Att komma ut
Det är alltid lika spännande att förvåna sin omgivning, att visa sig vara någon annan än den förväntade. Jag har under sommaren chockat många släktingar, vänner och bekanta med att öppet och frimodigt våga erkänna att jag är ett Kalmar-FF-fan.
Många ögonbryn har höjts, många förstulna skakningar på huvuden har förgäves försökt döljas och misstrogna blickar har skvallrat om att flera av mina vänner tror att jag har blivit smått rubbad. Och det är inte på grund av att de tycker att fotboll över huvud taget eller Kalmar FF i synnerhet är något man inte kan eller bör bry sig om eller engagera sig i, nej det har bara att göra med att de tror sig känna mig. Jag uppfyller inte de förväntade kriterierna på ett riktigt fotbollsfan, jag har ju aldrig visat minsta lilla tillstymmelse till intresse för sporten, aldrig spelat fotboll, aldrig ens pratat om fotboll, så vad har då hänt? Och att jag dessutom har blivit så pass intresserad att jag frivilligt betalar för att bevista fotbollsmatcher på Fredriksskans, denna gråa, trista betongklump, är ju än mer anmärkningsvärt, då har väl den här nycken gått för långt? För något annat än en tillfällig nyck, sinnesförvirring eller konstig idé kan det väl ändå inte vara?
Så både för mig själv och för min omgivnings skull ska jag försöka förklara och bena ut hur det kommer sig att jag faktiskt, uppriktigt och ärligt, har blivit ett stort fan av Kalmars stolthet, föreningen i mitt hjärta, Kalmar FF. Sport är kul men det har varit hockey, friidrott, handboll, under gymnasietiden rugby som fångat mitt intresse. Fotboll har jag väl gett en och annan chans men aldrig förstått mig på, har aldrig sett någon struktur eller glöd, bara 20 människor som planlöst jagar runt för att få sparka på en boll och två andra människor som kramande fångar in och sen kastar eller sparkar iväg samma boll. Och sen att det är så lite mål, trist, inte alls som i handboll eller för den delen hockey. Men Kalmar FF har ändå varit spännande att följa, det är ju mitt lag, har alltid varit, men bara genom att kolla in hur matcherna har slutat och sen läsa tabellen och se var de ligger. Förra hösten var jag stolt över svenska-cup-segern och stora silvret och jag var mäkta förargad över att Nanne inte utsågs till årets tränare, den prestation han lyckades med, att få ett lag som förlorade två matcher i rad med 0-5 att komma tvåa i allsvenskan, var otrolig i alla fall i mina ögon. Men att gå så långt som att faktiskt titta på en match var ändå otänkbart.
Men i vintras blev min mamma sjuk, cancer och hon gick bort, mycket hastigt, i början av januari. Jag var oförberedd, på några veckor var hon bara borta. Som sörjande dotter sökte jag efter olika sätt att knyta an, hitta henne igen, hylla henne, minnas henne. Ett av många sätt blev att jag tog över hennes fotbollsintresse. Hon hade under flera år allt mer engagerat sig i föreningens öden och äventyr, hon följde varenda match via radion, stod i köket och diskade och hejade, slukade allt tidningen skrev och pratade mer än gärna om möjligheterna till guld och bröderna Elm och Nannes geni. Jag var, måste jag skamset erkänna, i början lite road och oförstående inför detta i mina ögon plötsliga intresse, men det började smitta av sig och när hon inte längre fanns där, vid radion med händerna i diskhon, så tog jag över. Jag började läsa allt mer i tidningen om matcherna i våras, Rydströms blogg som jag bara läst lite då och då blev en bra start på dagen tillsammans med de där underbara brödernas nya blogg, jag insåg att Tobbe var mer än läsvärd han med, jag kollade in KFFs hemsida, Röda Bröders, hittade roliga klipp på You Tube och plötsligt var jag fast. Fast för personligheterna, människorna, allt det som dök upp bakom namnen i laguppställningen och jag började fundera på om jag inte skulle titta på en match i alla fall, dottern satt ju redan och hejade framför teven, jag kunde ju göra henne sällskap, bara en gång, för att se hur det var. Och då, när jag gav det en chans, då fastnade jag på allvar. Det där planlösa irrandet och jagandet efter en boll var plötsligt glasklart och strukturerat, det var fart och spänning och de gjorde mål! Till nästa match pluggade jag in alla spelares namn och nummer och då blev spelet än mer spännande, jag begrep mer och mer av spelets tanke, de olika positionerna, jag fann skönhet i något jag inte visste var vackert.
