Patrik Andersson, del III
Intervjun fortsätter. Här berättar Patrik om hans förhållande till Hammarbys supportrar, om glass-historien med Christer Furst och organisationsskillnader.
Hur var det att komma till Hammarby från Norrköping? Var det stor skillnad på organisation och professionalitet?
- Då var det nog det. IFK under ett antal år hade ett väldigt bra lag. Jag kom ju dit när jag var 16. Det gjorde mig mycket som människa att flytta upp till Stockholm, att få klara mig själv. Här hade man hjälp med allting, jag bodde precis vid Parken så jag kunde gå ner och spela och hade man nåt papper så lämnade man bara in det till tjejerna som jobbade där inne så ordnade de det.
- I Stockholm fick man klara allt sådant själv. Det gjorde att jag växte som människa. Det klart, första halvåret var ju tungt som fan. Dels var jag skadad men också allting utanför fotbollen. Men sen vete fasen, och det har jag sagt till många, om jag någon gång har trivts så bra som i Stockholm. Bodde bra i Hökarängen och allt runt Hammarby med det här intresset som finns så var det skitroligt ett antal år. Det var bara synd, jag ångrar att vi inte kunde ha satsat lite mer då 98, för då hade vi nog kunnat tagit det då. Lite grejer ångrar jag men vi hade jäkligt roligt ihop också.
- Jag kom ju härifrån Norrköping 94-95 med mycket skador, vilket gjorde att jag inte hade spelat så mycket när jag kom till Bajen 96. Så det vart ju fel direkt då och jag fick mycket skit i början. Men vet man vad man kan så får man lugna sig och köra på till det lossnar. Sen var det viktigt för mig när Roffe kom. Det trodde väl ingen att det skulle gå men det blev tvärtom, än i dag ringer Roffe någon gång i veckan och pratar.
- Direkt när han kom sa han att nu börjar vi löpa med dig, hela tiden. Och det slog ju väl ut. Det funkar ju så, är du stark och har kondition och om du har boll i dig, ja då blir du bra. Så det sa han direkt, vi måste börja springa. Då orkade jag knappt uppför västerbron, jag var ju dåligt tränad. Sen började det släppa lite grann i maj juni 97, jag började göra lite mål och pass, i ettan. Sen var det bara att bygga på.
- Det är Roffe bra på, de han verkligen gillar som människor, där satsar han tvåhundra procent. Sen är det väl så att de han inte gillar, de hamnar kanske lite utanför.
- Det är ju också en klassiker i Hammarby, bromsen hade gått sönder på min Toyota. Och jag sa det på en träning, varpå Roffe säger, jag ringer dig. Så han ringer, klockan halv sju på morgonen, dagen därpå.
- Jag kommer nu, säger Roffe
- Vadå då?
- Jag har hittat en lirare som ska laga din bil. Sen kommer han i sin vita bil och jag fick inte köra min bil, eftersom det snart är match, tyckte Roffe. Han kör min bil genom stan, utan bromsar, mot Stadshagen där den skulle bli lagad. Sån människa var Roffe.
- Det här går ju aldrig, tänkte jag, Roffe Z utan bromsar genom stan. Men det gick.
- Sådana grejer gjorde han, det är ju det som är så roligt, man kan ju stå här i fem timmar och berätta om Roffe, det var ju en världsartist. Han hade det där som en del människor har, möter du honom då har du respekt direkt han kommer in i rummet.
Har du något speciellt Bajen-minne, något positivt från planen kanske?
- Nej, egentligen inte. Vi vann ju inget under mina år. Ett mål är inte mer värt än ett annat.
Hur är det med supportrarna då, du är ju fortfarande ett kultnamn i supporterkretsar?
- Tiden går ju, folk glömmer, det gör ju jag med vissa saker men det är många både i Örebro och bland Bajen-fansen i Skåne som ringer och det är skitroligt. Sen ibland så ringer de från matcher och då hör man inte ett jävla dugg vad som sägs på grund av allt skrål, men det är roligt.
- De märkte väl, de sista åren när man vart lite bättre och kämpade och gjorde en del viktiga mål, att man verkligen ville spela i Hammarby. Jag ville ju inte spela någon annanstans. Jag tackade ju nej till både AIK och blåvitt när jag spelade i Norrköping. Det enda lag jag kunde tänka mig att spela i i Sverige det var ju Hammarby, inget annat. Hammarby och Norrköping, det är ju mina två lag och det är jag tacksam för att jag fick spela för båda lagen.
Vad kan du berätta om Piggelin-historien?
- Ja, du. Fursth var ju speciell. Väldigt snäll ibland. Sen när han fick psykoserna, vet du, ge honom en kulspruta så sköt han ihjäl trettio pers. Jag brukar säga till mina grabbar att spelar man ihop ska man också kämpa ihop. Man kan vara osams ibland men sen efter så tar man varann i hand. Sen finns det ju alltid folk. Och jag hade ju problem med honom när han spelade i Örebro och jag i Norrköping, fick man en dobb i hälen på honom så gjorde det inte ett dugg alltså, det gjorde det inte.
- Sen kom han till Hammarby i alla fall och det var ju bra ibland men sen var det lite mycket. Det var irriterat på träningen innan för han hade kapat Kennedy och lite andra yngre killar. Då sa jag till, gör inte så där för då smäller det snart, jag kapar dig rakt över benen. Inte de yngre killarna sa jag. Det hörde väl Kajan. (Kaj Eskilinen, reds anm) Innan det så hade vi kört i en ring, och den som åkte ut först fick åka och köpa glass till de andra. När de hade köpt glass, då gick Kajan runt efter träningen och delade ut glassarna. Det var en glass kvar, jag sa hit med glassen då. Men var du med då sa han? Det hade jag inte varit just den gången för jag hade kommit lite sent, men jag tog glassen. Kajan visste precis vad han gjorde men jag tänkte det är väl inget med det.
- Jag tog glassen och började käka, Och han, Fursthen, han stod bara precis framför mitt ansikte och skrek att jag var en diva. Han var ju helt rabiat. Jag var ju tvungen att ställa mig upp och försvara mig, så jag började knuffa men då kom ju resten av grabbarna, annars hade det smällt, det hade blivit slagsmål mellan oss. Sen efter ett par timmar blev han snäll igen, då ringde han och bad om ursäkt. Ta det lugnt sa jag, jag kunde åkt och köpt femtio glassar åt dig.
- Boven i det här dramat det var ju ändå "Tjock-Kaj", som vi kallade honom, "Korv-Kaj" sa vi också till honom, han fick många smeknamn Kaj. Dagen efter gick vi ihop, Christer och jag kom i samma lag och Kaj i ett annat, jag sa till Fursth, nu klipper vi den där jäveln. Det var precis innan träningen började på riktigt, vi gick fram och började knuffas med honom. Han var sån Kajan, han ville ha igång två stycken. Vi hade två stycken uppviglare i laget, det var han och så var det jag. Fast Kajan är skön, det är en artist. Men mina grejer var mera på kul, om två stod och snackade kunde jag gå in i omklädningsrummet och säga, du de snackar skit om dig därute. Då fick jag ju igång de tre. Men sen efter något år så började de lära sig, tyckte att man var en uppviglare. Men det var ju mer på skoj så att man fick igång grabbarna.
Läs vidare här.
