i inledningen av den andra halvleken. Då var det istället just på vänsterkanten anfallen drogs igång. Vid ett par tillfällen visade Sebastian Rajalakso att formsvackan nog är slut nu. Men något mål blev det inte idag heller, men det var bra nära, det var det.
Efter hand verkade det som om alla missade lägen och fantomräddningar satte sig i huvudet på djurgårdarna och pressen mattades betänkligt. Istället kunde Örebro ta över och mot slutet var det istället närkingarna som hade orken att trycka på för ett segermål när Djurgården endast förmådde lyfta långt på en isolerad Jones på topp. Tack vare den tidigare pressen man etablerat var även örebroarna trötta och därför kunde de inte annat än att ta det lugnt vid avblåsningar och dra ner på tempot. Någon desperat forcering behövde Djurgården därför aldrig hantera, men det var bra nära, det var det.
Så blåste domaren av matchen och lämnade en kvar med ett intryck av att Djurgården inte lyckades mobilisera i matchens slutskede för att sätta ytterligare press på ett disciplinerat och väl försvarande Örebro. Istället kom man undan med blotta förskräckelsen från ett sent mål i baken och kanske var det aldrig så nära ändå...
* * *
Till sist, svaret på frågan som ni alla ställer er: Ja, Micke Dahlberg gjorde ett utmärkt jobb i mittförsvaret och fick dessutom vikariera även som lagkapten när Johannesson utgick skadad. Jag tror inte vi har sett Micke som mittback för sista gången, men som mer än vikarie tror jag inte han blir aktuell. Utan Micke på topp blev anfallsspelet alldeles för endimensionellt, särskillt mot slutet då det lyftes långt.
