Vångavallen, Trelleborg A-plan, 2016-10-23 17:30

Trelleborg - Varbergs BoIS
0 - 1

Tre sköna poäng på Strömvallen för IFK Göteborg

IFK Göteborg segrade med 0-2 i en händelsefattig och allmänt intetsägande "måste-match". Med nykomlingsspöket bortskrämt vände IFK Göteborg hem till sommaruppehåll som tabelltvåa.

De senaste åren har IFK Göteborg allt som oftast haft svårt att komma till mot nykomlingarna och 2005 har ännu inte varit något undantag: Bägge förlusterna och 2/3 av de insläppta målen har kommit till mot Gefles nyblivna kollegor i det fotbollssvenska finrummet. 4-0 seger senast, bortaplan, häng på tabelltoppen, konstgräs och fortsatt turbulens i och kring spelartruppen talade emot tre poäng i Gävle.

I hettan på konstgräset såg Gefle inledningsvis ut som det mest tända laget medan IFK inte riktigt var på tårna. Gefle påminner lite om årets Kalmar FF - välorganiserade och tajta med bra press över hela planen. Men till skillnad från Kalmar FF heter anfallsstjärnorna Benny och Daniel istället för Dede och Fabio.

Spelmässigt började som sagt Gefle bäst och var i ärlighetens namn det minst dåliga laget rent spelmässigt denna afton. Medan IFK:s luftpastejer oftast resulterade i tappad boll innan sista tredjedelen hade Gefle lite bättre utdelning på sina uppspel där främst Mattias Bjärsmyr hade det ganska tufft mot den reslige Daniel Ytterbom. Luftpastejer var ordet för dagen. För spel på backen behärskade helt enkelt inte Blåvitt. Jag vet inte om Gävle kommun handlat sitt konstgräs i Ullared eller inte, men Strömvallens variant är knappast levererat av samma leverantör som Borås Arenas jämförelsevis fina och snabbspelade variant. I min enfald trodde jag en av fördelarna med konstgräs skulle vara ett jämnt underlag med förutsägbar studs och snabbt spel. Årets blåvitt må inte vara några passningsfantomer, men när t.o.m. Niclas Alexandersson misslyckas gång efter gång med för honom enkla passningar, spelare sparkar hål i luften, bollen tvärstannar vid studs och bollen hoppar som om underlaget vore en synnerligen tjälskadad grusväg i inre Norrland början man på allvar ifrågasätta hur SvFF någonsin kunde godkänna detta underlag.

Man brukar förvisso säga att de yttre förutsättningarna är lika för båda lagen, men när ena gänget trots allt spelar på eländet varenda vecka så vänjer de sig förmodligen lite grann. Ungefär som att man faktiskt kan lära sig uppskatta surströmming även som Västgöte med västkustsallad i ådrorna, bara man utesluts från alternativen.

Hungern efter bra spel fanns trots allt i det Blåvita lägret, men bortsett från små glimtar från Ijeh och Alexandersson såg det riktigt mörkt ut. Gefle hade till och med ett par riktigt fina lägen, främst ett läge efter en spelad halvtimme då René Makondele fick dribbla av både Magnus Johansson och Mattias Bjärsmyr innan han spelade snett inåt bakåt till Johannes Ericsson, som hårt uppvaktad av Niclas Alexandersson placerade lädret strax utanför Bengt Anderssons högra stolpe. Mycket nära 1-0 där.

Fyra minuter senare fick IFK Göteborg sin första riktigt kvalificerade målchans. I ett ganska långt anfall där bollen spelats runt lite på högerkanten slog "Ölme" Johansson ett inåtskruvat inlägg med vänsterfoten mot bortre stolpen. Gefleförsvaret var inte riktigt på alerten då både Stefan Selakovic och Peter Ijeh helt rena efter varsin vältajmad djupledslöpning kunde placera in bollen i målet. Nu var det Ijeh som hann först och således fick göra mål i sin avskedsföreställning. Efter baklängesmålet gick luften ur Gefle och IFK kunde spela upp sig under resten av halvleken även om de stora målchanserna åter uteblev.

