Presentation nr 14
om Maj-Britt och Gunnar Karlsson.
Det är ett litet brunt hus, byggt i Örjans valls ursprungliga stil från åren efter förra sekelskiftet. I huset, som många säkert inte lagt märke till, har makarna Maj-Britt och Gunnar Karlsson bott i 34 år. Ett boende som innebär gratis inträde till fotbollsmatcher men också tusentals människor som invaderar ”trädgården” när det är hemmamatch.
I morgon är det åter allsvensk premiär. Bollklubben tar emot gästande Gefle IF klockan 15 och makarna Karlsson får som så många år tidigare se publiken strömma till.
– Det ska blir jätteroligt att säsongen drar i gång igen, säger Gunnar Karlsson.
Han var under många år förman för personalen på sju, åtta anställda som skötte om idrottsanläggningarna och fotbollsplanerna i västra delarna av Halmstad. 1974 fick makarna erbjudande om att flytta in i den gemytliga vaktmästarbostaden intill tennisbanan på Örjans vall.
– Vi var tveksamma först om att bo så nära min arbetsplats. Men sedan bestämde vi oss för att ta bostaden på prov, säger Gunnar Karlsson, när vi träffar dem några dagar före premiären.
– Det beslutet har vi har aldrig genom åren ångrat ett dugg, inflikar Maj-Britt Karlsson.
När vi träffar de båda och sitter och pratar i deras kök med utsikt mot läktaren blir det många glada skratt åt olika minnen och historier.
– Vi har alltid så roligt tillsammans, säger Maj-Britt och kramar om Gunnar.
Makarna kan ståta med att vara de enda privatpersoner som har adress Laxövägen i Halmstad. Det är den lilla vägen som löper längs med Nissan bort till Örjans valls baksida där spelarentrén, entrén till Bolklubbens kansli och trapporna till sittplatsläktaren finns.
Längs Laxövägen leds sedan ett antal år tillbaka bortasupportrarna ner för att inte stöta på hemmasupportrar. Och då kan det ibland gå lite hett till.
– Men innan man började skilja på supportrarna och kolla medhavda drycker hände det ofta att vi fick överförfriskade besökare som kånkade på ölbackar emellan sig.
Det var inte bara Gunnar som jobbade på Örjans vall. Maj-Britt jobbade i närmare 15 år med att städa omklädningsrum och andra utrymmen. Makarna gick i pension i slutet av 1980-talet.
– Men jag tror det är många som känner Gunnar som ”Gunnar på Örjan”, säger Maj-Britt lite stolt.
Men hur var det att ha tusentals människor springande utanför dörren på helgerna när det var hemmamatch?
– Vi har bara haft roligt hela tiden, det har gett så många kontakter. Vi brukade bjuda släktingar och vänner på kaffe i matchpauserna nere hos oss. Det gör vi fortfarande men nu är det bara min systerson och hans son som kommer. Systersonen brukar inte missa några matcher, berättar Maj-Britt.
– Men vanliga dagar är det så lugnt och vackert här.
Gunnar har varit aktiv i en rad sporter förutom fotboll och handboll där han spelade i bland annat Bollklubben och Centern respektive Handbollspojkarna.
Örjans valls numera enda tennisbana, tidigare fanns flera, har han precis utanför köksfönstret. Så det var lätt att gå ut och slå några slag även om det inte blev så ofta. Jobbet tog mycket tid.
– På den tiden fick man vara lite av allt-i-allo. Dessutom hade vi de andra planerna och anläggningarna på Väster att sköta om, säger Gunnar, som har varit med om många matcher för de båda lagen på deras och hans egen hemma-plan genom åren.
– Det har varit gånger när vi fått gå med rakor över planen för att fösa bort allt vatten, men för det allra mesta gick det bra, säger han.
Under sin aktiva tid var det inte alltid så lätt att se matcherna eftersom han ofta arbetade.
– Men när jag kunde för jobbet så gjorde jag det. Nuförtiden brukar jag gå runt läktaren och bort till handikappläktaren. Där ser man bra och det är ju nära dit, säger han med glimten i ögat.
Det var inte alltid det var så lugnt efter matcherna.
– Ibland hände det att åskådare dröjde sig kvar och festade – och blev inlåsta. Det hände faktiskt att folk kom och ropade utanför vårt fönster för att bli utsläppta. En gång hittade vi en man som låg och sov med en flaska på magen, minns Gunnar.
Roligaste matchen, undrar vi.
– Det är så många, jag minns inte så bra. Men den gången när HBK tvålade till IFK Göteborg rejält är bland de roligaste matchminnena.
Göteborg har åkt på storstryk i Halmstad två gånger på senare år. 6-0 i hemmafavör blev det i augusti 1997 och 4-0 sensommaren 1999.
Makarna träffades som mycket unga, båda var i 17-årsåldern. Sedan dess har de hållit ihop, mycket tack vare att de ständigt haft så skoj tillsammans.
– Vi brukade cykla ut och tälta på somrarna och det blev många besök på dansbanorna. Då, på 1940-talet, gick det att dansa på många mindre dansbanor, berättar Gunnar.
– Tänk att cykla hem till tältplatsen en varm sommarnatt då månen sken. Det var tider det.
På väggarna i stugan hänger olika minnesmärken, plaketter och annat som de fått av olika lag, svenska som utländska, som gästat Örjans vall. Gunnar har också olika pokaler från olika tävlingar i bland annat boule.
Men nu till den svåra frågan, vilket lag håller Gunnar Karlsson på – HBK eller Halmia, som båda har Örjans vall som hemmaplan?
– Det har alltid varit HBK eftersom jag själv spelat i laget. Men å andra sidan har jag också alltid tyckt att det är något visst med Halmia, säger diplomaten Gunnar Karlsson.
Kopierat från Hallandsposten 29/3 2008, text:Anders Aili.
