Långt bort från en allsvensk guldstrid...
Nu är vi inne i slutfasen av allsvenskans guldstrid. Det var ändå inte så längesen vi möte Gunnilse, Brage och Cafe Opera. Man kanske ska ha det i åtanke när man idag sätter sig på Fredriksskans och njuter av allsvensk fotboll. För det är nu det är roligt att se tillbaka på det som varit...
Åker förbi Hässleholm och tänker tillbaka på div 2 matcherna -98 på Österås. Mitt ute i skogen bland högljudda bönder som hellre punkterar låret på sina motståndare än får till en perfekt vrist utanför straffområdet och som spelar med lagkaptensbindeln på högerarmen. Långt bort från allsvenskan, långt bort från alla nybyggda arenor, men framförallt långt bort från en allsvensk guldstrid.
Åker vidare och har Kristianstad på höger sida. Här vankades det cup match -99 där FF tog sig vidare efter förlängning, tack vare Linkans avgörande, om jag minns rätt. Dagen efter åker jag till Norrköping och kör förbi Åtvidaberg och får fram bilder i huvudet efter 0-0 matchen som innebar avancemang -98. Jensa Nilsson pratar i telefon, Rydström, med en mittbena som tar mig tillbaka till pojkbandens storhetstid, står och blir intervjuad. Alla knattar från pojklagen står och tigger matchtröjor från hjältarna på innerplan och Fredriksskans kokar för en gångs skull. Minnena ger fortfarande rysningar och kommer väl göra en lång tid framöver...
Tänker tillbaks på matcherna mot Sylvia och tänker på...just precis...Jocke Lantz 3-2 mål mot Sylvia i slutet på Bollspelaren i Norrköping. Detta var tiden då tv-bevakningen var katastrofal och radion likaså, text tv var dominerande. Känslan av att målen blinkar fram var nåt utöver det vanliga eftersom det var så oerhört nervöst att inte veta vad som pågick. Det var en plåga som inte går att beskriva för folk som inte vet vad jag pratar om. Huvudvärk, ilska och frustration är bara några av sakerna man får dras med. Men den här dagen var det värt allt det här, plus lite till...
Det var den 22a oktober och den näst sista omgången i Superettan.. Ovetandes om vilken matchminut man är i sitter man och kollar på klockan och drar slutatsen att det bör blåsas av inom kort. Matchen ska vara slut när som helst och besvikelsen hemma i tv-soffan är total. Samtliga är uppgivna och en kärlek man nästan precis fattat tycke för håller på att gå i graven. Plötsligt börjar man att måla upp bilder av resorna man har framför sig som nu helt plötsligt skulle innebära tråkigare bortamatcher än både Brage och Umeå. Men så plötsligt...
En 3a blinkar fram och man börjar gnugga sig i ögonen i en hastighet som jag inte trodde var möjlig. 3an blinkar i en vit färg, men den är så stark och brutal att den lyser upp hela tv-rummet och konkurrerar ut den annars rätt trista gråa färgen vi har på väggarna. Den vita, trista och tråkiga färgen fick en helt ny innebörd. Inom nån sekund byttes den vita färgen ut mot blå som innebar slut på Bollspelaren i Norrköping. Kalmar FF var klart för nytt spel i superettan och marschen mot allsvenskan skulle ta sin början...
Det är dem här gamla minnena som är roligt tänka tillbaka på när det vankas guldstrid. Rydström i en tröja storlek XL, samtliga spelare i svarta fotbollsskor och på bänken sitter dem flesta i svarta dystra träningsoveraller med ett vitt FF emblem. En skymt av en spelare med vita skor innebar direkt en förknippning med Paulo Di Canio eller Benito Carbone på alla sätt och vis.
Det är roligt att se tillbaka på allt det här. Inte roligt för att jag gillar att möta Älmhult, inte roligt för att jag gillar att åka till skogen och titta på div.2 fotboll. Utan roligt för att det är just historia vi pratar om, historia som är långt borta idag när vi är inne i slutfasen av allsvenskans guldstrid. Något som man inte trodde var möjligt för 10 år sen. I år är vi där mot alla odds, i år är vi med och slåss om det och i år är det dags att fullfölja drömmen som länge såg ut att bara vara just en dröm...
På söndag ses vi i Stockholm, ännu en match på vägen mot guldet!
Kom igen nu Kalmar, nu tar vi hem det här och bygger vidare på historien om Kalmar FF...