Blåvitt brukar sällan göra två riktigt torftiga halvlekar i rad och inledde således den andra tämligen piggt. I den 47:e minuten fick IFK till slut sin första hörna för matchen. Alla lag vet vid det här laget hur farliga Blåvitt är på hörnor och denna skulle inte bli något undantag. Ozcar Wendt slog högerhörnan med (som alltid) härlig kraft, skruv och precision. Kalle Svensson gjorde brukligt och backade ut från mållinjen och fick huvudet på bollen. Nicken räddades med någon identifierbar kroppsdel på mållinjen av en Geflespelare, men Stefan Selakovic var alert på returen och kunde slå in sitt fjärde mål för säsongen. Noterbar statistik: Det var IFK:s elfte mål på hörna denna säsong (av 17 totalt) och att tre av Selakovics fyra mål gått i mål via fot från nära håll i samband med hörna.

Resten av halvleken var händelsefattig. IFK hade ytterligare en bra chans (efter hörna, naturligtvis) då Kalle Svensson fick på ett bra skott i straffområdet efter fin bakhuvudsnick av Sebastian Johansson som ersatt Håkan Mild som klivit av p.g.a. okänd skada. Gefle hade en boll i mål efter att Bengt Andersson lämnat en oförklarlig retur längs med mållinjen efter ett löst närskott, men målskytt Makondele blåstes av p.g.a. offside.

Efter två stopptidsminuter var det över för den här gången. Tre sköna bortapoäng mot en nykomling, på konstgräs med toppkänning var glädjande, om än inte särdeles underhållande.

Roligast i afton var att tränare Erlandsen vågade släppa fram ungdomarna igen. Inte för att det är något självändamål i sig att spela med så unga spelare som möjligt, men när laget avslutar matchen med fem spelare födda 1984 eller senare har man ändå en gnutta hopp om att det finns ett Blåvitt liv efter "Bengan", "Alex", "Tjalle" och "Ölme".

Denna afton var det blott 17-årige (18 år nästa vecka) Andrés Vasques som fick göra Allsvensk debut. Den unge mittfältaren ersatte Samuel Wowoah på vänsterkanten med 20 minuter kvar att spela. Inte för att Andrés hann uträtta så värst mycket, men några gånger anande man hans känsliga vänsterfot och strålande förstatouch. Likaså fick Marcus Berg göra ett kort inhopp på en seg George Mourads bekostnad. Marcus hann inte med så värst mycket han heller, men rörelsen var bra och vid ett specifikt tillfälle lyste hans striker-instinkt igenom. Jag tänker inte på när han bollade bort en Gefleförsvarare med några små lyror, utan på en händelse i den första stopptidsminuten, då han tog emot ett uppspel på bröstet i straffområdet och utan någon som helst tvekan vände om för att klippa till på halvvolley. Nu hann en försvarare emellan denna gång, men i samma situation hade kvällens George Mourad förmodligen tagit emot bollen, dribblat ned mot hörnflaggan för att ha avslutat med en misslyckad dribbling.
Få spelare utmärkte sig speciellt i IFK Göteborg denna afton, men som synes nedan (inte just nu pga teknikstrul) går pluspoängen till "Alex", Kalle Svensson och Ozcar Wendt.

Nej, mycket till underhållning var det inte, vilket delvis får skyllas på konstgräset. Den 20:e är det Gamlas Ullevis sommarfina naturgräsmatta som det skall avgöras på, och med en hungrig Martin Ulander på högerkanten och målsugne Selakovic på topp hoppas jag IFK kan bjuda Göteborgspubliken på den fotbollsunderhållningen den förtjänar!

Erik Lupander2005-07-07 00:58:22

Fler artiklar om IFK Göteborg