En lång och jobbig höst stundar

Djurgården har slagläge när en tredjedel av allsvenskan återstår. Frågan är om man kommer att fortsätta på den inslagna vägen och gå hela vägen eller om man kommer att rasa ihop likt ett korthus. Det enda man kan konstatera är att hösten blir lång och jobbig.

Allsvenskan går nu in på sin sista tredjedel. Med 27 poäng kvar att spela om återfinns Djurgården, tillsammans med Hammarby, i serieledning. Ett scenario som få förutspådde när serien sparkade igång i april. Många är vi läktarcoacher som funderar i banor av typen ”tänk om ...”, och fantiserar om en enorm fest på Vångavallen i slutet av oktober. Chansen finns, men är det realistiskt? Både ja och nej, faktiskt. Men då krävs förutom hårt arbete en stor portion tur.

Djurgårdens framfart i årets allsvenska kan delvis tillskrivas tur. Dock inte spelmässigt. Stockholms stolthet har tveköst dominerat de flesta matcherna man spelat. Dessutom har de berömda marginalerna allt som oftast varit på fel sida. Något som de tre 0-0-matcherna mot Trelleborg, Örgryte och Sundsvall – där bollen, ur blårandig synvinkel, rullade fel på ett närmast infamt sätt – illustrerar med fördel. Som grädde på moset fick Dif även en straff uppe i Sundsvall som en vaken (?) linjelakej med lite övertalning kunde få huvuddomaren att annullera.

Turen har i stället funnits i truppen. Skador och avstängningar har varit lätträknade. Något som är nog så viktigt om man ska hålla distansen ut. Inte minst om man som Djurgården har en ”felbalanserad” spelartrupp, vilket tar sig uttryck i ett mycket tunt backbestånd.

Den senaste tiden har dock flera orosmoln blossat upp på den annars klarblå djurgårdshimlen. Tre nyckelspelare har gått sönder på kort tid: Andreas Johansson, Stefan Bärlin och Magnus Pehrsson. De förstnämnda missade derbyt medan härföraren och lagkaptenen Pehrsson har en lång konvalescensperiod att vänta till följd av en knäoperation.

Pehrssons frånvaro kan ställa till med stora problem – på sikt. På måndag mot IFK Norrköping bör det inte bli några problem. Mikael Dorsin kan ersätta ”MP” utan märkbar försvagning. Däremot kan det bli problem modell värre vid kommande avstängningar, såvida Magnus Pehrsson inte är spelklar igen. I de bakre regionerna ligger såväl Dorsin som Samuelsson och Karlsson i farozonen. Åkeby och Lukic kan med andra ord få problem att komponera en backlinje och ett mittfält med rätt balans framöver.

Om Magnus Samuelsson blir avstängd kan Markus Karlsson ersätta. Då kan Mikael Dorsin utan problem gå ned på vänsterbackspositionen. Men vem ersätter honom i den defensiva rollen på mittfältet?

De offensiva krafterna är som bekant fler än de defensiva i dagens trupp, och i de främre leden kommer det inte att gå någon nöd. Där är, föga oväntat, även de gula korten färre.

Hösten kommer att bli mycket lång och jobbig. Från att ha betraktats som en tämligen anspråkslös och harmlös nykomling kommer Dif hädanefter att bli jagade med blåslampa av allt och alla. Det är nu agnarna ska skiljas från vetet, och hanteringen av de stundande – fysiska och psykiska –påfrestningarna blir helt avgörande för utgången av serien. Djurgården har goda möjligheter nå en topplacering och göra sin bästa säsong på flera år. Man kan till och med gå hela vägen; kapaciteten finns och är numera bekant i Fotbolls-Sverige.

Det förutsätter dock att vi fortsättningsvis är lika försonade från skador och avstängningar som vi hittills varit. En långtidsskada på Stefan Rehn, någon av mittbackarna eller någon annan nyckelspelare vore ödesdiger och skulle direkt devalvera Dif:s guldchanser. Avsevärt.

Eftersom framtida skador och avstängningar inte går att sia om är det givetvis svårt, för att inte säga omöjligt, att tippa Djurgårdens slutplacering. Man kan bara hoppas att vi slipper det alla värsta scenariot: ett klassiskt höstras. Som djurgårdare har man dessvärre blivit ganska ”bortskämd” med den varan. Det är med fasa man tänker tillbaka säsongerna –95 och –97, då Dif föll ihop som ett korthus på hösten. Det kan mycket väl hända igen – man kan inte vara nog garderad – men sannolikheten att så blir fallet torde vara mindre i år, eftersom föreningen numera har en helt annan organisation och är proffsigare på precis alla plan.

En starkt bidragande orsak till att Dif klarat sig så bra från skador hittills i år torde vara det omtalade och, för fotboll, nyskapande träningsupplägget. Men alldeles oavsett hur många tyngder man lyft och häckar man hoppat över på Bosön i januari, löper man alltid en risk för att skadas. Man kan aldrig träna bort risken att bli stämplad av Olof Persson … Det är där Fru Fortuna kommer in i bilden. Om hon är med oss resterande del av säsongen har Djurgården goda möjligheter att bli den första nykomlingen sedan Öster 1968 att vinna SM-guld.

Emil Hedberg och Thomas Alexanderson2001-08-16 01:47:00

Fler artiklar om Djurgården