Klassiskt möte
Morgonen bjuder på en fiktiv matchrapport från vår historiska läromästare Carlo.
När man ska äta gröt med Norrköping får man ha lång sked.
- Eric Persson
Det var en sådan där dag när sommaren precis gjort entre. Häggen stod i blom och syrenerna knoppades. Varenda skomakare med självaktning höll stängt. Äppelblomningen lovade rika skördar.
Än var det långt till midsommardagens nordiska vemod.
Det här året skulle Melbourne stå som värld för de olympiska sommarspelen.
Svenskarna hade som vanligt dagen innan firat sin blågula högtidsdag en dag som också såg nationens mest berömda idrottsman födas. Han döptes till Björn, med efternamnet Borg.
Det var den sjunde dagen i den blonda månaden juni, år 1956.
Det skulle spelas fotboll i Norrköping. Det var som vanligt folkvandring till segerbortskämda, anrika Idrottsparken i staden där ännu textilindustrin blomstrade.
Huvudkonkurrenten kom på besök igen, sommarsolen visste om det, den ville vara med och sprida sin välförtjänta glans över de båda lagen.
Det var en av dessa dagar i livet som man vill minnas redan när den pågår.
32234 personer hade löst inträde. Ett publikrekord för klubben som aldrig kommer att slås.
Att motståndarna var Malmö FF är en självklarhet. De båda klubbarna hade under mer än ett decennium totalt dominerat den svenska klubbfotbollen.
IFK kom till matchen med sex mästerskap i bagaget. MFF med sina fem titlar.
Att det var en seriefinal behöver inte nämnas. Så var det alltid mellan klubbarna då.
Det var trångt på läktarna, gubbarna kunde endast med möda fiska upp sina stärkande drycker ur fickorna, det sorlades, det packades mot mitten, men inte en enda liten ynklig huligan kunde synas. Ingen skulle någonsin komma på tanken att slå på en supporter för dennes självklara rätt att hålla på en motståndarklubb. Vi kunde stå tillsammans utan kravallstaket mellan oss. Det gnabbades, javisst, men oftast med många glimtar i ögonen.
Matchen blev som alltid ett välspelat tungviktsmöte värdigt publiksiffran.
Jag var 16 år och kände mig som om jag kunde hoppa över små hus och springa i evigheter.
Hur det gick? Ja det vet varenda sann supporter till IFK Norrköping .
***
Det är en sådan där dag då hösten obarmhärtigt förebådar vintern.
En tendens till trötthet spåras i trädens ännu gröna blad.
Grannen tog in sina utemöbler i fredags. Själv letade jag som vanligt efter de alltid på hösten försvunna handskarna i husets alla skåp. Jag visste såväl var jag lade dom i våras.
Tyckte att min granne hade svårt att lyfta sina utemöbler. Han har sett alltmer böjd och grå ut denna sommar . Han håller på, ja just det, IFK Norrköping. Förmodligen har han gjort motsvarande observation från sin sida av den tomtavgränsande häcken.
Visst har vi tungt lutade över gräsklipparen pratat fotboll denna sommar. Visst har vi tröstat varandra i den fotbollsnutid vi tvingas att genomleva..
Men alltid hamnar vi i det förflutna. ”Bajdoff”,”Putte” Källgren och ”Julle" säger han.. Thillberg, Prawitz Öberg och ”Kajan” kontrar jag med. Vi nickar, vi ler. Vi rätar på ryggarna . Vi räknar upp de oförglömliga spelarna som har trängts i våra klubbar och kan lugnt stänga ögonen från dagens verklighet. Men tro inte vi tyckte det var bättre förr.
Han undrar över de märkliga värvningarna MFF har gjort i år. Över viljelösheten och ängsligheten bland spelare med hög potential. Precis som hela klubben väntar på att den efterlängtade nya arenan skall bli en undergörande problemlösare. Är det så enkelt att Messias bor i ett nybygge endast ett hundratal meter från den nuvarande trötta himmaborgen? Men snart kommer Anders Andersson och tar tag i försvarsspelet menar jag. Då får laget trygghet som ger resultat. Labinot kan briljera och Toivonen spela ut. Jag tröstar honom med att IFK ändå visat tåga genom att prestera fantastiska upphämtningar i matcher som borde vara förlorade. De finns trots allt kvaliteter att ta fram..