Så småningom började jag känna att det inte räcker att se det här på tv, jag ville uppleva laget och spelet på riktigt och köpte min första allsvenska biljett till sista dagen i augusti och mötet mellan GIF Sundsvall och KFF. Och vilken upplevelse! Ja, jag vet att Fredriksskans är en förskräcklig öststatsinfluerad arena, jag vet att det inte kommer tillräckligt med folk på matcherna, jag vet att det är dyrt och jag har hört allt gnället och alla nackdelar som ska förklara de förhållandevis låga publiksiffrorna, men jag ÄLSKADE DET! Fredriksskans, grått, trist, lite lätt skitigt, oändligt långt till planen med de jobbiga löparbanorna i vägen, allt det där registrerade min hjärna, men jag satt som i en ombonad kokong och bara myste, säkert något allvarligt fel på mig men jag gillade att sitta där, inte en enda liten tillstymmelse till kjialmä-gnäll spirade i mitt inre. Och då hade inte ens matchen börjat. När det väl kom igång så blev jag helt tagen av LAGET, en hel massa saker som inte går igenom tv-rutan nådde mig på översta raden. Hur organiskt de rörde sig, som en kropp, en tanke, en vilja, alla hade sin plats och uppgift, visste planen, kände till hemligheterna och på något sätt kände jag mig delaktig, fast jag inte fattade allt som hände, fast jag är bollrädd och fast jag som sagt har skytt fotboll som pesten i större delen av mitt liv. Sent ska syndarn vakna... Sen gjorde det ju inget att Viktor gjorde ett otroligt vackert mål, att matchen vanns övertygande och att vädret var härligt. Nu var jag biten, fotboll ska ses live, det insåg jag så nybörjare jag är.
Som en trogen supporter ska man tycka en hel massa, analysera matcher, coatcha laget åt Nanne, för man gör det ju så mycket bättre själv och fundera på hur nästa match kommer att sluta. För att kunna göra allt det där, tycka, anse, ha åsikter, analysera så är det ju väldigt bra att ha någon slags grundkunskap om det man ska tycka, anse, ja ni förstår. Och mitt fotbollskunnande är väldigt grunt, intresset för själva spelet är väldigt nytt och även om jag nog greppar de flesta av spelreglerna på plan så vet jag inte mycket om reglerna utanför plan, de oskrivna reglerna runt omkring matcher, arenan, fansen, journalisterna och allt annat som dräller kring ett serieledande lag i allsvenskan och inte minst hur man bär sig åt som supporter och publik. Och så är jag tjej eller kanske på väg att bli tant, och i den här världen verkar det inte vara så många av min sort, den mer feminina delen av mänskligheten. Så vad gör jag här på Röda Bröder egentligen? Kan lite, fattar ännu mindre, uppenbarligen dåligt självförtroende, kan i och för sig stava hyfsat men utöver det, ingen lysande analytiker eller åsiktsspruta. Eller har jag något att komma med? En helt ny synvinkel kanske, jo det vill jag lova, när min 16-åriga dotter och jag tittade på den otroliga matchen mot Feyenoord förra veckan var våra kommentarer, eller analyser i den här nivån:
Jag: ”Har inte ----- gått ner i vikt?
