Dags för lite derby-respekt!
Det gör alltid ont att förlora. Och vissa förluster känns värre än andra. Bland de allra värsta i fotbollssammanhang är derby-förluster. Allra hemskast är de mot HIF. Varför är det då så mycket värre att förlora mot dem än mot TFF eller Landskrona Bois?
För min del handlar det om respekt och ödmjukhet. När jag som sjuåring började brottas i GAK Enighet i Malmö var respekt det första jag fick lära mig, respekt för mina motståndare. Man tog i hand före matchen och man tackade varandra efter matchen – hur den än slutat. Det där handslaget bekräftade ödmjukhet hos både vinnaren och förloraren. Båda hade bjudit till och kämpat efter förmåga, men bara en kunde stå som segrare.
Det handslaget ser man oftast också efter match bland fotbollsspelare, men väldigt sällan hos supportrarna. Här växer istället kammen hos vinnarna och man hånar motståndare som redan har en tung resa hem. Med en ryggsäck full av besvikelse knyter förlorarna näven i byxfickan och förbannar usla domare och ojusta motståndare.
Ända sedan jag såg mitt första derby någon gång i mitten av 60-talet har jag älskat stämningen. Jag växte i princip upp i kurvan på västra ståplats, där de roliga kommentarerna haglade och vi smågrabbar brukade springa in på planen efter matcherna för att komma nära våra idoler. Visst gjorde en och annan vakt tafatta försök att hindra oss, men de kändes aldrig speciellt allvarliga. Väl framme hos Bosse, Krister och dom andra spelarna var den svettblandade linimentdoften nog som belöning. Jag undrar ibland om spelarna ens var medvetna om denna ”knattestormning”, vars största risk var att en vakt skulle få ryggskott när han lyfte en infångad knatte tillbaks över staketet. Ibland lyckades man till och med slinka med in i kulverten under Stadion, där Trocadero-läsk och svordomar kryddade atmosfären.
Detta var alltså långt före ”huligan-tommy” och ”hata-ramsornas” tid. På den tiden mixades hemma- och borta-supporters huller om buller på läktarna. Under match hördes möjligtvis ett och annat glåpord till spelarna och bland publiken anmärkte man på sin höjd på en motståndarsupporters klädsel:
- Aah du… gå po match i en sån rockajävel!
Som Jaques Werup så träffande beskriver derbystämningen i boken ”Hemstaden” när en bortasupporter jublar åt ett HIF-mål.
Under de 25 år som HIF tillbringade i lingonserierna var det också ganska lugnt på läktarna. Visst förlorades en och annan poäng mot Bois och TFF, men det fick man ta. Det var på nå´t sätt okej. Både vi och dom visste ju vem som egentligen var bäst i Skåne. Det var liksom aldrig någon tvekan om det.
Under tiden närde dock supportrarna i nordvästskåne sitt hat mot sin framgångsrike lillebror i söder. Det gjorde naturligtvis ont att se framgångarna, samtidigt som man själv brottades med inre stridigheter och lag som Glimåkra, Bromölla och Hässleholm i division tre.
Men så en dag lyckades HIF, med benägen hjälp söderifrån, komma upp i allsvenskan igen. Och plötsligt var man inte bara bäst i Skåne, man var helt plötsligt bäst i Sverige och det fanns egentligen inget annat lag i hela Europa med HIFs meriter. De hade ju gubevars vunnit allsvenskan i forntiden och bland deras internationella framgångar fanns ju en landslagsmålvakt som fått smeknamn efter ett av Sveriges största nederlag. Man gjorde till och med en staty över mannen!
När klubben sedan även vann Allsvenskan 1999 var de i en klass för sig. Glöm MFFs då fjorton svenska mästerskap, fjorton cupguld och Europacupfinal. Glöm IFK Göteborgs dubbla Uefacupsegrar. Ja, glöm allt som hänt både före och efter HIFs senaste mästerskap. Inget är större än HIFs fotbolls-CV.
Ödmjukheten bland supportrarna lyser med sin frånvaro men ännu värre är att även respekten för motståndarna är som bortblåst. Själv minns jag mycket tydligt när jag tappade respekten för HIFs supportrar. Det var när Ola Nilsson förstörde Greger Andrijevskis fotbollskarriär. Sällan har väl ett råare överfall skådats. Och vad gör HIF-publiken? Applåderar överfallet och hånskrattar när Andrijevski måste lämna banan. Det värsta är att jag än idag inte hört någon HIF-are beklaga det inträffade, bara försvara det. Och det är trist. För egentligen gillar jag HIF, det är bara dess osportsliga supportrar jag inte tål!
Ja, ja, ja, jag vet att det även bland MFFs fans finns kålhuvuden och traspannor – inte ett dugg bättre än HIF-are eller andras idiotfans. Samtidigt tycker jag att klackens humoristiska uppförandet under förlustmatchen mot Halmstad tyder på en viss självdistans.
Hur som helst. Håll med om att det skulle vara skönt om vi kunde få tillbaka en derbystämning på läktarna med humor, respekt och ödmjukhet. En derbystämning utan hata-ramsor, där även vi supportrar efteråt kan räcka varandra handen och tacka för god match – oavsett resultat! Och du – vi kan börja redan på tisdag/imorgon/idag.
