Krönika: Something is rotten in the state of Kamratgården
Jag begär inte, och förväntar mig heller inte, att vi ska värva spelare för 10 miljoner hela tiden. Jag är mycket medveten om hur vår ekonomi ser ut nuförtiden och det gläder mig att den är sundare än på länge. Dock förväntar jag mig att en sportchef och en tränare ska kunna se var vi verkligen behöver förstärka och sedan gör det. Att Blåvitt gick in i den allsvenska säsongen 2005 med en enda riktigt bra innermittfältare, en spelare som är oerhört skadebenägen, är för mig helt ofattbart. Vi, jag och några blåvita vänner, sa att: ”detta tyder på att vi redan har en mittfältare på gång till sommaren”. Visst försökte klubben värva Anders Svensson men fick nobben. Hade Mats Persson då inget andrahandsval? Tomas Olsson är numera klar för Blåvitt inför säsongen 2006. Stämmer det att MFF kan tänka sig att sälja honom nu för någon miljon vore det tjänstefel av Mats att inte lösa honom, då vi fortfarande är väldigt svaga på innermittfältet så fort vi får en skada eller avstängning. För det ligger väl inte prestige bakom? Du har ju inga principer, Mats.
Folk i min bekantskapskrets som besöker Kamratgården vittnar om att stämningen inte är på topp däruppe. Såväl spelare som övrig personal verkar oinspirerade och glädjen saknas. Jag kan själv se, och känna frustration över, att Blåvitts attityd utåt präglas av en tillbakadragenhet och blekhet som inte håller i dagens samhälle. Man kan tycka vad man vill om media. Jag ogillar kvällspressen mer än de flesta. Dock är det tyvärr så att man behöver föda hyenorna (och även supporterskaran) med lite ”ödmjuk kaxighet”, visioner etc. Kort sagt – lite mer drag runt klubben. Visserligen skapade åklagare Lithner drag härförleden men den affären avstår jag från att kommentera eftersom ingen ska dömas på förhand. Dessutom är skattejuridiken nästan omöjlig att förstå. Vad som däremot behövs är en öppnare attityd mot supportrar och allmänhet, där klubben klart talar om vilka mål den har och hur dessa ska uppnås. Inte ända ner i detalj men i stora drag.
Leif Nilsson från Gotevent kom in på Kamratgården som marknadschef och skapade mycket bra. En attitydförändring märktes tydligt och saker hände. När Leif blev tvungen att gå tillbaka till Gotevent av personliga skäl, tog klubben tillbaka sin före detta marknadschef. Det är en aktion som jag anser är lite typisk för Blåvitts brist på förmåga att tänka nytt och utvecklas. Jag kan hjälpa klubben med minst 10 sätt att dra in mera pengar på bara genom att den ändrar attityd och arbetssätt. Man behöver inte sälja ut sin själ bara för att man raggar pengar på för klubben okonventionella sätt. Klubbmärket säljer vi aldrig. Med detta inte sagt att just jag ska jobba på Kamratgården – jag har redan ett bra jobb. Dock tror jag att klubben behöver tänka igenom sin rekryteringspolicy och att till exempel ta in någon från supporterskaran vore mycket framsynt. Det finns en jäkla massa välutbildade och driftiga personer i den.
Poängen i detta sammanhang är att jag tror att det saknas en positiv kraft på Kamratgården. En som oförtrutet jobbar vidare med stora visioner och obotlig optimism. En människa som kan inspirera omgivningen till ständiga förbättringar och föra in vinnarkänslan i klubben igen. Någon som är pedagogisk och psykologisk nog att få människor att växa. Vi är stora och vi är fortfarande starka. Alla medarbetares mål måste fortsatt vara att vi bara SKA bli bäst. Alla spelare ska ha som mål att ta sig till landslaget. Vi ska ha störst omsättning och bäst lönesystem. Den nya arenan och den erkänt trevliga staden Göteborg ska användas för att marknadsföra klubben och få hit bra spelare och medarbetare.
Jag är som sagt inte säker på att Mats Persson besitter dessa viktiga egenskaper. Jag förutsätter att Bengt Halse, som är en man med enorm erfarenhet av att leda verksamheter, utvärderar Mats jobb kontinuerligt och kontrollerar att han verkligen uppfyller kravprofilen på en klubbdirektör. Kanske borde någon annan ta hand om värvningarna? Någon som kan "sälja" klubben på ett bra sätt. Då kan Mats koncentrera sig på strukturer för kontrakt, långsiktig värvningsplan etc, vilket han som jurist är bra på.Jag uppfattar Bengt Halse som en mycket kompetent och trevlig människa. Dessutom är han en äkta supporter. Frågan är bara: har han glöden och orken som krävs för att vara den positiva kraften? Om inte, bör hans primära mål vara att hitta och anställa denne person.
Tränarfrågan kan man diskutera om och om igen. Att jag ville ha Torbjörn Nilsson som tränare är ingen hemlighet. ”Inte det tjôtet nu igen”, säger ni. Låt mig då motivera varför jag tycker så. Med Torbjörn hade vi fått vår motsvarighet till Bröndbys tränare Michael Laudrup (enligt mig en av världens bästa spelare genom tiderna). Spelarna vet att han har varit i toppen själv, vilket gör att de litar på honom. Bara hans namn lockar spelare att komma hit – jämför med till exempel Markus Lantz kommentar till varför han valde Bröndby.
Dessutom är en tränare som Torbjörn mycket intressant för massmedia vilket ger oss positiv och gratis reklam. Utöver det har han faktiskt presterat väldigt bra i de klubbar och landslag han huserat som tränare. Han har också mycket goda kunskaper i psykologi och mental träning, vilket är oerhört viktigt för att få spelare att prestera maximalt.
Det finns andra bra tränare också. Stefan Landberg verkar, vad jag har sett, även han besitta rätt egenskaper för en tränare och har också ett starkt namn bland spelare. Jan Jönsson är en tränare jag gillar, och även Halmstads tränare Jan Andersson. Den typen av tränare vill jag se i min klubb. Tränare som behåller lugnet, är pedagoger, kan motivera sina spelare och ge dem självförtroende.
För att komma till någon slags slutsats i allt detta tyckande belyser jag det största hotet mot klubben med en kort och koncis mening: är IFK Göteborg medvetna om att de riskerar att tappa sina mest trogna supportrar? Jag vet folk som följt Blåvitt i vått och torrt i 30 år, men som nu börjar ge upp hoppet. Dessa människor har lärt sig att Blåvitt inte är en av världens bästa klubbar längre. De har också accepterat detta faktum. Vad de däremot inte accepterar är att deras klubb inte kan presentera en plan för hur vi ska ta oss ur det träsk i Allsvenskan vi numera tillhör – mittenträsket. För så illa är det faktiskt, vi är ett stabilt mittenlag sett över de senaste fem åren.
Väldigt få supportrar begär att Blåvitt ska piska skiten ur lag som Manchester United och Porto. Vad de däremot begär är att Norra Europas mest framgångsrika klubb genom tiderna ska vinna Allsvenskan igen. De begär att Blåvitt åter ska tänka nytt och gå i täten för utvecklingen, och det handlar inte om mångmiljonköp i parti och minut. De vill ha jävlaranamma och att leden sluts. Supportrarna finns och därmed viljan, stödet och kunskapen. Alla andra förutsättningar för en bra utveckling finns också. Frågan är bara:
Bjuder ni upp till dans, Kamratgården?
