MFF – HIF: Nu vände det
Come on Eddie!

MFF – HIF: Nu vände det

Förlust i derbyt och man borde deppa ihop. Men jag känner tvärtom. Ikväll var en kväll jag var stolt över MFF. Och jag är glad över att jag var där.

Dusan Melichárek, UlrichVinzents, Robert Åhman Persson, Jimmy Dixon, Gabriel, Jeffrey Aubynn, Guillermo Molins, Edward Ofere, Ola Toivonen, Labinot Harbuzi, Daniel Andersson, Jimmy Touma, Agon Mehmeti – Tack!

Tack för att ni vågade. Tack för att ni stod upp. Tack för att ni kämpade.

För första gången i år kände jag riktig stolthet över MFF. Jag fick se ett lag som är värt att bygga på till nästa år och när jag skriver det här känner jag faktiskt framtidstro.

Fotboll är det irrationellas festival och jag kan inte förklara varför jag lämnade förlusten kvar på gräsmattan i samma stund som pipan ljöd. Istället sjöng med ännu starkare övertygelse att vi följer vårat lag i med- och motgång. Men det är ju faktiskt exakt kvällar som den här fotboll handlar om.

Fotboll är inte en uppvisningssport. Fotboll är inte underhållning. Fotboll handlar inte om tre säkra poäng och ett pliktskyldigt ”Heja di blåe” när ståplats manar på.

De gamla grekerna skapade det första skådespelet. Men tro inte att man gick till Amphiteatrarna för att man inte hade något bättre för sig. Dramat skulle ge en andlig rensning. Katharsis. Det bjöds på såväl komedi som tragede, men det är de senare som står sig än idag. Och inget grekiskt drama överträffar derbyt i sin dramaturgi:

Laget som förlorat hedern mot Halmstad och tappat konceptet mot styrkgänget Norrköping får en sista chans till revansch. Ingen kan egentligen tro på seger men på något sätt mobiliserar man ny styrka. Under hela första akten spelar man mer eller mindre skiten ut den röda horden från norr. Därefter straffas man hårt för varje misstag man gör. Och när matchen är slut har man återigen förlorat. Men samtidigt vunnit.

Den viktigaste matchen gick vi inte mot Helsingborg ikväll. Den gick vi mot oss sig själva. Och vi vann. Rädslan, fegheten, oviljan fick ge sig och istället fick vi mod, kraft och framåtanda. På läktaren fick frustrationen sig en holmgång av kärleken. Märkte ni hur varje hat-ramsa direkt följdes av ett ”vi älskar Malmö” eller en ”alla vi som älskar Malmö klappar nu”?

Kvällar som den här blir resultatet oviktigt och de enda förlorarna är ni som inte var där. Och som konsult måste jag be de företag vars stolar gapade tomma fundera över era prioriteringar.

Om inte personalen utnyttjar biljetterna ens till derbyt bör ni fundera på om fotboll är grejen för er. Gör då istället som Sydvatten, som inför i år bytte till Operabiljetter. Där får ni också dramatik, skådespel och sång. Dessutom kan ni tjuvtitta i librettot och ta reda på hur föreställningen slutar. Den typen av säkerhet erbjuder inte fotbollen.

Tack och lov.

Per Welinder2008-09-30 23:55:00
Author

Fler artiklar om Malmö FF