Bajenmyten – Omöjlig att upprätthålla!
Man har som Bajare utvecklat en kluven personlighet som får vilken psykiater som helst att luta sig tillbaka i stolen, ”hmm:a” nickande och börja på ett nytt blad med nyvässad penna. Detta kommer att bli en kakofoni i termer så som ”å ena sidan” varvat med ”å andra sidan”.
Den inre konfliken jag talar om gäller huvudsakligen det sätt som alla vi supportar ser på vårt Bajen och huruvida det överensstämmer med den bild som man själv har av Bajen. När andra pratar om Guds prövning har de inte en susning om hur påfrestande på själen det är att vara Bajare.
Först lite bakgrund:
Söndagen den 21 oktober 2001 hände något speciellt. Ja, förutom guldet förstås. Från att tidigare, lite småhärligt bara vunnit mot bra lag och förlorat mot riktiga risgäng kunde Bajen helt plötsligt vinna. Efter det har inget varit sig likt.
Inte för att vi varit som DIF tidigare i hockeyn eller som IFK i Allsvenskan under 90-talet. Men på något sätt var det en milstolpe som passerades och det blev graverat i silver att Bajen inte bara var bäst i sta’n (Det har man ju alltid vetat) utan även bäst i Sverige – Ett mästarlag. Kul, så klart. Men med det paketet följde omedvetet nya och högre krav. Bajen kändes helt plötsligt som ett vinnarlag på gott och ont om ni förstår vad jag menar.
Låt mig ta åtta exempel där man brottas med sina egna inre stridigheter och vacklar mellan hur man skall tillåta sig känna. Petitesser kan tyckas av en del, men stora frågor för oss andra.
1. Boll på Nynäsvägen eller över södras tak
Detta har i alla tider setts med bilda grön-vita ögon som en riktig kulthändelse praktiserat av riktiga profiler som Peter Berggren och Klasse Johansson. Mungiporna pekar uppåt på en gång, man känner en behaglig känsla svepa genom kroppen och man tänker ”Typiskt sköna och charmiga Bajen. Skall man ändå missa målet kan man lika gärna göra det med tjugotalet meter. Det tyder på stort hjärta, mycket kraft och offervilja sammanflätat med väldigt lite precision och finlir”. Kan det bli annat än uppskattat?
Å andra sidan…
… kan man känna en isande känsla i blodet och det blir mer ett mumlandes ”Fan-i-helvetes-jävla-skit! Skjut på mål!”, samtidigt som man undrar vad de egentligen pysslar med på träningarna. En av fotbollens grundidéer borde rimligtvis vara att göra mål och för att göra mål räcker det inte med att skjuta mot mål utan även på mål. Det blir inte bättre av att traktorförarna till motståndare allt som oftast får till en riktig smalbensträff (alternativt en tåfjutt) som studsar på ett irrationellt sätt och retfullt letar sig förbi den sista grön-vita utposten och in i nätmaskorna.
2. Maska
Det mest förbjudna och okristliga man kan göra. Ett djävulens påfund kan tyckas. Något som bara tillhör de ofrälse. Vem vill frivilligt efterapa lag som Vasalund, Spårvägen och Ljungskile? Jag minns en match mot just Vasalund då backen var en bra bit över mittlinjen, vänder om och passar hem till målvakten som tar upp bollen med händerna och börjar om - Ridå!
Å andra sidan…
…så står man plötsligt där och Bajen har så när tre riktigt behövliga poäng mot en ärkerival och det är ett fåtal minuter kvar. Ja, då kan det ibland vara svårt att vara så där renlärig som man övertygade sig själv att vara innan matchen. Eftersom solen som bekant har fläckar så kan väl ett litet tjong de sista tre minuterna få slinka igenom utan att man efteråt behöver gå och bikta sig i den grön-vita kyrkan och straffa sig själv med oxpiskan. Även om det är emot de grön-vita grundvalarna att överhuvudtaget vända om och spela säkert tillbaka till målvakten kan det ibland vara praktiskt.