Dottern: ” Jag vet inte, kanske.”
Jag: ”Men ser du inte, han ser både yngre och snyggare ut, kolla då!”
Dottern: ”Jo det har du rätt i, magen och ändan putar liksom inte ut längre, han har blivit rakare.”
Jag: ”Precis, nu ser han inte ut som en banan längre.”
Jag: ”Men, har han klippt sig?”
Dottern: ”Vem?”
Jag: ”-----, äh nu är han inte i bild, men jag tror att hårbandet är borta, äntligen!”
Dottern: ”Jag vet att du tycker han är söt, men jag tycker han ser ut som Dakota Fanning.”
Jag: ”Där är han, han har klippt sig! Gud så snygg han blev, ser både äldre och längre ut.”
Dottern: ”Ok det är ju bättre, men han ser FORTFARANDE ut som Dakota Fanning fast med skäggstubb!”
Jag: ”Alltså kan han inte klippa sig nån gång, håret står ju åt alla håll på en gång?”
Dottern: ”Jaa verkligen, hemsk frisyr!”
Jag: ”Synd, han är ju så söt egentligen. Vore inte han nåt för dig?”
Dottern: ”MAMMA! LÄGG AV!!!”
Lysande analyser, eller hur? Ja fast nu är det ju faktiskt fotboll det ska handla om, inte någon slags hundutställning, fotboll i allmänhet och Kalmar FF i synnerhet. Och Kalmar FF kan jag ha åsikter om även om analyserna får vänta ett tag, kanske inte de mest originella eller fyndiga, men MINA åsikter. Det som gjorde att jag, trots mångårigt motstånd mot att engagera mig i sporten, till slut föll till föga, var den spännande brytningen mellan lag och individ. Människorna och individerna fångade mitt intresse, genom bloggar, intervjuer, You Tube-klipp och allt annat som Internet för med sig. De visade sig vara en väldigt skön samling, väldigt olika personligheter från all jordens hörn, Broakulla och Brasilien, Degerfors och Frankrike och till och med några från det exotiska Öland. Och de verkar alla ha fått frihet att vara sig själva, inga munkavlar eller bloggförbud eller styrningar här inte. Så ser jag en match och inser att ju mer individer de är desto mer ett lag blir de. Fascinerande, de är en samling av olika nivåer av egon, många av dem tycker en massa i tid och otid, de hyllar sin särart, munhuggs och blir drivna med men så plötsligt, på planen är de inte något av det där längre, då är de ETT. Alla vet sin plats, ingen tar sig friheter gentemot någon annan, de är följsamma, de gör allt, ja i alla fall nästan allt, Nanne säger till dem, de kväser sina egon, blir kuggar i hjulet och ingår i ett kollektiv. Så blåser domaren av matchen, de tackar spelare och publiken, går av plan och vips! så är alla sig själva igen, egon, åsiktssprutor, en del tafatta, andra talträngda, men alla personligheter.
Och även om individerna var det som lockade mig till en början så jag kan inte annat än kapitulera inför LAGET, med den otrolige Nanne i spetsen, laget som, kanske lite mot alla odds leder allsvenskan, spelar mot Feyenoord i UEFA-cupen, var i final i svenska cupen. Det är egentligen inte deras framgångar som drar mig till dem, utan att de är ett LAG, en helhet, en själ som med en otrolig envishet, en brinnande passion och ett härligt orubbligt självförtroende har kommit dit de har. Inte för att de är enskilda divor (nåja, kanske en och annan), fixstjärnor, har en häftig arena utan för att laget är något som är större än summan av delarna. Och alla älskar väl underdogen, uppstickaren som knäpper de stora elefanterna på snabeln och snuvar storstadslagen på konfekten? I alla fall gör jag det!
Så tack mamma för att du fortfarande ger mig saker att glädjas över, fast du inte är här, hos mig, längre.
