Krönika: Ett ultimatum från en bitter man
"Fritt fram för åsikter till höger och vänster. Alla ska tycka och tänka. Det är konspirationsteorier, munkavle, pajkastning och hönor av små fjädrar. Själv känner jag mig ganska splittrad. Jag vet inte om jag är så sugen på att släppa in någon big shot som gjort sig rik på ett spelbolag som Djurgårdens ordförande..."
Att det har varit ett omtumlande år för ur-Djurgårdaren Bosse Lundquist och hans vapendragare Tommy Jacobson är ingen hemlighet. Först kom bakslaget med hockeysamarbetet i våras, där en ilsken Tommy Jacobson kläckte ur sig att "nu lämnar jag Djurgården ishockey" när hockeystyrelsen valde att släppa in Hammarbyaren Philip Anschutz som finansiär. Då lät det såhär:
"Nu får det vara slut med filttofflor och hänsyn ett tag. Nu är det Djurgården Fotbolls framtid det gäller. Full fart framåt."
I en lång intervju i Sportbladet inför säsongen förklarade även Bosse Lundquist att han, trots sin ålder, såg sig ha många år kvar inom fotbollen och inte minst arbetet med Djurgården. Det går alltså tveklöst att fastslå att Bosses avhopp är en följd av den kritik och ett flertal incidenter under säsongen som har fått honom att helt enkelt tappa lusten, för det är precis vad han har gjort.
Innan man kastar ur sig ett och annat om "Lunkan" kan man också betänka hur det hade varit att följa Djurgården i Superettan fortfarande. I ilska och besvikelse över Bosses agerande är det lätt att förbise det jobb han har lagt ner för att bygga upp organisationen, stärka ekonomin, ragga sponsorer - kort och enkelt - få upp företaget Djurgården på fötter och göra det till ett av Sveriges starkare. Att Bosse är en utmärkt ekonom och att han ligger bakom Djurgårdens fantastiska utveckling på både det sportsliga och ekonomiska planet det sensate decenniet råder ingen tvivel kring. Det är fakta och där är vi skyldiga honom en stor tacksamhet. Men är Bosse Lundquist, 66 år, rätt man att leda Djurgården i tio år framöver med nya arenaprojekt och krav från supportrar?
För att återkoppla till tidigare resonemang; i uttalandena där Bosse "ställer sin plats till förfogande" och menar att "misstroende har riktats mot oss" låter det som en mycket bitter man. Han känner sig överkörd av supportrarna, anser att han borde bemötas med en större respekt med tanke på vad han gjort för Djurgården, tror jag. Kanske känner han att han inte orkar att brottas med de nya läktarproblemen när de också kommer drabba Djurgården. Kanske ser han bara ett svart hål för svensk fotboll de närmsta tio åren?
Hursomhelst gör han sig beredd att avgå, han ställer ett ultimatum - nu är det upp till supportrarna själva om ni vill ha kvar mig, samtidigt som han med bitter eftersmak pekar ut en trio som i media framställs som "kuppmakare". Ramaskri. Men Bosses sista utväg. Nu får han invänta domen. Jag tror att han har förhoppningar om att leda Djurgården även nästa år.
Givetvis är det fritt fram för åsikter till höger och vänster nu. Alla ska tycka och tänka. Det är konspirationsteorier, munkavle, pajkastning och hönor av små fjädrar. Själv känner jag mig ganska splittrad. Mitt förtroende för Bosse, med vissa undantag denna säsong, har varit väldigt stort. En rutinerad man, med högt anseende och många kontakter inom näringslivet, taktiskt slipad och en riktig djurgårdare. Vilka alternativ finns? Jag vet inte om jag är så sugen på att släppa in någon big shot som gjort sig rik på ett spelbolag som Djurgårdens ordförande...