3. Tunnlar och klacksparkar
Dessa två magiskt laddade ord personifierar hela den grön-vita andan. Visst, har man njutigt (Visserligen med hjärtat i halsgropen) när Bajenspelarna i parti och minut försöker sig på den svåra vägen i stället för att göra som alla andra dvs tjonga, grisa eller allmänt fegspela. De spelar på säkerhet och effektivitet men det är föga njutningsfullt, än mindre vackert. Tunnlar och klacksparkar har naturligtvis en speciell kultstatus och är tillika oerhört förnedrande då det lyckas. Helst skall det vara en back som gör det, gärna nära mål och som absolut sista utpost. Nog njuter man då Erkan med en stor portion självsäkerhet verkar övertygad om att den kortaste vägen förbi motståndaren är genom denne (Vilket i och för sig i teorin är sant).
Å andra sidan...
…så händer det naturligtvis att tunneln inte går hem eller att klacksparken helt sonika gör att bollen hamnar hos de förvånade motståndarna. Helt plötsligt figurerar tankar som ”Va, fan skall de göra allt så jävla krångligt för?”, ”Måste allt vara så jävla snyggt?” För att inte tala om ”Inte för att vi skall gröta som Kalmar, men……” Osv.
4. Upp-och-nedvända halsdukar (Samt de knutna)
Är det bara jag som lider av någon åkomma då jag tycker det är hiskeligt viktigt huruvida jag håller upp min halsduk rättvänd vid halsdukshavet som inramar ”Här är Hammarbys A-lag” eller ”Just idag är jag stark”? Jag har själv sjuka spasmiska problem att hastigt knyta upp den, alltid på tok för hårt knutna ”slipsknuten” på min gamla halsduk. Undertecknad vill inte bryta det koreografiskt fulländade grön-vita halsdukshavet med en hopknuten halsduk.
Å andra sidan…
…är det ganska maffigt med hundratals olika varianter upp- och nedvända, sneda, hängande etc. Det ger ett större tecken på mångfald, individualism och variation. Det hela andas spontanitet och ”jag-skiter-i-vad-andra-tycker” mentalitet.
5. Att lägga till tid vs. blåsa av matchen
Den mest laddade känslan av dem alla måste ändå vara då matchuret visar strax över 90 minuter och Bajen är i ledning. Då vänder spelet och man skriker på domaren den klassiska och välkända frasen: ”Tiden domaren - Tiden! Blås av för i helvete!”. Då det är stor sannolikhet att karln är född i farstun är det lika bra att tydligt göra honom uppmärksam på vad du menar. Därför pockar du med höger pekfinger på den uppsträckta vridna vänstra underarmens mekaniska urverk. Allt ackompanjerat av en visselkör som går hårt åt de spröda flimmerhåren i våra öron.
Å andra sidan…
…det som gör detta beteende så omilt för hjärtat är att direkt efter så anfaller Bajen igen. Fan ta domaren om han blåser av nu och inte lägger till tid och låter Bajen slutföra detta anfall. Så där håller det på. Spelet tillika blodet böljar fram och tillbaka likt en annan handbollsmatch. Allt medan man själv tappar greppet om både tid och rum.
Einstein har uppenbart inte varit på Söderstadion. Där går det i allra högsta grad att böja rumtiden och vända ut och in på karlns teorier. Hade Albert levt nu hade jag gladeligen bjudit honom på en match på Söderstadion. Då kunde han skrivit en alternativ relativitetsteori som t.ex H = if².
Vem sa att inte Bajen inte är med och påverkar vetenskapen?
