Ängsliga Blåvitt
I andra halvleken vek Blåvitt ner sig. I brist på självförtroende.
Hösten 2003. Bosse Johansson kommenterar till pressen: Det är bara Bruce Springsteen som klarar av att spela bra i nittio minuter eller fyra timmar för den delen. Blåvitt hade spelat riktigt bra stundtals och Bosse var nöjd. Men det fanns en ojämnhet, inte bara under nittio minuter, utan varannan match spelade Blåvitt bra. Igår gick jag och såg Bruce Springsteen, tänkte att det nog skulle få tankarna på annat håll. Och visst hjälpte det, den här krönikan är nog bra mycket snällare än om den skrivits onsdag kväll. Bruce Springsteen spelade fantastiskt i över två timmar. Kvällen innan spelade Blåvitt hyfsat i fyrtiofem.
Hösten 2004. George Mourad, höstens poängmaskin, sade något i stil med att laget nu vet hur bra man är. Fler spelare stämde in och man trodde inte att kapaciteten var så hög när allsvenskan drog igång i april. Inför den här säsongen trodde jag att det skulle bära spelarna ännu en bit längre. Med en fin höst i Royal League bakom sig dessutom, borde man känna av hur bra man var. Veta att kapaciteten för guld finns där redan från första målchans mot Malmö. MFF gick på knäna och Fredrik Risp talade om en maskin, så kändes det. Efter onsdagskvällen kan man ställa sig undrande om det räcker med minsta möjliga gruskorn för att sätta stopp, vilket gruskorn som helst, kanske ett från Hisingen.
För maskinen som hackat efter Malmömatchen hade börjat rulla igen. Hyfsat spel mot Djurgården, riktigt bra spel mot Sundsvall med tanke på att det var just mot Sundsvall. Och så sprang Fredrik Risp bort mot kurvan i första halvlek, som han så många gånger gjort under sin sista tid i klubben för den här gången, med ledargestaltens ansikte och med händerna mot himlen, anförande. 1-0 och den hypade Hisingsklubben hade inget att sätta emot första halvlek. Stefan Selakovic spelade längst fram och breddade själv både till höger och vänster, vilka ytor han skar upp i Häckenbacklinjen. Oscar Wendt växer in i ytterbacksrollen, framförallt offensivt och jag var hur lugn som helst på läktaren, precis som det ska vara mot Häcken kunde man tycka.
Om den andra halvleken kan man skriva om Stig Töfting och Dulee Johnson som sprang sönder Blåvitts mittfält. Om Jonas Henriksson som skarvade ner till dessa herrar med yttersidan så som Ronaldinho började och som sedan resten av fotbollsvärlden tagit med sig bara för att det ser så förbannat snyggt och tekniskt ut. Sånt som får Nordahl med vänner att prata om skillnaden mellan gårdagens fotboll och den som spelas idag. Man kan helt enkelt skriva om ett Häcken som presterar. Men egentligen tog Töfting och Johnson bara ett par kvicka steg upp i banan och plötsligt var det fritt spelrum framför Risp och Svensson när Mild och Johansson inte tittade upp, hängde med. Egentligen släppte Bengt Andersson först ett billigt mål när han la sig ner istället för att fullfölja för att sedan själv vara med tillsammans med resten av försvaret och titta på boll mot stolpe.
Vändning, avgörande moment i matchen kan tyckas så klart. Men det spelar inte så stor roll. Det som är klent är att spelarna i IFK Göteborg viker ner sig, och låter Häcken lyfta. Efter Häckens kvittering slutar man spela fotboll, slutar springa fotboll. I den första halvleken vågar man ta löpningarna, man vågar slå bollen dit. 1-1 och spelarna vågar inte annat än att tjonga upp bollen på en mötande, men trots det osynlig, Mourad. Spelarna tror inte på sin förmåga, glömmer spelet i den första halvleken, spelet i Royal League och bajsar på sig för att Häcken gör ett mål, Häcken!
Det kan inte handla om annat än självförtroende, ett lag som tar hem den allsvenska titeln i höst viker inte ner sig på det sättet, ett sådant lag maler ner Häcken, oavsett hur piggt nykomlingen sprattlat inledningsvis.
3-1 till Häcken och ett skott i stolpen, till höger om Bengt Andersson. Jag börjar undra om ens ett guld skulle få spelarna att våga spela ut även om ett mål trillar in bakom dem.
Djurgården visade prov på all motsats häromdagen mot Helsingborg. Och egentligen är det bara min erfarenhet av fotbollen där det kan se helt annorlunda ut för två fotbollslag en vecka senare som gör mig någotsånär hoppfull. Och när väl Blåvitt är där hoppas jag att man vågar ta vara på det, vågar rida på den vågen och inte bara snackar om maskiner och självförtroende, utan också visar det på planen.
Bruce Springsteen avslutade med att sjunga, uppmanande om att drömma. IFK Göteborg har ingenting att förlora, laget är inte på väg ut ur allsvenskan. Det allsvenska guldet tas enbart om man vågar tro på det. Så dröm, och spela som om ni inte kan förlora det. Spela inte som mot Häcken igen, utan att tro på er kapacitet.
Tack för allt Fredrik Risp och glad midsommar på er alla.