- -
Djurgården - AIK 1-1: Vi är sämst i stan
Djurgården var bara någon minut ifrån en skön seger, men sedan kom käftsmällen som man egentligen borde ha varit beredd på. När man kommer att blicka tillbaka på säsong 07 finns det egentligen ingenting att se tillbaka på med glädje. Sista chansen till revansch gled oss ur händerna och 1-1 känns inte som något annat än en förlust.
Livet som supporter är långt ifrån lätt alla gånger. Mycket har vi fått stå ut med den här säsongen - onödiga poängtapp, säkerhetspersonal som givit sig på vanliga supportrar, långa vinstfria sviter och inte minst genomgående dåligt spel. Det har egentligen bara varit en gång det varit riktigt roligt att gå på fotboll i år och det var i vinstmatchen mot Rosenborg på Råsunda, men den kändes plötsligt mindre värd efter förnedringen i Troindheim. Så den allra sista chansen att få med sig åtminstone ett glädjeämne från säsongen hade vi idag - och det såg länge ut att bli en riktigt trevlig afton. Men det blev det inte. För det började bra, fortsatte bra, men slutade katastrofalt - Djurgården tog ledningen, Djurgården bevakade ledningen, men tappade den till sist på tilläggstid. 1-1 i det här läget känns onekligen som en förlust.
Dagarna före derbyt hade jag en känsla av att allt skulle gå åt skogen, men när matchdagen väl kom och klockan närmade sig åtta började en snudd på naiv optimism växa sig fram - och en kvart efter avspark visade det sig att det fanns fog till det. Djurgården hade tagit ledningen och Johan Oremo hade gjort det han värvades för - att göra enkla mål. Efter bristfällig kommunikation mellan AIK:s mittförsvar och målvakt såg han sin chans att runda Tom Maanoja och bredsida in 1-0, och glädjen på läktaren var som så stor som den bara kan vara när man nätat mot AIK. Så småningom kom stämningen på södra igång och känslan av att det skulle gå vägen infann sig.
Men det gick som bekant inte vägen. AIK:s chanser blev allt hetare ju mer matchen led mot slutsignalen (hur Daniel Mendez kunde bränna sitt läge med öppet mål förstår jag fortfarande inte) och i den 91:a minuten kom den riktiga käftsmällen. Som förstelnad stod jag och såg på när Saihou Jagne utan en DIF-back ens i närheten kunde avancera in i straffområdet. Det var först flera sekunder efter att bollen placerats i nät som jag insåg vad som hade hänt, och med full kraft skrek ut min ilska i ordalag jag inte tänker ta upp här. Över den tappade ledningen. För att gnagarna var de sista som fick jubla. För hela jävla säsongen.
Sett över hela matchen var det rättvist och sett över hela säsongen var det ett logiskt resultat. Trots att klubbarnas fans inte vill känna vid varandra, så är likheten mellan klubbarnas säsonger slående. Båda har haft högt uppsatta mål, men inte lyckats infria en enda punkt och det enda man som supporter känt när sin klubb lirat boll den här säsongen är en enda stor hopplöshet. I våras var det de som tappade ledningen och den här gången var det vi. Det illustrerar också på ett bra sätt den säsongen vi haft om man delar in den i två delar - i våras hade vi problem med tidiga baklängesmål, medan det i andra delen av säsongen förbytts mot sena sådana. Vilket är värst? För min del är svaret enkelt. Det finns inget värre än att släppa in ett mål det sista man gör - för det blir vad man kommer ihåg. Poängtapp av värsta sort. Att ha sluppit förnedringen i att förlora mot Gnaget på två säsongen är dock en seger i sig, men just nu känns det onekligen tungt.
Jahopp, vad har vi nu att se fram emot? Sundsvall hemma? Nej, nu vill man bara att det hela ska ta slut. Det har varit en jobbig säsong - vi hade nu en sista chans att få med oss någonting roligt, men den rann oss ur händerna. Ett derby finns i och för sig kvar, men max 15 000 på läktaren och vad som på riktigt kommer att bli fotbollens död om båda lagens fans tillåts dela klacksektion känns ju minst sagt inte speciellt lockande...