6. Synkroniserade beteenden eller spontant sjövilda
Det fanns en tid då jag skrattade föraktfullt åt Black Army. Det fanns faktiskt en sak (Den enda) som de var bra på och det var att synkroniserat klappa ”AIK, klapp-klapp-klapp” och svänga ut med båda armarna med diktatorisk disciplin och precision. En syn som andades programmerade, statisk monotona och inövade robotrörelser. Då njöt jag av att vi särskiljde oss. Låt de få ha deras militäriska klapp-klappkoreografi på Norra Stå, så kör vi med ett mer burdust och, skall vi säga mer jordnära glädjeuttryck.
Å andra sidan…
…har alltid undertecknad hävdat att det skall vara spontant, äkta och glatt. Samtidigt går det inte att blunda för att en kraftfull klack med styrka i sångerna bygger på ett enhetligt, samtidigt och synkroniserat deltagande. Redan här uppstår en konflikt.
Sånger i kanon tyder visserligen på en stor och maffig klack, ett osynkroniserat hoppande à la ”Hoppa för Bajen, Hammarby……”. Här har vi en stor portion av individualism och en folkmassa med stor integritet med raka ryggar. Men hugger samtidigt plågsamt i en perfektionists ömma och ack så sköra själ.
Allteftersom klacken växte var det naturligt att nya ramsor skapas, men även nya sätt att framföra dessa. Det började med ”Bajen, bärs och rakade brudar” och numera sjungs det ”Hammarby é dom bästa” efterföljt av ”Heja, heja, heja Bajen”. För att undanröja risken att det skulle bli ohållbart att synkronisera alla, skedde en sorts klackmässig devalvering. Likt ett centralt Riksbanksbeslut decimerades klackens styrka med hälften. I gengäld blev det växelvisa beteendet så mycket mer effektfullt och vi fick på ett ögonblick en tudelad unisont skanderande klack.
7. Lite publik eller mycket publik
Det fanns en tid då det magiska 10.000 strecket var som en hägring, ett ouppnåeligt mål. (Precis som det år 1954 kändes omöjligt att springa en engelsk mil under fyra minuter). Man kunde komma riktigt sent och ändå stå på bra platser. Ordet förköp var inte uppfunnet och man köpte biljetten vid insläpp. Man kunde sent få med sig en polare som spontant ville uppleva lite sann supporterglädje. Det passade (Eller skapade?) en skönt slapp Bajenkultur i att inte stressa alltför mycket. Att vara Bajare blev likställt med att vara tidsoptimist. Ingen orolig själ utan allting löser sig till slut.
Å andra sidan…
…eftersom man alltid velat att det skall komma mycket publik på matcherna och det nu är så, medför det naturligtvis ändrade förutsättningar. Kommer man nu t.ex. 40 minuter innan, ja då är det lönlöst att få sin favoritplats. Kön för att köpa öl i pausen för tankarna till ryska brödköer under ransoneringstider. Visst är det jättekul med närhet till andra grön-vita bröder, men trängseln vid pissoaren gör ju att man nästan håller om fel apparat vid tömning av blåsan. Vanan vid publiksiffrorna har också gjort att det dessutom knorras det en del då publiksiffran ibland faller under 10.000-strecket.
8. …och så det här med all oväsentlig information om andra skitlag
Låt mig börja med att enkelt konstatera: När jag är på Söderstadion betalar jag pengar för, samt lägger hela mitt engagemang och själ i fotbollslaget Hammarby. Jag ger blanka fan i de andra lagen. Den ”sell out” som råder tvingar mig att titta på den mest NHL-förknippade tekniska uppfinningen av dem alla: Storbildsskärmen. Där meddelas i tid och otid om alla andra skitlag och deras mål.
Det är som om man äger en Volvo och det helt plötsligt visas i informationsdisplayen ”Just nu har SAAB kampanj med fyra lättmetallfälgar till SAAB 9-5” eller att man sitter och tittar på favoritprogrammet på TVn och så bryts programmet av: ”För information så visar vi nu Olinda i Paradise Hotel som just nu sitter och gråter i ett hörn och funderar på att åka hem”.
