Krönika: Inför derbyt, tankar från en nybliven exilare
"För ovanlighetens skull skulle det vara befriande om den äkta fotbollsmentaliteten kunde segra på onsdag, kanske är det en utopi, men man kan alltid drömma. Något som i alla fall står klart är att DIF inte behöver ett till skandalderby. Stockholmsklubbarna behöver inte ett till skandalderby. Allsvenskan behöver inte ett till skandalderby."
Undertecknad går i väntans tider, precis som de flesta Djurgårdare, en nervös väntan, en ångestfylld väntan, väntan på derbyt - årets sista match. Derbyångesten byggs långsamt upp, steg, för steg – samma gamla visa varje gång. Men för egen del är inte allt som vanligt för en gångs skull, istället för att döda de sista dagarna innan ett derby på väl utvalda caféer i Stockholm går jag nu i väntans tider på Kalmars kullerstensbelagda gator. Som nybliven exilare och journalistikstudent är detta en vardag som jag måste vänja mig vid, en vardag utan blårandiga inslag.
Den bristfälliga närheten till DIF skapar ett tomrum i mig som är omöjligt att fylla.
Trots att jag nu, och för tre år framåt, befinner mig en bit ifrån huvudstaden kommer jag aldrig att ha något problem med att identifiera mig med DIF och allt som skölden står för. Det är en brinnande passion som aldrig slocknar, ett engagemang som aldrig vacklar. Trots all skit som har hänt runt om och i vår klubb i år står vi starka, vi har alltid en trygghet och en identifiering att luta oss tillbaka på. Vi är DIF. Det kan inte ens en bitter Lunkan, DIF-säk eller någon annan ändra på. Derbyt är supportrarnas och spelarnas match, ingen annans.
DIF finns ständigt i våra själar.
Kalmar är en stad som genomsyras av värme, på många plan. Det som dock saknas i staden är passion, detta stämmer också väl in på KFF som klubb. Jämförelsevis är DIF raka motsatsen. Där KFF är helylle, är DIF mentalitet. Skölden står för blod, svett och tårar – en ovillkorlig kärlek som inte hittas på många platser runt om i Sverige.
Mentalitet är dock ett uttryck som ofta missbrukas. Allt för ofta försvarar kategori-c supportrar sitt våldsbruk med just ordet mentalitet. Det är helt missvisande. Fotbollsmentalitet är kreativt lagda uttryck som utrycker den kärlek som respektive klubbar förtjänar, där ingår inte våld. Mentalitet, som grundar sig i kärleken till laget, är bland det vackraste som kan beskådas på en fotbollsmatch. Och, ja, däribland ingår pyroteknik. Mentalitet är en överväldigande känsla som inte går att placera i något fack, det bara finns där - och det är så vackert, det är kärlek. Mentalitet förstärker intrycket av fokusering och beslutsamhet hos oss supportrar – en beslutsamhet som även påverkar spelarnas prestationer på plan. För ovanlighetens skull skulle det vara befriande om den äkta fotbollsmentaliteten kunde segra på onsdag, kanske är det en utopi, men man kan alltid drömma. Något som i alla fall står klart är att DIF inte behöver ett till skandalderby. Stockholmsklubbarna behöver inte ett till skandalderby. Allsvenskan behöver inte ett till skandalderby.
Il derby della capitale, della Scandinavia.
Derbyt mot gnaget klassar jag som årets sista match, 2008 års final för blåränderna. En match som kan rädda hela säsongen. En säsong som har varit som en oändlig gråzon för oss supportrar.
Vid en eventuell vinst på onsdag kan man, vid säsongsslutet, ändå bjuda på ett snett leende, trots den undermåliga säsongen. Vid förlust är det järnridå ned, totalt jävla mörker och en lång, lång förträngningsprocess kommer att påbörjas.
Så snälla, DIF: Ge oss något att glädja oss åt, ge oss en seger som kan värma gemene Djurgårdare under vintern och försäsongen. Det förtjänar vi.
