Bajen, bärs och tunga tankar
Senaste tidens turbulens runt Hammarby fick en annan att ta sig en funderare om vad det är som gör att man fortfarande, dag ut och dag in tills man dör - älskar den här klubben villkorslöst.
En vecka eller så efter lektionen vi fick i Helsingborg och dagen innan vi ska ta oss an serieledande och till synes omöjliga Kalmar, så känns fortsättningen på Hammarby säsong minst sagt oviss. Petter Andersson bytte grönvitt mot vittgrönt för vad som verkade vara en spottstyver men det finns säkert någon, för Hammarby, lukrativ klausul i avtalet. T ex om han startar X antal matcher, säljs till en större klubb eller kanske blir framröstad till holländska ligans snyggaste spelare? Att Lollo saknades i Helsingborg var skrämmande tydligt och då undrar man ju vem ska fylla deras skor när även herr Chanko kanske beger sig någonstans.
Mycket undrar man över, ännu mer grämer man sig över. Varför blir det alltid så här med Bajen?
Bortsett från 2001 så når vi liksom aldrig hela vägen. Antingen är det kollektiva kollapser på bortaplan (0-6 mot Malmö 2003 eller nu senast mot HeIF), poängavdrag (tack vare IQ fiskmås-killar i Burburry-keps och vita sneakers som vill verka häftiga mot DIF, hemma 2006) skador eller spelarförluster i sämsta tänkbara läge (Rami Shaaban, som ett exempel). Det ska bli spänning av det masochistiska slaget att se hur Hammarby reder ut förlusten av Petter (och kanske Lollo efter säsongen). Anders Frisks roll i Hammarbys tabellplacering 1998 orkar jag inte ens nämna.
Som jag skrev efter derbyt; Hammarby är inget man håller på - det är något man ÄR. Jag går inte till Söderstadion för att se två videojuggar slå en felpassning på fem meter, se Christer Fursth bli trött efter fem minuter eller se Sulan göra hattrick - jag går för gemenskapen och stämningen som alltid finns förknippat med Bajen. Jag och mina polare Sluski och Lennart, som alltid går på matcherna ihop, kommer att fortsätta gå tills vi inte ens kan gå längre. Då suckar vi och jublar vi, utan tänder och med varsin rullator istället.
En av de bästa dagarna i mitt liv inföll en kylslagen söndag i oktober 2001. Trots att det var kallt ute så har jag aldrig upplevt en varmare dag någonsin. Jag och mina polare firade guldet - efter att ha suttit och bitit på naglarna och hinkat bärs som vettvillingar framför text-tv - på Högbergs. Vi satt med två snubbar som tillsammans utgjorde ett rätt omaka par då den ena såg ut som en nazist-skinnskalle och den andre hette typ Dragan Drulovic och kunde ha varit hitman i jugge-maffian. Men det var inget man reflekterade över för den kvällen var vi alla bröder. Söderbröder och Hammarbyare. Det jag minns innan alkoholen förblindade mina ögon och förpassade mig in i dimman var att vi sprang ut på Medis och bara skuttade runt och ...kramade folk. Det som kännetecknar Hammarbys själ var just där och då.
Jetsettare kramades med tok-alkisar som kramades med Söderbohemer som kramades med förortspack som mig. Det var så naturligt att alla skulle strömma till Medis, som den självklara mötesplatsen mitt i Söder.
Spelare som Eskil, Hella, Petúr (...lekúr) och underbara Sulan symboliserar Hammarbys styrka. Att, trots uteblivna titlar, så har klubben en mystik och hjärta som är svårt att finna någon annanstans vilket får spelare att stanna/återvända. Spelare som kanske inte alltid är de bästa men som ändå älskas av publiken. Rätta mig om jag har fel men varken AIK eller DIF har en sån uppsjö av spelare som man vet - inte tror - aldrig skulle spela i något annat lag. Stefan Rehn i är ju lika mycket Djurgårdare som Göteborgare. Gary Sundgren och Daniel Tjernström är...ja visst, de är Gnagare och tacka fan för det. AIK-fostrade Izhikaki valde ju Borås istället för Solna när han vände hem. Nebo rökte ju cigg på Kaknäs innan han bytte askkopp till Karlberg och AIK. De tre mest tongivande DIF-spelarna under guldåren (Elmander, Källström, Isaksson) är ju knappast från Stockholm och Andreas Johansson blev ju ratad i Gnaget. När det gäller Bajen så kan ju alla historien om Runström och "hellre sitter jag i frysboxen i Fiorentina än spelar för Djurgården".
Och hur många tror att Kennedy, Petter eller Stoor skulle avsluta sin karriär i en annan allsvensk klubb än Bajen?
Mina DIF- och AIK-polare brukar ibland dra tråkiga skämt om "förlorarklubben" Bajen som "inte kan vinna" och jag lackar huden varje gång, trots att de är mina vänner. Mest för att jag är så mån om att få bort den där förbannade stämpeln så jag kan inte ta det, ens om det är ett skämt. Hammarby idag är ju väldigt mycket mer organiserat och uppstyrt än för till exempel tio-tolv år sedan, men det är ändå något som fattas för att etablera sig som en stabil toppklubb. Svårt att säga exakt vad det är. Dock så går det ändå i rätt riktning. Från att värva dussinlirare som aldrig tar en plats i startelvan så har det gått till riktigt bra och imponerande värvningar under senare delen av 2000-talet. Paulihno blev jag överlycklig för och Shaaban likaså. Chanko har ju inte gjort ett fel sen han anslöt till klubben. HTFF är ju, om ngt, värt att nämna också. Jag blir så glad och ta-mig-fan-stolt när Hammarby startar en match med 5-6 spelare från talanglaget. Djurgården har ju inte ens så många spelare från Stockholm och AIK ska vara glada om de ens startar med 5-6 spelare från Sverige.
Jag har alltid förespråkat att en klubb ska ha lokal förankring, genom spelare från ungdomslagen och området man kommer ifrån, i kombination med utifrån värvade spelare. Så att, som i Björn Runström eller Fredrik Stoors fall, killar från området drömmer om en chans i startelvan och kan känna igen sig i klubben. Arsenal som exempel, med typ två engelsmän i hela truppen och resten fransmän, lär ju knappast attrahera så vidare många killar från trakten.
Tomten sa en gång att en Bajen-halsduk är den bästa livsförsäkringen du kan ha när du går runt på Södermalm och jag instämmer till fullo. Det finns en obeskrivligt skön känsla med området och Bajen känns ständigt närvarande.
Hammarby är allt ifrån A-lagarna som hänger på Läckerbiten till kändisminglande rapparen Petter och skönsjungande Stephen Simmons. Hammarby är Söder. Hammarby är gemenskap. Hammarby är kärlek. Vi är Hammarby.
För Evigt Trogen