Men Svenska Spel och Svenska Fotbollförbundet verkar tycka att det är värt alla sponsorpengar att flytta fokus på 11.000 grön-vita supportrar till Vångavallen där någon okänd skåning just gjort mål på Gefle. Intresseklubben antecknar och det rejält. För att inte tala om den där jävla informationen om Oddset. Visst, några har säkert tippat men det känns lite ”så där” att få reda på vad 1-2 mot Ljungskile ger i odds. Det är liksom inte helt rätt timing om man säger så. Det är nästan i paritet med den Teliareklam som retat gallfeber på alla olika fans på dessa olika sidor.
Ja, jag vet att vi under Juraperioden även noterade den där gubbens traskande fötter bakom resultattavlan ovanför östra och undrade vart han skulle stanna. Men det var inte lika påtagligt som nu.
Å andra sidan…
…luktar pengar som bekant ingenting och är säkerligen välkommet i organisationen. Storbildsskärmen är dessutom emellanåt ett alldeles förträffligt verktyg när det gäller att skipa rättvisa.
Vi vet alla vilka horribla domslut vi kan bevittna på Söderstadion. Då, helt plötsligt fokuserar varenda grön-vitt huvud sina blickar ovanför den västra läktaren för att se hur urbota korkad/blind/dum i huvudet domaren alternativt den assisterande domaren var. Visar det då sig att vi har rätt och domarfjanten har fel så visas helt sonika ingen repris av ännu en domarfadäs. OK, bra då vet vi. Ett erkännande som heter duga. 11.000 + en pajas vet att det verkligen var fel. Inte för att det hjälper oss. Det är bara att slicka sina sår och komma igen (Till nästa domarfadäs med tillhörande Oddsetreklam visas på storbildsskärmen).
-------
Precis som andra listor, finns här ett antal bubblare som inte direkt kvalar in, men som står där och knackar på dörren och förstärker vår själsliga dubbelpersonlighet. Allt för att göra oss mer kluvna än vad vår hälsa egentligen behöver:
Bubblare
- ”Vi skall våldta era…” vs. ”Trevliga Bajen”
- Stora arrangerade tifoarrangemang vs. banderoller med personliga budskap
- Bengaler som stämningshöjare vs. Bengaler som böteshöjare
- Loserkultur vs. vinna titlar
- Flaggor som syns vs. flaggor som skymmer
- Arbetarklass vs. bolagisering, miljonvärvningar och sponsorer
-------
Epilog:
Veligt och hattigt? Det är bara förnamnet. Om jag har en skadad personlighet. En? Det är väl därför som många stör sig på oss Bajare. De tycker att vi är svårgreppbara, fryntliga loserpack. Vidare helt oantastliga vid ett underläge och leendes tillbakadragande vid vinst.
Jag kanske skulle blivit nordkoreansk militär i detta liv, eller förresten inte. Jag föredrar att vara en kontrollerad Bajare med ett rörigt inre. De oinvigda har svårt att förstå hur man kan vara så här. Vid närmare eftertanke så har även en hel del invigda det.
I denna statistikjagande värld som vi lever i och detta fokuserande på publiksiffror kan man också lägga till följande: Om det nu medicinskt kan konstateras att undertecknad och övriga Söderstadionbesökare diagnostiseras som schizofrena, är det då okej att dubblera publiksiffran? Bara för sakens skull. Det vore härligt med 20 – 23.000 Bajare på varje match. Fast säger man det högt kommer väl Hammarby IF FF AB Inc. Ltd på något sätt att debitera oss för det dubbla.
Nej, det är lika bra att vi smyger med våra inre stridigheter. Det mår alla bäst av. När jag tänker efter så känns det helt plötsligt som om säsongskortet blev rabatterat med 50%. Här kan vi verkligen tala om ”Gå två betala för en”. Vem sa att det var dyrt att gå på fotboll? Vi två tycker inte det i alla fall.
Eder kluvna filosofer,
