Krönika: Feberdrömmen kan fortsätta
Jag hade presenterat en bok på Bokmässan. Jag hade supit mig redlös med goda vänner på någon fest. Jag hade upplevt en urartad electronicakonsert. Helgen kändes som den var över. Att kliva in på ett patetiskt tomt Ullevi kändes som om jag somnat på Swebus Express mot Stockholm och hamnat i någon slags bakfyllehallis kombinerat med en feberdröm
Benen skakade på bortaläktaren. Kvastarna hade en tysk flagga med sig och den estniska flaggan. Det slog mig att HBK borde värva estniskt under nästa Silly season. En idé som växt sig starkare i veckan då Jolly blir boråsare och den snabbe buksvågern ligger närmast Trelleborg. Hela GAIS-matchen var total förvirring. Startelvan med Ante i backlinjen och Tim Sparv som får speltid kändes som om den var hittepå.
Och så målen då. Anselmos två drömmål, Zvirre som rest tillbaka till sina glansdagar och den där hoppjerkan från München. GAIS-publiken, dom som alltid ska vara så glada och trevliga, GBG:s kulturelit und so weiter. Dom gick hem i paus(!). Det var som en feberdröm. Och trots att GAIS på pappret är skitlag så var jag pigg som få och firade på Pullmans med mig själv innan den där jävla bussresan till Stockholm.
Det har slagit mig i veckan. När jag har suttit på Haparandabussen över Höga kusten-bron, när jag sett Kalmar torska mot Feyenoord på en svinliten TV på en sportbar på Arlanda, när jag legat hemma hos mor i pojkrummet i Kungsbacka och sett på premiären av halvnördiga Laul Calling. När HBK har toppresterat under dom senaste åren har jag inte riktigt kunnat tro att det är sant.
Det började med Djurgårdsmatchen 05. När Preko gjorde mål i första minuten och Ingelsten presenterade sig dom "den nya Rosenberg" vilket han inte blev vilket han blev, sen… Man trodde inte på det, först, sen fick både vi supportrar och uppenbarligen laget något slags hybris och sedan föll vi ner på marken igen. Tillbaka till verkligheten. Tillbaka till mittenplaceringarnas ingemansland. Förra säsongen och den här säsongen har varit likadana. 2007 kunde vi åtminstone, tack vare Dusans galna formtopp, hålla i oss ett par matcher. Den här säsongen känns det mest som om vi har haft feber om vart annat.
En match mot ett sunkigt Gefle som vi bara skulle vinna jävla lätt. Snicksnack, tillbaka på marken igen. En match mot ett underpresterande IFK Göteborg som vi absolut skulle kunna slå på näsan och skratta gott sen. I helvete heller, 3-0 i om inte i Emil Jenssens hockeyröv så i någon annans. Jag vill inte ens tänka på matchen mot GIF Sundsvall. Eller hemmamatchen mot Djurgården.
Därför känns matchen mot AIK ganska förutsägbar…
AIK har tabbat bort sin säsong. De är inte vad de var sedan Dulee Johnsson meddelade världen att han skulle flytta till Israel och sedan gjorde det. Vi har, dessutom, en alldeles förträfflig möjlighet att dra ifrån Gnaget i tabellen och om det vill sig väl springer vi förbi Hammarby också. Fjärdeplatsen hägrar fortfarande och då har den säsongen var den lätt bästa sedan 2004. En säsong som också i efterhandskonstruktionen har börjat kännas som en feberdröm
Jag hoppas således att feberdrömmen håller i sig. Att mina uppvaknanden på diverse soffor, madrasser och hotellrum fortsätter att te sig som något som egentligen inte existerar. Slutstriden om mittenplaceringarna ska vinnas av oss. Inget annat är acceptabelt.
