Presentation nr 15
om Nathalie Nilsson.
Expertisen spår att hon snart spelar i allsvenskan.
Men det blir minst ett år till i Halmia för Nathalie Nilsson, 19 – och kanske serieseger?
– Det vet jag inte. Man får ta en match i taget, säger hon.
En rundringning bland konkurrenterna visar dock att Halmia har respekt med sig. Redan i höstas tampades Halmstadlaget med Norvalla om seriesegern ända in i sista omgången –och truppen verkar vara ännu starkare nu.
– Det ser bra ut. Vi har fått en del nyförvärv underifrån och även från andra klubbar, hungriga tjejer som verkligen vill, och en ny tränare, säger Nathalie Nilsson.
För ett år sedan var hon själv ny i Halmia och agerade statist när HP tog bilder till ett förhandsreportage om Tina Florå, backveteranen som för övrigt även är Nathalies fotbollslärare på Asperos idrottsgymnasium.
I dag är läget annorlunda. Nathalie har tagit en ordinarie plats på innermittfältet och utnämnts till vice lagkapten. Tina, däremot, är inte längre given i startelvan utan började på bänken i genrepet mot Gislaved (seger 6–0).
Nathalies debutår i fjol var nyttigt.
– Jag tyckte att det var svårt med tanke på tempot, men sedan kom man in i det. Det är roligare när man får spela med duktiga tjejer, man känner att man lär sig något hela tiden och utvecklas. Det var lite tungt under säsongen och kändes som att man stod stilla lite, men nu när jag tänker efter så har man ändå kommit framåt.
Är det något speciellt du har utvecklat?
– Ja, min blick över spelet, speluppfattningen. Året innan jag gick till Halmia var jag knäskadad (korsband och menisk) och kunde inte spela en enda match, därför tog det ett tag innan man kom tillbaka till det här tänkandet.
Nathalie, som är uppvuxen i Hishult, är från en fotbollsfamilj. Storebror Robert, 22, spelar i Laholm i division två, men har tidigare varit i Halmstads BK.
Lillasyster tros också hamna i en storklubb vad det lider. Själv säger hon:
– Jag hade inte valt att spela fotboll på skoltid om jag inte velat något med fotbollen. Det är fotbollen jag vill lyckas med. Men sedan tar jag det i min egen takt eftersom jag haft skador.
– 2004 var jag med på två landslagsläger med F89:orna. Sedan har jag inte haft någon kontakt med dem alls. Det är lite målet med, att hitta tillbaka där.
Kopierat från Hallandsposten 18/4 2008, text:Carl Fredrik Johansson och bild:Lina Salomonsson.