Så kan vi hålla på som goda grannar.. Allt medan dagarna blir mörkare, liksom hoppet för att våra hjärtelag skall avsluta säsongen på ett sätt som gör att vintern går att genomleva..
Sommarens OS gick i det väldiga Kina lite tidigare det här året.
En av de finaste musikanterna i landet ville inte vara med oss längre. Han hette Arne med efternamnet Domnerus och var sänd till världen för att spela sax och klarinett som få andra., trots att han höll på Hammarby.
Vi befinner oss i september. Det är tisdag, dag tjugotre i månaden. Året har ännu inte försvunnit in i historiens torra, dammiga fakta- arkiv. Det är fortfarande 2008.
Äpplena faller tungt och för tidigt till marken. Fågelbitna och maskätna.
Det skall åter spelas match i östgötametropolen.
Äntligen efter allt för många år är det dags för möte mellan giganterna IFK Norrköping och Malmö FF på Idrottsparken. Det har gått en tid sedan den efterlängtade gamla huvudantagonisten spelade i högsta serien. Det har gått hela 52 år sedan matchen med publikrekordsskimret ägde rum. På vägen hit har bägge klubbarna samlat på sig massor av nya titlar. Än en gång skall Idrottsparken fyllas för en toppmatch mellan klubbarna…eller?
Varför blåser det så kallt?
Det står en skranglig buss parkerad utanför spelaringången. På framrutan kan den läskunniga se det förhatliga ordet ”Superettan” klart och alltför tydligt. En buss som redan nu borde vara abbonerad av Ljungskile , Sundsvall och Gefle IF, med TFF ivrigt väntande på en restresa.
Undrar varför den står parkerad just här. Den har stått här rätt länge nu. Här utanför en arena där så många guldfester firats.
MFF-spelarna vänder bussen ryggen och går snabbt förbi. Alltför snabbt kan någon tycka..
Som om den inte fanns. . Som om den vore ett ont spöke från en annan värld. Den resan vill vi aldrig mer göra..
En Norrköpingsspelare stannar upp och frågar chauffören lite ängsligt. ”Får man lösa returbiljett?” Chauffören som har en klar tendens till horn i pannan svarar med ett ondskefullt tandlöst flin ” Om drygt ett år kör jag tillbaka, så sköter ni er så kanske” Och en andedräkt som vittnar om ett hårt liv på fotbollens bakgårdar fyller förarsätet.
Inne i Parken har 3234 personer tagit plats. Ingen behöver trängas.
De flesta är Pekingfans som ännu inte gett upp, Hur kunde det gå så här? Står det skrivet i deras besvikna ansikte. Vi var ju totalt överlägsna i Superettan . Vi är ju inte en nykomling i allsvenskan, vi är självaste IFK Norrköping.
Några tappra MFF-supportrar syns i den råkalla kvällen. ”Vi är Malmö från gamla tider.”
”Vi ger allt vi kan för Malmö.” "Ett skott ett mål för Malmö.” "Från München till Solna stad”
Vi kan sångerna, även om de av förståliga skäl klingar tunt denna afton.
Matchen börjar...
Det börjar falla ett lätt regn, liksom för att barmhärtigt filtrera det som sker på planen.
Någon sträcker ut tungan för att fånga en droppe. ”Det är inget regn ” säger han, ”det är tårar, tårar från fotbollshimlen".
Kommer de från ”Nalle” Hallden eller Eric Persson? Sitter de där och gråter tillsammans i förtvivlan över den nya tiden? Över vad som hänt deras livsgärningar.
Regnet tilltar allt mer... ”Todde”, Gunnar Nordahl, Kjell Rosen, Nisse Liedholm, Stellan Nilsson, ”Bian” Rosengren, Erik Nilsson, Knut Nordahl, ja alla legender från våra stolta klubbar gråter bittra tårar som faller ner på dem som trots allt älskar sina klubbar i med och motgång.
Matchen närmar sig slutet. Gott sei dank.
Det är en dag i livet att glömma redan när den pågår..
Jag är 68 år och springer långsammare än en 16-åring kan gå.
Men tro inte jag tyckte det var bättre förr.
Om femtio år kanske någon gräver fram den här ”matchrapporten” och undrar.
”Men så var väl ändå inte den kvällen för längesedan”? Eller ?
