Gästkrönika: Från det varma till det kalla?
Hans Hasselbladh, Sundsvallssupporter och kanske mer känd som GIF:aren på Vintertullen, har skrivit en gästkrönika om styrelseförändringar som skett på kort tid, och frågar sig vilken slags styrelse vi supportrar egentligen vill ha.
På många av Svenska Fans forum diskuteras regelbundet klubbledningarnas ansvar för de sportsliga resultaten. På Himmelriket har en slags ”debatt om debatten” uppstått. Hur bör egentligen kritiken ske och när är den relevant? Det aktualiserar mer generella frågor om de förändrade förutsättningarna för elitklubbarna. Svensk elitfotboll var tills helt nyligen i huvudsak ideellt driven. Under 1990-talet gick allt fler klubbar över till ha heltidsanställda spelare. Men ledningarna förblev som tidigare; en eller två tränare, små kanslier med låg grad av specialisering och klubbdirektören var en mångsysslare. Styrelserna var solitt lokala förmågor, män (endast) med bakgrund i klubbarna eller i det lokala näringslivet, ofta i relativt små företag.
De senaste åren har även klubbledningarna förändrats. Med ökande omsättning har de stora klubbarna anställt större tränarstaber, ökat kansliernas storlek och inrättat specialiserade tjänster för sport, ekonomi, marknad och information under ledning av en klubbdirektör eller VD. Styrelserna har fått en bredare och mer kompetent besättning.
Det paradoxala är att de klubbar som tydligast gått i bräschen för den utvecklingen – AIK, DIF, MFF och i viss mån Helsingborg och IFK Göteborg – trots detta inte har gjort ett ryck och märkbart lämnat de mindre landsortsklubbarna efter sig. AIK och MFF har förmodligen presterat sämst i allsvenskan räknat i poäng/placering per omsatt krona. Ökad omsättning har snarare åtföljts av sämre prestationer. Det leder oundvikligen till frågor om hur väl de tillgängliga resurserna förvaltas.
Dåliga prestationer leder alltid krav på förändringar i klubbars ledning, så var det även på den gamla goda tiden. Men i den gamla ordningen, som fortfarande råder i de mindre klubbarna i allsvenskan, var sådana krav inte särskilt rationella. Kraven på nya krafter var ofta inte realistiska om de riktades mot styrelser och anställd ledning. Så länge fotbollen var en ”Mickey Mouse business” fick klubbarna nöja sig med de glada idealister som ville ställa upp i styrelsen. Att bli klubbdirektör 1995 var inte en karriärpost för en ung man med idrottsbakgrund som ville framåt. Snarare något för den som var litet för ambitiös för att jobba på det lokala hemelektronikvaruhuset men inte gångbar på ledningsbefattningar i andra verksamheter. Att mot den bakgrunden, som fortfarande är giltig i många mindre klubbar, skrika ”Avgå!” är inte särskilt välgrundat.
I de stora klubbarna är situationen nu annorlunda. Man har resurser, och ibland en uttalad vilja, att anställa större tränarstaber, fler specialiserade tjänstemän med kvalificerad bakgrund och att fylla styrelsen med krafter av ett helt annat slag än tidigare. Då uppstår också helt andra förutsättningar för att värdera ledningen mot de resultat som uppnås. I det avseendet befinner sig de stora svenska klubbarna i en brytningstid. Hur höga ska kraven ska vara i förhållande till resurserna? Hur långt ska tidsperspektivet vara? Hur saklöst ska styrelser och anställd ledning utvärderas? Är de valda eller anställda för att göra ett jobb, ”en del av ´klubben” eller till och med hjältar som inte kan röras? I klartext: ska professionaliseringen av klubbarnas ledning göra styrelser och klubbdirektörer lika reellt utbytbara som tränare alltid varit?
Det är svårt att förvandla kompisband och djupa lojaliteter till rena representant- och anställningsrelationer. I vissa fall kanske man inte anser att det är önskvärt. Men det kan också vara svårt att inse att man faktiskt har alternativ som man inte hade tidigare. Personer som av utomstående ses som ett med klubben och som inom klubben är inbäddade i djupa lojalitetsband värderas inte neutralt i förhållande till andra alternativ. Vill de svenska klubbarna bli verksamheter där styrelser och ledning värderas strikt i förhållande till prestationer? Om man blir det, kommer deras identitet att förändras. Vi supportrar kommer mer att se dem som ”leverantörer av prestationer”. Internt kommer klubbarna att förvandlas från varma gemenskaper till svala arbetsplatser. Frågan är vad klubbarna och vi supportrar egentligen vill?
